Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz (Goertz), Georg Heinrich, von Schlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRTZ
ringen, men stod väl även hos Hedvig Sofia. När
efter hennes död administratorn 1709 förklarade
sig för ensam styresman, blev G. i själva verket
den holstein-gottorpska politikens ledare, särsk.
sedan han i dec. s.å. låtit häkta och i Tönningen
inspärra sin farligaste rival, Wedderkop.
Samtidigt närmade sig G. i viss mån Danmark, dels på
gr. av katastrofen i Ukraina, dels emedan
Wedderkop understöddes från
svenskt håll. Så lades
redan nu grunden till
fiendskapen mellan G.
och den svenska
byråkratien. Den
inflytelserike M. Vellingk
lyckades G. dock snart
vinna på sin sida,
vilket för framtiden blev
av stor betydelse. För
att bearbeta Karl XII
avsände G. till
honom F. E. Fabrice,
t.v. dock utan större
framgång. Den
svens
ka misstron mot G. ökades ytterligare, då han
sökte hålla Holstein-Gottorp neutralt i kriget
mellan Sverige och Danmark och 1711 fick till
stånd en uppgörelse med det senare. Att Gottorps
öde i sista hand berodde på Sveriges, därom hyste
dock G. ej något tvivel, och när Stenbock 1713
begärde skydd i Tönningen, beviljades honom också
detta, ehuru under former, som skulle fritaga
administratorn från allt ansvar gentemot Danmark
och lägga det på den omyndige hertigen och på
kommendanten. Då danskarna det oaktat besatte
landet, började G:s egentligen storpolitiska
verksamhet. På alla håll sökte han hjälp och
gottgörel-se. Med stor slughet men också otrolig
hänsynslöshet förstod han att sammanknippa dessa frågor
med hertig Karl Fredriks arvsrätt till Sveriges
tron och de svenska besittningarnas i Tyskland
öde. Genom sin intima vänskap med August IDs
ledande minister, Flemming, hade han en god
kanal till de nordiska allierade. I sammanhang med
Stettins sekvester 1713 förmådde G. Preussen att
utöva ett ganska starkt tryck på Danmark. Även
Mensjikov hade G. lyckats vinna och sände nu
till Ryssland Bassewitz för att förmå tsaren att
gilla sin gunstlings politik. På ett oförsiktigt och
oskickligt sätt utvecklade denne här i skriftliga
memorial några av G. gjorda antydningar om
giftermål mellan Karl Fredrik och en rysk
prinsessa, ryska löften att skaffa hertigen tronföljden
i Sverige och därpå följ, avträdelser av svenska
provinser till Ryssland. Saken kom ut, G.
desavouerade visserligen Bassewitz, men denne vann
tilltro, och det kom till en stor skandal, varvid
såväl det svenska rådet som den av sin guvernör,
A. Horn, påverkade unge hertigen i skarpa
former läto G. känna sitt missnöje. Då därjämte i
början av 1714 vid Tönningens erövring av
danskarna G:s dubbelspel vid Stenbocks inmarsch
kommit i dagen, övergavs Gottorp även av Preussen,
och G. utvisades från Berlin. G:s hopp var nu
Karl XII, trots att denne yttrat sig ganska skarpt
om G:s många ”konster”. Ett försök att möta Karl
på hemresan misslyckades visserligen, men strax
efter dennes ankomst till Stralsund infann sig G.
där och lyckades, understödd av Vellingk och von
Dernath, vinna gehör för de gottorpska
synpunkterna.
Redan 1715 kan man skönja G:s inflytande på
Karl XII, men först 1716 blir det mera märkbart.
Hans ställning i Sverige var synnerligen
egendomlig och vilade helt på konungens in i det sista
orubbade förtroende. Formellt var han endast
gottorpskt sändebud, blev aldrig svensk
undersåte och avlade icke någon trohetsed. Hans
alltmer utvidgade befogenheter omfattade från början
huvudsaki. anskaffningen av medel till
rustningarna men snart även finanserna i övrigt,
valuta-och rustningsfrågor somt utrikeshandeln och
bergsbruket. Den av honom inrättade
Upphand-lingsdeputationen leddes helt av honom el. efter
hans anvisningar av hans landsman von Dernath,
och dess personal var till stor del holsteinsk. Den
kan betraktas som G:s rent privata ämbetsverk,
och särsk. över kassan, som förfogade över
flertalet svenska statsinkomster, förbehöll han sig
ensam disposition. G:s ekonomiska politik, som
utgör en egendomlig parentes i Sveriges historia,
visar spår av även andra personers inflytande
(bl.a. Chr. Polhems) och är i övrigt starkt
påverkad av tyska, engelska och franska förebilder.
Genom utfärdande av statsobligationer i
ständernas namn lyckades han fondera statsverkets stora
svävande skulder, utländska lån planerades —
dock utan framgång —, och mynttecknen samt
myntsedlarna skaffade medel till de väldiga
rustningarna. Dessa nyinförda betalningsmedels kurs
lyckades G. förvånansvärt väl hålla uppe trots
hotande inflationstendenser, bl.a. genom att till stor
del indraga de redan cirkulerande koppar- och
silvermynten. För att nå detta mål samt för att
trygga importen av utrustningspersedlar och
livsmedel ställde han så småningom utrikeshandeln
under statskontroll och genomförde en
omfattande prisreglering; de viktigaste exportvarorna, järn
och koppar, ställdes direkt till deputationens
förfogande. Bakom dessa senare åtgärder kunna dock
även skönjas rent merkantilistiska principer. Den
hårda engelsk-danska blockaden lyckades G.
kringgå genom att dirigera holländarnas och andra
neutralas handel över de tyska östersjöhamnarna.
G:s inre politik, som osökt påminner om
förhållanden under i:a och 2:a världskriget, fyllde
hjälpligt sin uppgift; att en stark armé kunde gå
i fält 1718, var till stor del hans förtjänst. De
svenska ämbetsmännen, som i allt högre grad
skötos åt sidan, hyste en våldsam ovilja mot G.,
motarbetade hans planer så långt de vågade och
be-drevo en försåtlig och hätsk agitation mot
honom.
Under tiden maj 1716—okt. 1717 vistades G.
utrikes, officiellt för att söka upptaga lån på den
holländska kapitalmarknaden och genom John
Law, vars finanspolitik i flera avseenden
påminner om hans egen, få förskott på subsidierna från
Frankrike, vilket senare också delvis lyckades. Det
var med all säkerhet den svenska kronans
finansnöd, som förmådde honom att inlåta sig med
ja-kobiterna, vilka försträckte honom betydande
summor mot löfte om svensk hjälp vid ett förnyat
försök att uppsätta pretendenten Stuart på den
— 543 —
— 544 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
