Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz (Goertz), Georg Heinrich, von Schlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRTZ
engelska tronen. Innan dessa planer hade blivit
närmare utformade, upptäcktes de av den engelska
regeringen, som lät fängsla Sveriges representant
i London, K. Gyllenborg, och förmådde de
holländska myndigheterna att låta arrestera G. i
Arn-hem i febr. 1717. Efter nära ett halvt års
fångenskap frigavs han efter energiska påtryckningar från
den svenska regeringen, men Englands
svenskfientliga politik blev genom denna episod så
deciderad, att blott en rent formell krigsförklaring
fattades. Under sin återresa till Sverige och
under hela det följ, året bedrev G. en intensiv
diplomatisk verksamhet, som för både samtid och
eftervärld har tett sig ytterst komplicerad.
Den redan 1716 inträdda söndringen inom den
nordiska ligan mellan England—Danmark och
Ryssland—Preussen skärptes genom hans
åtgöranden och ledde till en nära nog fullständig
förlamning av förbundets militära aktivitet. G:s taktik,
som utgör en märklig blandning av raffinerad
diplomatisk manövreringskonst och fantastiska
projekt, gick ut på att med mer el. mindre
allvarligt menade förhandlingar, utspridande av rykten
samt vilseledande noter och depescher hålla
Sveriges fiender i ständig ovisshet om hans egna och
konungens verkliga avsikter. Han utnyttjade
holländarnas gamla kommersiella rivalitet mot
England och säkerställde därigenom Sveriges import
av viktiga varor; dessutom underblåste han efter
förmåga missämjan mellan Georg I och hans
engelska undersåtar. Samtidigt bedrev han
underhandlingar med Georg om fred och förbund mot
Ryssland och hade underhandlingar i gång med
Sachsen och Preussen, varjämte han sökte kontakt
med kejsaren och Alberoni, Spaniens ledande
statsman. De stora riktlinjerna och avgörande
besluten i svensk utrikespolitik under dessa år ha
med all säkerhet kommit till stånd under
personliga överläggningar mellan G. och konungen; det
bevarade aktmaterialet är i stor utsträckning
vilseledande. Mest uppmärksamhet tilldrog sig i
varje fall ”åländska kongressen”,
fredsförhandlingarna mellan Sverige och Ryssland, vilka
ställde i utsikt ett samarbete mellan dessa makter (ev.
även Preussen, Spanien och Frankrike) mot Georg
I och Danmark. Hur allvarligt menade dessa
planer voro från svensk sida är ej till fullo utrett,
men de gåvo dock tills vidare Karl ryggen fri
vid hans norska fälttåg, som f.ö. synes ha syftat
längre än till blott en erövring av detta land. G.
var själv den svenska huvuddelegaten och besökte
upprepade gånger Karl i hans högkvarter för att
inhämta instruktioner.
Hans i samband med dessa underhandlingar
framkastade planer på giftermål mellan Karl
Fredrik och en dotter till tsaren väckte stor oro
hos hertigens medtävlare om tronföljden i Sverige,
Ulrika Eleonora, och hennes gemål, Fredrik av
Hessen, vilka på allt sätt motarbetade G:s planer.
Då Karl stupade, kunde det hessiska partiet
handla efter en i förväg uppgjord plan till
undan-rödjande av de farligaste motståndarna. G., som
just var på väg till högkvarteret, häktades i
Ta-nums prästgård på Fredriks order, hans landsmän
i Stockholm på Ulrikas. I rådet beslöts, att han
för sina missgärningar skulle svara inför en
kommission, bestående huvudsaki. av ämbetsmän. De
nya maktägande, som hade mycket oklara
föreställningar om hans finansiella och diplomatiska
inflytande och resurser, för vilka de dock hyste en
i hög grad överdriven fruktan, påskyndade på allt
sätt rättegången för att förekomma en eventuell
utländsk intervention till hans förmån.
Anklagelsen, som uppsattes av åklagaren, lagman Th.
Fehman, gick ut på att G. redan före sin ankomst
till Sverige hade skadat detta lands intressen och
sedan inför konungen förtalat och nedsatt hans
ämbetsmän och övriga undersåtar, genomfört en
lång rad för land och folk fördärvliga åtgärder
och slutl. övertalat konungen att fortsätta kriget.
Politiskt var anklagelsen ett mästerstycke.
Genom att kasta all skuld för de senaste årens politik
på den impopuläre utlänningen skyddade man
nödtorftigt konungens minne, komprometterade
kraftigt Karl Fredrik och räddade många av
enväldets svenska verktyg inom byråkratiens egna
led från obehagliga efterräkningar. G. fick icke
tillfälle att försvara sig i laga ordning. Man
förvägrade honom att försvara sig skriftligen med
stöd av akter och dokument, att anlita
rättegångs-biträde och att redovisa för sin ekonomiska
förvaltning. Sedan han i stort sett endast muntligt fått
förklara sig över de godtyckligt utvalda dokument,
som skulle styrka anklagelsen, var processen för
hans vidkommande slut efter blott 5 veckor, och
W2 1719 dömdes han att som falsk rådgivare och
landsförrädare mista livet, varjämte hans lik skulle
nedgrävas på galgbacken. 19/a gick domen i
verkställighet. Hans holsteinska medhjälpare sluppo
tämligen lindrigt undan. Utredningen om
Upp-handlingsdeputationens affärer och spec. G:s
mel-lanhavande med Kronan tog flera år. Ett
slutgiltigt avgörande i denna fråga kom först 1772, då
hans arvingar (efter någon påtryckning från
Gustav III) tillerkändes över 1 mill. dal. smt, som
G. skulle ha haft att fordra av svenska kronan.
Omdömena om G. och hans verksamhet ha
utfallit mycket olika. Att hans avrättning var ett
justitiemord av grövsta slag, torde dock nu av
ingen förnekas. Han fick umgälla det missnöje,
som det långvariga olyckliga kriget med dess
många lidanden framkallat mot enväldet, i vars
tjänst han ställt sig. Det finns ej heller något
skäl att betvivla G:s uppriktiga nit för Karl XII,
som han tydligen högt beundrade. Någon känsla
för Sverige och det svenska folket kan man
däremot svårligen vänta hos denne utlänning. Hans
moral stod ej högt, ej ens för denna tid. Alla
medel syntes honom goda, om han därigenom kunde
föra sina motståndare bakom ljuset och vinna
sina syften. Denna hänsynslöshet gav honom
emellertid ett drag av äventyrare, som skadade
hans underhandlingar. I uppslagsrikedom,
for-muleringsskicklighet, fintlighet och även i
personlig tjuskraft torde G. haft få likar. Till sitt
yttre var han en ståtlig och imponerande gestalt
med angenäma anletsdrag, trots att han under sin
studietid förlorat sitt ena öga, vilket ersatts med
ett emaljöga. Att hans eftermäle i svensk historia
skulle blivit ett annat, om ej kulan vid
Fredriks-hald omintetgjort hans planer, torde man kunna
våga påstå. — Litt.: K. v. Moser, ”Rettung der
Ehre und Unschuld.... G. H. von Goerz” (1776);
H. Almquist, ”Holstein-Gottorp, Sverige och den
— 546 —
SU 12.
18 — Red. avsl. ’/s 49.
— 545 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
