Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göticism (goticism) - Götiska förbundet - Götiska skolan - Götisk stil - Götiskt förband, munkförband - Götlind, Johan - Götlunda (Närke)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTLUNDA
Sveriges — och Nordens — förflutna, kom han
genom sin skildring av Nordens äldsta invånare,
som han identifierade med skyterna hos de
antika förf, och som för honom framstodo som
enkla, rättrådiga och renhjärtade, att ge
materialet för de många skildringar av den gamle
nordbon, som möta i 1700-talets svenska
litteratur och som få sin höjdpunkt i Geijers och
Tegnérs götiska diktning. G. upplevde en ny
storhetsperiod i nordiskt kulturliv under början
av 1800-talet, först i Danmark genom
Oehlen-schläger och Grundtvig, sedan i Sverige, framför
allt genom de diktare, som voro knutna till
Götiska förbundet, Geijer, Ling, Tegnér, A. A.
Afzelius, som efter Rask översatte den äldre
Eddan, och Nicander, men också genom andra,
ss. Atterbom, Stagnelius och Almqvist. Den
svenska g. under början av 1800-talet, som på
ett avgörande sätt bestämdes av samtidshistorien,
främst händelserna o. 1809, levde kvar i
skandinavismen och levde upp på nytt under
decennierna efter seklets mitt, då företrädarna för det
framväxande vetenskapliga studiet av de
nordiska språken, ss. J. E. Rydqvist, C. Säve och
M. Richert, hänvisade till forntiden, Viktor
Rydberg godtog beteckningen ”nygot”, fördjupade
sig i fornnordisk mytologi (”Undersökningar i
germanisk mythologi”, 2 bd, 1886—89; ”Fädernas
gudasaga”, 1887) och valde götiska motiv för sin
diktning, P. A. Gödecke översatte Eddan (1877),
unga studenter i Uppsala bildade 1870 förbundet
Runa, där Aug. Strindberg bl.a. läste upp en
sagoimitation, och A. U. Bååth försvenskade
isländska sagor, bl.a. ”Niåls saga” (1879). Den
svenska g. under åren efter 1850 hade
motsvarigheter i de övriga skandinaviska länderna, främst
Norge, där företrädd av bl.a. Bj. Björnson och
H. Ibsen. — Litt.: A. Blanck, ”Den nordiska
renässansen i sjuttonhundratalets litteratur” (1911);
P. van Tieghem, ”Le préromantisme”, 1 (1924);
J. Nordström, ”De yverbornes ö” (1934). E.
Götiska förbundet. 1) G. stiftades i Stockholm i
febr. 1811 med syfte att uppliva ”de gamle göters
frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Till sitt
ursprung var det en sammanslutning av glada
sällskapsbröder, de flesta värmlänningar och
vänner sedan studieåren i Uppsala. De götiska
formerna (medl., ”göterna”, antogo fornnordiska
kämpanamn, avhöllo ”stämmor” under bar himmel,
drucko ur horn o.s.v.) voro från början ett
skämtsamt ordensceremoniel men förlänades en
allvarlig innebörd av Jacob Adlerbeth*, som
organiserade G. och angav riktlinjerna för dess
verksamhet. Den bärande tanken däri var av
moralisk-patriotisk art. Sin förutsättning hade G. i den
politiska förnyelsen efter revolutionen 1809 och det
därav väckta hoppet, att landet skulle återvinna
sin forna storhet. Dikt och vetenskap betraktades
som medel att höja nationalandan; särsk.
anbefalldes forskning i ”Nordens fornhäfder och
sagor”. Att G. kom att göra en betydande kulturell
insats berodde på att det till den urspr. kretsen
hörde ett -geni, näml. Geijer. På dennes förslag
utgav G. ”Iduna, en skrift för den nordiska
forn-ålderns älskare” (1811—24), innehållande dikter
samt historiska och arkeologiska uppsatser. Det
i:a häftet skrevs helt av Geijer*. I det 3:e (1812)
SU 12. – 6qq –-
20 — Red. avsl. 7/« 49.
började Tegnér medarbeta; han publicerade i
”Iduna” ett stort antal av sina förnämsta dikter, bl.a.
en del av romanserna i ”Frithiofs saga”. Genom
denna tidskr. vann en götisk riktning (götiska
skolan) insteg i svensk litteratur; den framträder
icke endast hos medl. av G., ss. Geijer, Tegnér,
Ling, Afzelius och Nicander, utan också hos andra
förf., t.ex. Sjöberg (Vitalis). Aven på den bildande
konsten övade G. inflytande. Ling föreläste 1814
—17 i Stockholm ”öfver de nordiska myternas
användande i skön konst”, och 1818 anordnade G.
en utställning, vari bl.a. Fogelberg deltog med
skisser till sina kolossalstatyer av Oden, Tor och
Frej. Vid denna tid kände sig Geijer manad att
varna mot alltför mycket nordiskhet i konst såväl
som poesi. Han skrev ”Betraktelser i afseende på
de nordiska myternas användande i skön konst”
(1817), som framkallade en schism inom G. och
föranledde Lings utträde därur. Sedan ”Iduna”
1824 upphört att utkomma, avstannade G:s
verksamhet, men den formella upplösningen skedde
först efter Adlerbeths död 1844. Ett ”elfte och
sista” häfte av ”Iduna” utkom 1845, innehållande
bl.a. Geijers ”Berättelse om G:s stiftelse och
verksamhet”. — Litt.: R. Hjärne, ”G. och dess
hufvud-män” (1878); A. Blanck, ”Geijers götiska diktning”
(1918). A.Wn.
2) Ordenssällskap i Göteborg, stiftat 1815
under intrycket av Tegnérs ”Svea” och det
4 år tidigare i Stockholm startade Götiska
förbundet; uppgiften skulle vara att ”återuppliva stora
förfäders dygder och återföra folket till forntida
enkelhet, redlighet och kraft”. 1817 erhöll
sällskapet kungl. sanktion och förvandlades till
ordenssällskap med 5 grader. Som högtidsdag firas
28/i; välgörenhet är ett av G:s syften; ur
fonderna ha även lämnats understöd till
landstorms-och skytterörelserna m.m. Sedan gammalt är
konungen G:s beskyddare, en prins dess styrande
stormästare och landshövdingen dess högste ordf.
Dotterloger finnas i Alingsås (1880), Trollhättan
(1927), Falköping (1933). Som medlemsorgan
utges sedan 1930 ”Götiska minnen”. — Litt.: ”G.
125 år” (1941). C.
Götiska skolan, litt., se Götiska förbundet.
Götisk stil, konsthist., se Gotisk stil och Nygotik.
Götiskt förband, munkförband, byggn., se
Mur.
Götlind, Johan Alfred, dialekt- och
folkmin-nesforskare (1887—1940), fil. dr i Uppsala 1918,
doc. i nordisk folkmåls- och folkminnesforskning
1928; 1918 tjänsteman vid Uppsala
landsmåls-arkiv, där han ledde undersökningen av
Västergötlands folkmål. G. ägnade sig särsk. åt
västgötskans och folklekarnas historia. Bland
hans skrifter märkas ”Studier i västsvensk
ordbildning” (1918), ”Saga, sägen och folkliv i
Västergötland” (1926) och ”Västergötlands folkmål”,
1—3 (1940—47). G. redigerade och författade delvis
bd 26 A ”Idrott och lek” (1933) i saml.-verket
”Nordisk kultur”. E.No.
Götlunda, socken i Glanshammars hd i
nordostligaste Närke, Örebro län, och pastorat i
Glanshammars kontrakt av Strängnäs stift, vid
Hjälmaren v. och s. om Arboga; 159,44 km2,
därav I54J4 land; 2,035 inv. (1948; 13 inv. pr km2).
Socknen är skogrik och kuperad, särsk. uppåt
— 610 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
