Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gåsinge-Dillnäs - Gåskarl - Gåslever - Gåsskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSKARL
Gäss på bete. Trollenäs, Skåne.
rad; senare leden avser det i sjön Klemmingen
utskjutande näs, på vilket Dillnäs ligger. P.;Er.
Gåskarl, hannen hos tamgåsen.
Gåslever, en inom den kulinariska världen känd
delikatess. Särsk. berömd är g. från Strasbourg.
Gässen stängas inne med liten rörelsefrihet i mörk
bur att övergödas, varvid levern blir extra fin.
G. kan griljeras, stuvas o.s.v., men det vanligaste
anrättningssättet är att göra pastej på den.
Stras-bourg-pastej är tryfferad och tillsatt med
champinjoner och madeirasmak. G. en croüte, se Croüte.
Gåsskötsel. Fornfynd synas visa, att g. förekom
i Norden redan under stenåldern. Att g. var täml.
allmän i Svea- och Götaland under medeltiden,
framgår bl.a. av stadganden i landskapslagarna,
och på Gustav Vasas tid synes den ha vunnit
ytterligare utbredning. Särsk. i s. Sverige var g.
mycket omfattande på 1700-talet, vilket bl.a.
framgår av Linnés ”Skånska resa” 1749. Även på
1800-talet var g. en betydande näringsgren, men
jordbrukets rationalisering medförde en
tillbakagång för denna näringsgren, närmast på gr. av
förbättring av jordens brukningssätt, varigenom
den för gåsuppfödningen lämpliga betesmarken till
största delen försvann. Sedan sekelskiftet ha
gåsflockarnas antal minskats, och denna förut så
allmänna näringsgren har blivit en obetydlighet.
—-G. kan i stort sett bedrivas var som helst, men
för att den skall bli lönande, kräves tillgång till
lämplig och icke alltför dyrbar betesmark för
unggässens uppfödning samt tillgång till öppet vatten
för avelsdjuren under avelssäsongen. Icke sällan
förekommer en arbetsfördelning med hänsyn till
lokalförhållanden så, att en del syssla med avel
och andra med uppfödning. I så fall inköper
uppfödaren gåsungarna från avelsgården, när de äro
c:a 6 veckor gamla. Gässens avelssäsong omfattar
i regel febr.—juni men räcker stundom längre.
Dock brukar man i regel icke värdesätta en under
sommaren utsträckt avelssäsong, dels därför att
unggässen vanl. växa bäst under vår och
försommar och dels därför att gåsköttet i Sverige har sin
bästa marknad o. 1 nov. och tiden närmast
därefter. Unggässen böra därför vara fullvuxna och
slaktfärdiga till denna tid och ha uppnått en ålder
av 6—7 mån. — En gåsstam kan lämpligen
utgöras av en hanne och 3—5 honor. Hannarna ha sin
bästa avelsduglighet vid 1—3 års ålder, honorna
vid 2—10 år. Avelstammarna böra sammansättas
på hösten, utfodras sparsamt före nyårstiden men
därefter rikligt med havre och råa morötter.
Fullständig frihet och ständig tillgång till någon
vattensamling är önskvärd under avelstiden. Värpningen
börjar o. Vs, och det är av vikt, att de ägg, som
värpas under den kalla årstiden, insamlas
omedelbart efter värpningen, så att de icke skadas av
frost. De skola under förvaringstiden skötas som
avelsägg i allm. Gåsäggen böra förvaras högst
c:a 14 dagar, om ett gott kläckningsresultat skall
vinnas. Gässen värpa c:a 20—60 ägg under
säsongen, beroende i första hand på ras- men även
på rent individuella anlag och utfodring, skötsel
m.m. Våra nuv. tamgäss äro i regel mindre goda
ruvare, varför äggen ruvas av höns, kalkoner el.
i äggkläckningsmaskiner. Ruvningstiden är o. 30
dygn. — Gåsungarna kunna till att börja med
utfodras med söt mjölk och havre- el. korngryn samt
spätt gräs. Dricksvatten får aldrig saknas. Bäst
är att hålla dem inomhus under de första 2—3
dagarna och vid vanlig ruvningstemp., men sedan
kunna de, om väderleken tillåter, släppas ut på
bete och där i det närmaste helt livnära sig under
hela uppväxttiden. Under de första veckorna
måste de väl skyddas mot fukt och köld. Gräsbetet
måste vara av god beskaffenhet; lämpligast är
vanlig prima beteskultur. Torra el. sura
betesmarker äro olämpliga, liksom grova och förvuxna
beten. Man bör därför låta större husdjur, t.ex.
— 471 —
— 472 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
