Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gödsellära - Gödselmedel el. gödsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖDSELMEDEL
tiga förklaringen på gödselns verkan lät
emellertid vänta på sig. Länge ansåg man, att växterna
levde på vatten och mullämnen, den s.k.
humusteorien, vilken framfördes av den tyske
jord-bruksforskaren Albrekt Thaer (1752—1828). Han
hade förts till denna uppfattning genom att bruka
sandiga jordar, vilkas fruktbarhet betydligt
ökades genom tillförande av mullbildande ämnen, ss.
stallgödsel, kompost, gröngödsling och torvjord.
Gentemot Thaers länge förhärskande teori
framlade Justus v. Liebig (1803—73) 1840 sin
minera 11 e o r i. Enl. denna voro växternas
näringsämnen, utom vatten, dels atmosfäriska, näml,
kolsyra och ammoniak, dels mineraliska, ss. kali,
kalk, magnesia, järn, fosforsyra, svavelsyra och
kiselsyra. Då de förra funnos i tillräcklig mängd
i luften, var det endast de mineraliska, som
före-kommo i för ringa mängd och behövde tillföras.
Då vidare dessa ämnen upptogos i en bestämd
relation till varandra, blev tydligen det ämne, som
förekom i minsta mängd, utslagsgivande för
växternas normala näring (”minsta mängdens lag”).
Liebig ansåg alltså, att mullbindande gödselämnen
helt kunde ersättas med mineraliska, konstgjorda
gödselmedel. Utom i fråga om ammoniaken (d.v.s.
kvävet) var teorien i huvudsak riktig. Senare
forskning fann dock, att de flesta växterna upptaga sitt
behov av kväve i form av nitrater ur jorden.
Balj-växterna däremot kunna med hjälp av bakterier
tillgodogöra sig luftens fria kväve (se
Baljväxt-bakterier).
De flesta av de nödvändiga växtnäringsämnena
finnas i jorden i tillräcklig mängd även för de
största skördar. Det är eg. endast kväve, kali,
fosforsyra och kalk, som kunna förekomma i för
ringa mängd och därför behöva tillföras för
erhållande av högre skörd. Bland dessa intar kalk
en särställning, i det att denna visserligen som
näringsämne förefinnes i tillräcklig mängd i jorden
men ändå på gr. av sin i vissa andra avseenden
jordförbättrande verkan med stor fördel kan
tillföras jorden. Genom gödslingen tillföres alltså jorden
för växternas fulla utveckling erforderliga
näringsämnen. De mullbildande ämnena i stallgödsel m.fl.
gödselmedel äro icke heller utan betydelse, emedan
de förbättra jorden i fysikaliskt hänseende. Olika
jordar innehålla mycket olika mängder för
växterna tillgängliga näringsämnen. Visserligen kan
jordarten i någon mån lämna ledning för
gödslingen. Så äro moss- och mulljordar fattiga på
fosforsyra och kali, mineraljordarna på kväve, men
någon säker ledning för gödslingen lämnar
jordarten dock icke. De olika växternas näringsbehov,
jämfört med jordmån, kulturtillstånd, förgröda,
vätejonkoncentration, klimat, odlingens ändamål m.m.,
ger viserligen god ledning för gödslingen, men
säkraste utslaget lämna dock direkta
gödslings-försök, varvid den växt odlas, vars gödslingsbehov
skall utrönas, och stigande mängder tillföras av
det el. de näringsämnen, resp, gödselmedel el.
göd-selmedelskombinationer, som skola prövas. Dessa
s.k. lokala gödslingsförsök
understödjas också av stat och hushållningssällskap. En
annan metod är att i särskilda smärre kärl med
försöksjorden odla försöksväxterna och tillföra
dem olika gödselmedel.
För fastställande av gödslingsbehovet av kali
och fosforsyra lämna numera kemiska
jordanalyser en god vägledning (se Laktatmetoden,
Mark-kartering och Jordanalys). Även kalkbehov kan
fastställas på kemisk väg. Kemisk analys, spec.
askanalys, av växter (el. växtdelar) kommer också
till användning. Under normala förhållanden
upptager en växt de olika näringsämnena i en
påvisbar relation till varandra. Finns däremot ett
näringsämne i under- el. överskott, innehåller även
växten därav relativt litet el. mycket. Slutsatser
ang. gödslingsbehovet dragas med ledning av de
vunna analysresultaten. En variant av kemisk
växtanalys är Neubauers s.k. groddplantmetod, där
man i små jordprov sår t.ex. råg och analyserar
de unga plantorna. — Jordens absorptionsförmåga
spelar för gödslingen en mycket stor roll. Olika
jordar visa i detta hänseende stora olikheter.
Ler-och mullrika jordar ha största, sand- och
grusjordar minsta absorptionsförmågan. Olika
näringsämnen absorberas också mycket olika. Fosforsyra
och kali bindas så kraftigt, att någon uttvättning
därav knappast förekommer, varför
förrådsgöds-ling därmed kan äga rum. Kvävet däremot
absorberas icke, ifall det finnes i form av nitrater
( = salpetersyrade salter), och uttvättas under
ne-derbördsrika perioder, t.ex. höst och vinter; finns
det däremot i form av ammoniak, absorberas det
rätt kraftigt men överföres under
sommarmånaderna snabbt till nitrat och kan uttvättas, varför
gödsling med dessa ämnen endast bör ske för
behovet under vegetationsperioden. — En annan
omständighet, som måste tagas i betraktande vid
gödslingen, är lagen om den avtagande
produktionen. Det vill säga, att man för varje ytterligare
mängd tillförd gödsel erhåller allt mindre
skörde-ökning än för den föregående. Ex.: Enl. medeltal
av 50 försök med chilesalpeter till korn erhölls vid
tillförsel av 100 kg chile pr ha en skördeökning
av 303 kg korn; ökades chilegivan till 200 kg,
erhölls en skördestegring av 517 kg, och ökades
chilegivan till 300 kg, blev skördeökningen 593 kg
korn. För den första givan av 100 kg chile blev
skördeökningen således 303 kg; för den andra 214
och för den tredje endast 76 kg. Det är alltså det
ekonomiska och ej det tekniska optimum för
gödslingen, som man bör räkna med. Se Gödselmedel
och Gödsling. [Hj.P.JEo.
Gödselmedel el. gödsel kallas sådana ämnen,
som tillföras jorden för att upprätthålla el.
förbättra dess avkastningsförmåga. De indelas vanl.
i naturliga el. fullständiga och konstgjorda el.
ofullständiga. De naturliga g. utgöras av
kre-a t u r s g ö d sel*, latrin*, kompostgödsel*,
tång och gröngödsel (se Gröngödsling).
Dessa ha sedan gammalt varit kända och allmänt
använda. Då de innehålla alla erforderliga
växtnäringsämnen, kallas de också fullständiga g. De
öka jordens mullhalt och ha ett på jordens
fysikaliska beskaffenhet gynnsamt inflytande. I
slutet av 1700-talet började man i England använda
benmjöl som g., och detta får anses som det första
i raden av konstgjorda g. el.
konstgödsel. Vid mitten av 1800-talet började man i
Sverige begagna benmjöl och guano, och o. 1880 finna
vi redan en hel del av de vanligaste konst-g. i
ganska allmänt bruk. De konstgjorda g. ha i mots.
till de naturliga endast betydelse för fyllandet av
— 519 —
— 520 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
