Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göthe, Erik Gustaf - Göthe, Georg - Göthit (goethit) - Göthlin, Gustaf - Göthlin, Gösta - Göticism (goticism)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTHE
blev i hemlandet satt i skugga av Byström. Han
valde i likhet med denne klassiska motiv
(”Bac-chus”, ”Hebe”, ”Venus med Amor” etc.) samt även
allegoriska (”Svea”, Rosersberg) och fick en del
beställningar på porträttbyster m.m. Mest bekant
är hans staty av Karl XIII i Kungsträdgården,
Stockholm. Vid hovet i Petersburg (från 1822)
hade han mera framgång och utförde bl.a. en
sittande staty av Katarina II samt barnbyster. I
Stockholm kom han till slut att utföra ett större
arkitektoniskt konstruktivt arbete:
Riddarholms-kyrkans järnspira. E.W.
Göthe [jö’te], Anders Georg, konstforskare
(1846—1933), fil. dr 1875, från s.å. amanuens vid
Nationalmuseum, Stockholm, 1912—16 intendent.
G. utarbetade den första modernt vetenskapliga
katalogen över museets utländska tavlor och
utgav ett förtjänstfullt arbete om Sergel (1898),
vidare ”Sergelska bref” (1900) samt planschverket
”J. T. Sergels skulpturverk” (1921).
Göthi’t (g o e t h i t), miner., järnhydrat, FeOOH,
kristalliserar rombiskt och förekommer i
nålfor-miga, trådiga, fjälliga el. täta aggregat, till färgen
röda, gula el. svartbruna, i genomfallande ljus
stundom rubinröda. Streck gult. G. är en vanlig
omvandlingsprodukt av andra järnmineral.
Göthli’n, Gustaf Fredrik, fysiolog (f. 2O/io
1874), med. dr i Uppsala 1907 (”Experimentella
undersökningar af ledningens natur i den hvita
nervsubstansen”), prof,
i fysiologi vid
Uppsala univ. 1918—39.
G. har bl.a. utg. ”Die
doppelbrechenden
Ei-genschaften des
Ner-vengewebes” (1913),
”Studien über die
Energieschwelle für
die Empfindung rot
in ihrer Abhängigkeit
von der Wellenlänge
der Lichtstrahlung”
(1917) samt
”Pola-risationsanomalosko-pet, ett instrument för
diagnostisk undersökning av färgsinnet” (i
”Svenska läkaresällskapets handlingar”, 42, 1916). En
kollektion av G. komponerade
pseudoisokroma-tiska tavlor har i Sverige använts för legal
färg-sinnesprövning. G. har under senare åren ägnat
sig åt näringsfysiologiska studier och
offentliggjort viktiga undersökningar över skörbjuggens
förekomst i Sverige samt tillgången på C-vitämin
i olika svenska bär- och fruktsorter. [A.Ch.JA.G.
Göthli’n, Gösta Valdemar, läkare (f. 27/e
1877), med. lic. i Stockholm 1905, prosektor vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och
föreståndare för stadens bakteriologiska laboratorium
1906—10, sundhetsinspektör i Göteborg 1910—31,
i:e stadsläkare där 1931—44. G. har varit led.
av ett flertal kommittéer och styrelser för
bostadshygien m.m., deltagit i olika offentliga
utredningar samt förf, ett antal avh. inom patologi,
bakteriologi, hygien och socialmedicin.
Göticism’ (göticism), beteckning på
strömningar inom kulturlivet, främst litteraturen, i
skilda länder, framför allt de skandinaviska, som
yttra sig i olika slags anknytning till det
forntida Norden. Redan under medeltiden kan man
i skandinavisk litteratur, främst den historiska,
finna uttryck för en stark beundran för de
förfäder av götisk stam, som utvandrat från
Norden och under ett märkligt segertåg trängt ned
genom Europa, grundat stora riken och
besegrat själva Rom. Föreställningen om en götisk
hjältetid möter bl.a. i Lilla rimkrönikan,
Prosaiska krönikan och Ericus Olais ”Chronica
regni gothorum”, och den får under 1500-talet
märkliga, internationellt uppmärksammade uttryck
i bröderna Johannes och Olaus Magnus’
huvudarbeten, ”Historia de omnibus gothorum
sveo-numque regibus” (1554) och ”Historia de
gen-tibus septentrionalibus” (1555), båda burna av
en storvulen patriotism, som låter Sverige få en
förnämlig historia och som icke endast
återverkade på den andliga odlingen utan också på det
politiska livet, särsk. genom Gustav II Adolf och
hans krigsföretag. Denna ”götiska
historieroman-tik” (J. Nordström) fick under stormaktstiden,
för vars historieskrivning, språkforskning och
diktning den haft en oöverskådlig betydelse, sin
kulmen i Olof Rudbecks ”Atland eller Manhem”
(4 bd, 1679—1702). Ett annat utslag av
stormaktstidens g. var intresset för det forntida
Island, dess poesi, särsk. Eddan, som blev känd
främst genom danskarna Ole Worm, P. J.
Resen och Thomas Bartolin, dess sagor, av vilka
flera utgåvos av svenskar, särsk. Olof Verelius
och Johan Peringskiöld, och översattes, bl.a. av
Verelius, och dess språk och skrift, som
studerades bl.a. av J. Bure och G. Stiernhielm, vars
språkvårdande verksamhet hade starka götiska
inslag. Under det att man, t.ex. Olof v. Dalin,
under förra hälften av 1700-talet, bestämd av
upplysningens rationalistiska historiesyn, i
Sverige tog avstånd från den götiska
historieroman-tiken, växte utomlands under denna tid fram
ett betydelsefullt intresse för den nordiska
forntiden, så som den framstod i den fornisländska
litteraturen och den nordiska historieskrivningen
under 1600-talet. Efter mitten av 1700-talet
uppstod i England, Frankrike och Tyskland en
ny g., företrädd av t.ex. Thomas Gray, P. H.
Mallet, Klopstock och Herder, som i sin tur
återverkade på Sverige. Här hade
stormaktstidens intresse för det fornnordiska förts vidare
av bl.a. Eric Biörner, som 1737 utgav ”Nordiska
kämpadater”, en övers, av isländska sagor,
Johan Göransson, som 1746 publicerade en ed. av
Snorres Edda, och J. H. Mörk, den ”svenska
romanens fader”, som behandlade ett ”götiskt”
motiv i sin första roman, ”Adalriks och
Göthil-das äfventyr” (2 bd, 1742—45), och under senare
delen av 1700-talet upptogo en rad diktare,
påverkade av utländska mönster och anknytande
till den inhemska traditionen, ”götiska” ämnen,
ss. Gyllenborg, Oxenstierna, Clewberg, Leopold,
Thorild och Franzén. Denna 1700-tals-g., som
utgör ett viktigt inslag i förromantiken, fick i
Danmark företrädare i Johannes Ewald och O.
J. Samsöe, som behandlade ”götiska” motiv, och
B. C. Sandvig, som på 1770—80-talen översatte
fornisländsk poesi. Även om Dalin förhöll sig
kritisk till stormaktstidens höga uppfattning om
— 607 —
— 608 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
