Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadorph, Johan - Hadow, Sir William Henry - Hadramaut - Hadria - Hadrianopolis - 1. Hadrianus (Adrian) I (påve) - 2. Hadrianus II (påve) - 3. Hadrianus III (påve) - 4. Hadrianus IV (Nicolaus Breakspear, påve) - 5. Hadrianus V (Ottoboni de Fieschi, påve) - 6. Hadrianus VI (Adrian Florisse av Utrecht, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HADRIANUS
till föremål för en arkeologisk undersökning,
sannolikt den första i Sverige. Resultatet framlade
han i företalet till editionen av Björköarätten. Särsk.
runstenar intresserade honom, och mer än 1,000
dylika avbildades under årens lopp. Av dessa känna
vi flera numera endast genom H = s avteckningar.
En tillämnad utgivning kom aldrig till stånd under
H:s livstid, bortsett från den bråkdel av dem, som
publicerades i ”Färentuna härads runestenar” (1680).
I sin helhet blevo de utg. först 1750 av J.
Göransson* i ”Bautil”. H:s runstensavbildningar voro för
sin tid ej utan förtjänster, även om de ej uppfylla
vår tids fordringar i den vägen. I
Antikvitetskollegiet samlade H. en mängd föremål från Sveriges
forntid och äldre historia, vilka kommit att utgöra
stommen till Statens hist. museum. Sina rön och
slutsatser i antikvariska spörsmål nedlade H. dels
i flera ej utg. skrifter, dels i anmärkningar till en
rad uppl. av historiska och rättshistoriska källor.
Denna utgivarverksamhet, som blott gällde inhemskt
källmaterial, är icke den minst viktiga i H:s
insats som forskare. Sålunda utgav han den
medeltida dikten om Alexander den store, ”Alexandri
Magni historia på svenska rim” (1672), ”Stora
rimkrönikan”*, ”Två gambla svenska rimkrönikor” (2
bd, 1674—76) samt den svenska rimkrönikan om S:t
Olof, ”Sanct Olaffs saga på sv. rim...” (1675).
Det är vidare H:s förtjänst, att flera av de
medeltida lagarna nu för första gången utkommo av
trycket, ”Dahle laghen” (1676), ”Then gambla
Skåne lagh” (s.å.), ”Gothlandzlaghen” (1687), ”Biarköa
rätten ...” (s.å.), ”Wisby stadtz lag” (1688), ”Then
gambla Wijsby siörätt” (1689). De handskrifter
H. följde, voro de bästa som funnos, och Schlyter
yttrar sig med en viss erkänsla om H. som
lag-textutg. Det utg. är emellertid blott en täml.
obetydlig del av alla de ytterst värdefulla kodexar,
som H. under årens lopp från olika håll
hopsamlade i kollegiets gömmor.
Av stor betydelse blev H:s intresse för gamla
brev, dokument och förordningar av olika slag.
Klarare än de flesta i sin samtid insåg han dessa
källors överlägsenhet över de berättande källorna,
och hans verksamhet för utgivning av dylika
källor kan i viss mån sägas ha bildat epok i vår
historiografi. Viktigast är den saml. dokument, som
han tryckte i bihanget till ”Stora rimkrönikan” till
belysning av svenska statsförfattningens historia.
Flera av de här tryckta urkunderna känna vi
numera endast genom H:s ed., ty originalen gingo
förlorade vid slottsbranden 1697. Även ed. av S:t
Olofssagan innehöll avtryck av en del dokument. I
senare delen av sitt liv arbetade H. på en stor
ur-kundspublikation, som skulle belysa ej blott de
politiska förhållandena utan även rättsväsen,
religion, näringar m.m. 1680 var den färdig till
utgivning, men denna blev ej av, enär regeringen hyste
fruktan för offentliggörande av handlingar rörande
tvister mellan konung och folk. I bihanget till
Bjärköarätten trycktes en bråkdel av saml., som
numera förvaras i Riksarkivet. H. var utan större
kritisk förmåga och djupare lärdom, och hans
ur-kundstryck, för sin tid förtjänstfulla, motsvara ej
nutida krav. — Av H:s arbeten ha i vår tid
publicerats ”Reseanteckningar om Leckö grefskap” (av
C. G. Styffe i ”Vestergötlands fornminnesförenings
tidskr.”, 2, 1901) samt ”Resor. Afritningar af
kyr
kor och kyrkovapen i Uppland 1676—1685” (2 bd,
av E. Wennberg i ”Arkiv för svensk konst- och
kulturhistoria”, I, 1917). — Litt: Minnesteckning
av H. Schück (1933). E.Blp.
Hadow [hädd’åu], Sir William Henry,
engelsk musikskriftställare (1859—1937), fick sin
utbildning som musikhistoriker i Darmstadt och vid
Oxfords univ., där han senare höll
musikföreläsningar; 1919 v. kansler för univ. i Sheffield, adlad
1918. H. utgav det betydande arbetet ”Oxford
hi-story of music”, vars 5-’e bd (om
wienklassicis-men) han författade; han skrev dessutom verk om
modern musik, J. Haydn och W. Byrd.
Hadramaut, se Hadhramaut.
Had’ria, latinskt namn på Adriatiska havet.
Hadrianop’olis, 1) se Adrianopel; 2) se Palmyra.
Hadria’nus (Adrian), påvar.
1) Hadrianus I, påve 772—795, anropade,
då han ansattes av langobardernas konung
Desi-derius, Karl den store om bistånd; denne
tillintetgjorde 774 langobardernas riken och förnyade
Pippins förläning åt påven av 754. H. smorde
781 Karls söner Pippin och Ludvig till konungar.
På synoden i Frankfurt 794 lät han förorda
bilddyrkan, vilken dock Karl jämte det frankiska
prästerskapet förkastade.
2) Hadrianus II, påve 867—872.
3) Hadrianus III, påve 884—885.
4) Hadrianus IV, påve 1154—59, eg. N
i-c o 1 a u s Breakspear, född i Langley i
Hertfordshire, England. H. gjorde sin kyrkliga
karriär i Frankrike, blev abbot i ett sydfranskt
kloster och därefter kardinalbiskop av Albano.
1152—54 verkade han som påvlig legat i
Skandinavien, ordnade den nyinstiftade trondhjemska
ärkestolens förhållanden och förhandlade med
svenskarna på ett möte i Linköping. Som påve
nedslog H. den av Arnold av Brescia
inspirerade revolutionära rörelsen, förfäktade
gregorianska idéer gentemot kejsar Fredrik
Barba-rossa och stod vid sin död 1159 inför öppen
brytning med denne. — Litt.: H. K. Mann,
”Nicho-las Breakspear (Hadrian IV), a.D. 1154—1159”
(1914); H. Schrörs, ”Untersuchungen zu dem
Streite Kaiser Friedrichs I. mit Papst Hadrian
IV.” (1916); L. Weibull, ”Den skånska kyrkans
älsta historia” (i ”Hist. tidskr. för Skåneland”,
5, 1914—23). E.Lö.
5) Hadrianus V, eg. Ottoboni de
Fieschi, valdes till påve 12/? 1276 men avled
redan 18/s s.å. Han återkallade Gregorius X:s
stadga om påveval men hann aldrig utfärda några
nya bestämmelser i stället.
6) Hadrianus VI, påve 1522—23, eg.
Adrian Florisse av Utrecht, född 1459 i
en enkel hantverkarfamilj i Utrecht (fadern
hette Florentius, sannol. av släkten Dedel). H. gjorde
tack vare sin lysande begåvning en framgångsrik
prästerlig karriär och utsågs 1507 att leda den
blivande kejsar Karl V:s uppfostran. 1516 blev
han biskop i Tortosa, 1518 inkvisitor i Spanien
och förde jämte kardinal Ximenez regeringen i
Spanien. 1522 valdes han till påve. Genom sin
främmande härstamning, sin låga börd, sin
sko-lastiska kyrkosyn och sin oförsonliga inställning
till renässansens nya strömningar gjorde han sig
illa omtyckt både i Spanien och Italien. Som
— 653 —
— 654 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
