Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gåsskötsel - Gåssläktet - Gåsö - Gåsögon - Gåsört - Gåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅTA
nötkreatur, avbeta gräset, när det börjar bli för
grovt för gässen. — Vid den tid, då de stora
vingpennorna växa ut, är det fördelaktigt att jämte
gräsbeten giva unggässen något spannmål, c:a 50
—100 g havre pr djur och dag. Därmed fortsättes,
till dess unggässens befjädring är fulländad. Efter
sädesgrödans bärgning kunna gässen en tid
livnära sig av spillsäd och vid riklig tillgång därav
undergå en förberedande gödning. Under 3—5
veckors tid, beroende på konditionen, gödas
unggässen inomhus med havre och råa morötter,
innan de skola slaktas. — G. rätt bedriven är en
räntabel näringsgren och bör uppmärksammas, där
betingelser finnas. N.O.
Gåssläktet, A’nser, av underfam. egentliga gäss,
skiljer sig från det närstående taflacksläktet
genom att övernäbbens lameller ej täckas av
undernäbbens, varför de äro synliga, då näbbet är
hopfällt. Arterna av g. äro flyttfåglar, som under
häcktiden leva spridda men vid tiden för
flyttningen samla sig i flockar. Hit höra bl.a. b 1 ä
s-gåsen, fjällgåsen, grågåsen och
sädgåsen (se dessa ord). Förutom dessa ha i
Skandinavien enstaka gånger anträffats ännu 3 arter:
spetsbergsgåsen, indiska gåsen och
snögåsen (se dessa ord). O.Cn.
Gåsraser. Den i hela Europa förekommande
tamgåsen är nära besläktad med och anses allmänt
härstamma från grågåsen. De vanligaste raserna
äro: svenska gåsen, som är vit med gråbruna
teckningar, bildar 2 underraser, skånegåsen
(vikt 6,5—8 kg) och ölandsgåsen (4,5—5 kg).
De svenska gässen äro härdiga, snabbvuxna och
förnöjsamma och ha oöverträffade gödegenskaper.
Honan lägger endast 10—20 ägg pr år och är vanl.
en god ruvare. Pommerska gåsen är nära
besläktad med den svenska och har i stort sett samma
egenskaper som denna; fjäderfärgen är vit med
obetydliga mörka teckningar. Emdengåsen har
namn efter staden Emden i Hannover, ehuru den
anses härstamma från Westfalen och Oldenburg.
Rasen är stor och kraftig (vikt 7—9 kg) och har
som fullvuxen helvit fjäderfärg. Den är härdig och
Toulousegås.
snabbvuxen men saknar framstående gödegenskaper.
Honan lägger 20—30 ägg pr år och ruvar sällan.
Toulousegåsen härstammar från
Haute-Ga-ronne i Frankrike, är stor och grov (vikt 7—9 kg)
och har ljusgrå fjäderfärg. Den är snabbvuxen,
kräver riklig betestillgång och är under uppväxten
särsk. känslig för köld och fukt. Den är lättare att
göda än emdengåsen, men slaktproduktens kvalitet
missgynnas av den mörka hudfärgen. Honan
lägger 30—40 ägg pr år och ruvar sällan.
Italienska gåsen anses vara en korsningsprodukt mellan
tyska och italienska lantgäss samt emdengäss.
Italienska gåsen är helvit, ganska liten (vikt 5,5—7,5
kg) och har fin konstitution. Den är härdig,
förnöjsam, snabbvuxen och lättgödd. Honan lägger
40—60 ägg pr år och ruvar sällan. — Jfr
Gåsskötsel. N.O.
Gåsö, badort i Skaftö* kommun i Bohuslän.
Gåsögon. 1) Boktr., fackterm för citationstecknen
» och ».
2) T extil., liksidig kypertvävnad, där
bindningens diagonallinjer regelbundet vända i både
varp- och inslagsriktning och bilda kantställda
rutor (se bild vid Dräll). Användes bl.a. för
be-klädnadstyger i ylle samt för handdukar och
duktyg i linne. Om grundbindningen är oliksidig,
kallas vävarten korndräll*. Båda höra till den
grupp av kypertvariationer, som inom
maskinvävningen kallas diamantbindningar.
Gåsört, art av fingerörtsläktet*.
Gåta, bildlig omskrivning av icke nämnda
föremål el. förhållanden med angivande av utmärkande
drag el. egenskaper, avsedda att väcka åhörarens
inbillningskraft och leda honom att nämna den
rätta lösningen. En fullständig g. skall lämna en
säker bestämning av sitt föremål men genom det
angivnas dubbeltydighet locka den gissandes tanke
på falska vägar. — I de olika försök till
systematisering av den folkliga g., som gjorts i den
folk-loristiska litteraturen, skiljer man mellan
egentliga g. el. s a k g å t o r, vilka syfta på föremål,
möjliga och avsedda att gissas, si tu
ationsgå-t o r, som i förtäckta ordalag efterfråga en
tilldragelse el. situation, h al s 1 ös nin gs gåt o r, som
äro insatta i berättelser, utan vilka de ej kunna
gissas, doktrinära g. el. 1 ä r o g å t o r, ett slags
examinerande frågor (vanl. i bibliska ämnen),
problemgåtor, innehållande (vanl. skämtsamma)
räkneuppgifter, skämtgåtor med vitsartad
karaktär, kryptomorfa g., vari lösningsordet är
gömt i gåtan; homonyma g., grundade på
dubbeltydiga ord, o.s.v. Spec. litterära arter äro
bokstavs- och stavelsegåtor, vari man av
angivna ord el. bokstäver skall sammansätta
lösenorden. En i bilder och tecken framställd g. kallas r
e-b u s*. — Gåtdiktningen har mycket hög ålder. I
fornindisk litteratur syfta g. framför allt till
kosmologiska föreställningar och förhållanden i kulten;
ett liknande kateketiskt ändamål tjäna g. även i den
fornpersiska litteraturen. Hebreiska g. omnämnas
i GT (drottningen av Saba förelägger Salomo g.,
Simsons g. m.fl.). Såväl grekerna som romarna
kände g. i en mångfald former. I den grekiska
litteraturen intaga de en viktig plats under olika
benämningar; de grekiska g. möta först i
hexameterns form hos Homeros och i anslutning till
orakelspråk och myt (t.ex. i den beotiska
sfinx
— 473 —
— 474 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
