Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborg - Konstliv - Dialekt - Göteborg i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTEBORG
Konstlivet i G. har alltid präglats av stadens
merkantila liv. Som säte för Ostindiska
kompaniet blev G. mellanled för 1700-talets viktiga
import av konsthantverk, och icke obetydliga
kvantiteter stannade i staden, vilket man ännu
kan se av Stadsmuseets och konstslöjdsmuseets
samlingar; man talar t.o.m. om en särskild
västsvensk, mot England och Holland orienterad
konsthantverksskola under 1700-talet. I måleri och
skulptur kunde G. icke hävda sig mot
huvudstaden före 1800-talets slut. Under 1600- och
1700-talen försågo ett antal målarverkstäder emellertid
stora delar av Västsverige med kyrkmålningar.
— De stora förmögenheter, som G:s sjöfart
skapade, kommo med tiden konstlivet alltmer
tillgodo. Bl.a. genom mecenater som Pontus
Fürs-tenberg, vars galleri 1885 öppnades för
allmänheten, skapades förutsättningar för ett eget
konstliv 1 G. Stadens konstintresserade fingo i hans
moderna samling ta del av vad som just då
hände utomkring. Fürstenberg beskyddade bl.a.
Carl Larsson (senare den förste läraren på
Göteborgs musei rit- och målarskola*, Valand) och
Olof Sager-Nelson, vilken kan sägas inleda den
litterärt färgade göteborgsromantiken. Vid
sekelskiftet bildades en grupp unga konstnärer kring
den danskfödde målaren Ole Kruse, vilken
samlade dem i en egenartad filosofi med starka
medeltida och religiösa inslag och drömde om ett
hantverksbrödraskap utan maskiner. I gruppen
ingingo bl.a. Ivar Arosenius, Gerhard Henning
och Carl Kylberg. De flesta studerade samtidigt
på Valand under Wilhelmson samt hängåvo sig
åt ett ganska utpräglat bohemliv. Efter det
kretsen skingrats, fortsatte Kruse att samla de unga
kring sig. Skeppsredaren Werner Lundqvist
tillhörde hans krets och donerade 1918 en stor
samling av Kruses och Arosenius’ verk m.m. jämte
en större penningsumma till Göteborgs museum.
Gösta Sandels, som till börd och art var
göteborgare, tillhörde ingen grupp men förebådade
Matisse-skolan i G. 1917 blev Birger Simonsson
lärare på Valand, och från hans inträdande kan
man trol. datera den s.k. göteborgskolorismen,
som sedan blivit ett begrepp. De följ,
debutanterna, Inge Schiöler, Ivan Ivarson, Åke
Göransson och Ragnar Sandberg, lade all sin
intensitet på färgen. Orienteringen mot Norge, i
alla sammanhang märkbar, visar sig icke minst i
beundran för Munch, t.ex. hos Sandels och Nils
Nilsson. Det sociala måleriet representeras av
Albin Amelin. På senare år har ett allt större
intresse för teckningen visat sig. Dessutom äger
G. en rad monumentalmålningar av konstnärer
från Pauli och Carl Larsson till Nils Nilsson
och Torsten Billman. 1923 blev Götaplatsen
färdig och därigenom Göteborgs konstmuseum,
vilket som Skandinaviens mest utpräglat moderna
museum genast intog en central plats i svenskt
konstliv. Här inflyttades också den
Fürsten-bergska samlingen. I Konserthuset intill hänger
bl.a. Sven Erixsons gobeläng ”Melodier från
torget”, resultat av en pristävlan 1937, och i
närheten ligger Valand. 1943 hölls i Mässhallen i
G. en stor nordisk konstutställning (Nordiska
biennalen). — Förutom Konstmuseet finnas en rad
permanenta utställningslokaler i G., bl.a.
Konst
hallen och Lorensbergs konstsalong, där en rad
betydelsefulla utställningar visats. SSm.
Dialekt. De flesta egenheterna i göteborgsmålet
ha motsvarigheter i de omgivande trakternas
folkmål, i sht de sydvästgötska målen. Smärre
variationer finnas inom de olika stadsdelarna.
Munställningen är sluten, och läpparna äro ganska
stela och orörliga. Satsmelodien är påfallande
monoton. Svagtoniga ändelser få ofta förhållandevis
starkt tryck och ”dragning”. Målet ger intryck
av entonighet, och vokalljuden verka grumliga.
Det anses vara ”fult”. Bland egenheter,
gemensamma med grannmålen på landsbygden, må
nämnas: långt a uttalas öppet i vissa ord: galen, skal,
skata; kort a är slutet framför vissa konsonanter
och konsonantförbindelser: kall, dans, fast; kort i
och y ha blivit e och ö: fesk, setta, lökta, rögg;
riksspråkets å-ljud motsvaras i vissa ord av ett
grumligt ljud mellan ö och å: boll, bröte, bråte, söva;
kort u har i vissa ställningar blivit spetsigt o: pomp,
togga, lokta; böjningsformer som sänga, sängen,
gata, gatan, husa, husen, gatera, gatorna, sängera,
sängarna. Spec. för göteborgskan säregna drag: kort
u uttalas som ö: köng, göbbe, i vissa ord som y:
fyll, full, Gystav; det långa slutna a är ett
mellan-Ijud mellan a och å (”göteborgs-a”, ”masthuggs-a”);
äj har blivit aj-, maj, mig, saja, säga; de långa
i-och y-ljuden äro mycket förträngda och ”surrande”,
närmande sig s.k. viby-ljud; begynnande tendens
till diftongering av långa i och u med ^-förslag, i sht
hos de yngre; ”tjockt” l saknas; supradentaler
saknas: bott, bort, bod, bord, väde, värde, fäsk,
färsk. Jzn.
Göteborg i litteraturen. I G. ha en del
betydande diktare fötts och vuxit upp, t.ex. Bengt
Lidner, el. haft sin verksamhet, t.ex. Viktor
Rydberg, men det är först på senare tid, som det
litterära livet i G. blivit mera utvecklat — 1945
bildades där Göteborgs författarsällskap — och
som G. i större utsträckning börjat behandlas i
skönlitteraturen. Av berättande arbeten, som ha
sin handling helt el. delvis förlagd till G.,
märkas Sophie Elkan, ”John Hall” (2 bd, 1899),
A. Bondeson, ”Skollärare John Chronschoughs
memoarer” (2 bd, 1897—1904), Jeanna Oterdahl,
”Inger Skram” (1919) och ”Skolflickor” (1924),
G. Martins, ”Den gula paviljongen” (1922) och
”Hamnen” (1925), J. Larsson, ”Livet förbi”
(1932), ”Sorgerna dit ej nå” (1935) och ”Oron
i världen” (1937), H. Martinson, ”Vägen ut”
(1936), Signhild Häller, ”Ungdom” (s.å.), H. P.
Matthis, ”Nybyggarna som odlade guld” (1940),
W. Dickson, ”Perspektiv från Stigberget” (1941)
och ”Det gamla huset” (1943), Ella Hillbäck,
”Albatross” (s.å.), A. Viksten, ”Porten mot
havet” (s.å.), A. Trankell, ”Student med familj”
(1945), H. Wistrand, ”Minnenas hus” (s.å.), H.
Hjörne, ”Bult & Son” (s.å.), O. Länsberg,
”Restaurant Intim” (s.å.), B. Anderberg, ”Nisse
bortom” (1946), Gurli Hertzman-Ericson,
”Fönstret mot allén” (1947), S. Söderberg, ”Vita hästar”
(s.å.) samt G. Munthè, ”Illerim och halvmånen”
(s.å.). Göteborgsmotiv i lyrisk diktning möta i
A. U. Bååth, ”Svenska toner” (1893) och S.
Dahllöf, ”Göteborgsbilder” (1924). Speciella
gö-teborgsstämningar äro fångade i A. Jonason,
”Göteborgsluft” (1906) samt G. Bohman, ”Kalle
- 583 -
— 584 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
