Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Görgey, Arthur - Göring, Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRING
G., som dock utnämndes till krigsminister. Han
kvarstannade emellertid vid hären och intog Buda.
När ryssarna i juni inryckte i Ungern, fick G.
befälet över v. armén, blev av österrikarna slagen
vid Zsigård och Pered samt avgick som
krigsminister. Efter sydarméns fullständiga nederlag
vid Temesvår i aug. avgick Kossuth och
överlämnade all makt åt G., som med sin armé
kapitulerade inför ryssarna i Vilågos (Siria). G.
benådades på tsarens förbön från dödsstraffet och
förvisades till Klagenfurth, varifrån han 1867
återvände till Ungern. Som försvar mot
beskyllningarna för förräderi skrev G. ”Mein Leben und
Wirken in Ungarn in den Jahren 1848 und 1849”
(2 bd, 1852; sv. övers, s.å.). [E.Bz]B.
Göring, H e r m a n n, tysk nationalsocialistisk
politiker (1893—1946), son till en högre tysk
ämbetsman, utbildades till officer, blev 1912
löjtnant, deltog i 1 :a världskriget med stor
utmärkelse som flygare, blev 1918 chef för
Richthofen-eskadern och erhöll för sina bedrifter orden
Pour le Mérite. Efter krigets slut gick G. i
utländsk civil flygtjänst, bl.a. i Sverige, och
äktade 1922 svenskan Karin Fock (d. 1931). Han
återvände till Tyskland och bedrev
historiskpolitiska univ.-studier i München. Krigets utgång
hade för G. varit en stor besvikelse,
Versail-lesfreden tycktes honom en oförrätt utan gräns
mot Tyskland. G:s upplevelser, personliga
egenskaper och åsikter samverkade till att ge honom
en plats i det nationalradikala lägret. I München
kom han i förbindelse med Hitler, inträdde 1922
i dennes nationalsocialistiska parti och blev 1923
chef för dess nyskapade kamporganisation S.A.
Han deltog i Hitlers misslyckade kuppförsök i
Bürgerbräukeller s.å., sårades, flydde och
uppehöll sig utomlands till 1927, då en politisk
amnesti gjorde det möjligt för honom att återvända
till Tyskland. Han slog sig ned i Berlin och
återupptog kontakten med Hitler. Denne beredde
den politiskt okände men som stridsflygare från
1 :a världskriget bekante G. en framskjuten plats
på nationalsocialisternas valsedel vid
riksdagsvalen 1928. Därmed började G. sin politiska bana,
som från början till slut karakteriserades av
snabbhet i beslut och handling, kraft,
hänsynslöshet och brutalitet, ett enormt maktbegär,
själviskhet samt en praktlystnad och fåfänga, som
slogo över i det naiva och löjliga; moraliska
och humana hänsyn spelade för honom knappast
någon roll, men grym och lågsinnad var han
icke. G. var en av de få nationalsocialister, som
1928 erhöllo mandat i riksdagen, och han blev,
trots att han varken var riksdagsfraktionens
ledare el. innehade någon funktion inom partiet,
en av dettas främsta riksdagsmän. Han tog
även livlig del i den propaganda, som
resulterade i nationalsocialisternas första stora valseger
1930. Från 1931 var han Hitlers ”politiske
ställföreträdare”, från aug. 1932 riksdagspresident.
Som innehavare av dessa poster hade G. stor
makt över den nationalsocialistiska taktiken
under det sista skedet av partiets kamp för att
vinna regeringsmakten, och han förstod att helt
och blixtsnabbt utnyttja situationerna. Så lät
han 1932 utan att beakta president Hindenburgs
upplösning av riksdagen denna anta ett
misstro
endevotum mot regeringen v. Papen. Han
deltog vid Hitlers sida i de förhandlingar, som
ledde till utnämningen 30/i 1933 av kabinettet
Hitler—von Papen—Hugenberg. Själv fick G.
plats i detta men endast som minister utan
portfölj och som rikskommissarie för luftfarten.
Men han blev samtidigt kommissarisk
inrikesminister i Preussen samt som sådan högste chef
för Preussens och Berlins polisväsen. Kort
efter riksdagsbranden i febr. 1933 utpekades G.
som en av anstiftarna av denna; han förnekade
under Nürnberg-processen bestämt all
delaktighet, och riksdagsbranden är förvisso en av de
många punkter i Tredje rikets historia, där en
objektiv granskare alltjämt måste sätta
frågetecken. Säkert är emellertid, att G. med
snabbhet och brutalitet utnyttjade riksdagsbranden för
sina syften. Den preussiska polisen beordrades
ingripa mot de socialdemokratiska och
kommunistiska partierna. Under den närmast följ,
tiden, då G. i april 1933 lyckades utmanövrera
v. Papen från och själv vinna posten som
preussisk ministerpresident, förvandlade han den
hemliga preussiska statspolisen, Gestapo, till ett
effektivt medel för de nya makthavarna att trygga
sina positioner. Med dess hjälp rensades
administrationen från oppositionella element och
insattes särsk. misshagliga motståndare i
koncentrationsläger, som inrättades under G:s ledning.
1934 avgick dock G. som preussisk
inrikesminister, vartill Frick utnämndes, och som chef för
Gestapo, vilket underställdes Himmler. G. själv
steg inom Tredje riket till allt högre
värdigheter. I maj 1933 blev han riksminister för
flygväsendet, i aug. s.å. general, i juli 1934
riksjäg-mästare, i maj 1935 överbefälhavare för
flygvapnet, i april 1936 generalöverste. Den stora
utrensningen 3% 1934 ägde i Berlin rum under
G:s personliga ledning, då Hitler själv begett
sig till den föregivna sammansvärjningens
högborg i München. Om G:s roll föreligga vitt
skilda versioner. Säkert var det informationer från
G. och Himmler, som förmådde Hitler att sätta
i gång aktionen och som gjorde, att denna gick
hårt fram över G:s och Himmlers rivaler och
tidigare motståndare. G:s makt befästes genom
kuppen. Han besvärades ej av politisk
dogmatism och hade föga till övers för utformningen
av den s.k. nationalsocialistiska livsåskådningen.
Han var en avgjord motståndare till partiets
radikala element och hade till följd härav bättre
förbindelser med de konservativa ämbetsmännen
och militärerna samt med näringslivets män än
övriga partikoryféer. Detta stärkte G:s ställning,
likaså den popularitet han lyckades vinna bland
de breda lagren. G:s verksamhet inriktades
alltmer på genomförandet av den stora
upprustningen, och i samband därmed fick han stor
makt på det ekonomiska området. Sedan Hitler
1936 proklamerat, att största möjliga autarki
under loppet av 4 år skulle genomföras inom
det tyska näringslivet, fick G. i uppdrag att med
utomordentliga fullmakter leda fyraårsplanens
förverkligande. Syftet var att anpassa det tyska
näringslivet efter de krav, som den pågående
upprustningen ställde och en befarad
avspärrning under ett krig kunde komma att ställa.
— 535 —
— 536 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
