Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Geologi - Terrängformer - Sjöar och floder - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND
bohuslänskt till sin typ. Inom moränområdet
ha torvmarker stor utbredning, särsk. vid
smålandsgränsen i s.ö. Bland större torvmossar
nedanför högsta marina gränsen märkas
Älgare-mosse i Frillesås, den för arkeologiska fynd
berömda Store mosse i Grimeton samt Lismosse n.
om Falkenberg. Under högsta marina gränsen
utbreder sig f.ö. den jämna, bördiga kustslätten,
som i huvudsak uppbygges av lera och sand.
Ishavsleror utgöra de undre lagren. De gå dock
i dagen på vissa ställen och äro vanl. varviga.
Över den äldre leran avsattes yngre leror vid
Tapes-Litorinahavets transgression. Vid kusten i
n. delen förekomma marsklandsartade
försump-ningar (”strandfloar”). S. om Träslövsläge blir
flygsanden typisk för kustlinjen. I det närmaste
ostörd av andra bildningar följer den hela
Laholmsbukten. Rullstensbildningar förekomma
hu-vudsakl. i dalgångarna. Ätrans och sydligare
dalar följas av sammanhängande grusfält och
åsar. Nissastigen och Lagastigen löpa fram på
sådana väldränerade bildningar. Ut mot slätten
ha de glacifluviala avlagringarna formen av
randåsar och randplatåer, som i n. H. övertvära
dalgångarna. Linjen Lindome—Nösslinge
uppvisar en rad dyl. marginala bildningar. Mäktigast
bland dem är Fjärås bräcka, som sträcker sig
tvärs över Lygnerns dal och som därigenom
dämmer upp H:s största sjö. S. om nämnda
moränlinje ligger Hunnestads delvis platåartade
randås. I s. H. följa randbildningarna den
yttersta moränlinjen: Harplinge randås, Vapnö
randplatå (Galgberget vid Halmstad) och
Elds-berga randås. Ändmoränvallar förekomma på
flera ställen, i sht mellan Varberg och
Falkenberg. Dessa ofta föga framträdande bildningar
liksom de strandvallar, som bildats, där
havsnivån stått stilla en längre tid, äro i regel
underlag för vägar. T.Hqt.
Terrängformer. H., som av ålder indelas i
slättbygd och skogsbygd, uppvisar väsentliga
olikheter i landskapstyp. Naturväxlingen är särsk.
markerad i v.—ö. led i övergången från
kustslätten till sydsvenska höglandets brustna kant,
som bildar H:s ö. del, skogsbygden.
Olikheten i landskapstyp är påfallande även i n.—s.
riktning, mellan n. H:s urbergshöjder, skilda
åt av sedimentfyllda dälder, och s. H:s
emellanåt golvplana slätter, som i s. få sin tvära
avslutning mot Hallandsås’ förkastningsbrant.
Gränsen mellan den n. och s. typen går i
stort i höjd med Varberg. Som utposter för
urbergsområdet ligga restberg på slätten i
sht mellan Falkenberg och Halmstad.
Urbergs-ytan ligger vid ö. gränsen på c:a 175—190
m ö.h. Höjdsiffrorna sjunka allmänt åt v. H:s
högsta punkt är Högalteknall på Hallandsås, 226
m ö.h. I n. ligga de största höjderna på c:a
160 m, i mell. delen på c:a 200 m och i s.ö. på
c:a 150 m ö.h. Bland restbergen når Nyårsåsen
142 m ö.h. Höglandet är rikt på smärre sjöar,
i sht i n. och mell. delarna. Urbergsområdet är
sönderskuret av sprickdalar. De ha bildats i
svaghetszoner och vidgats genom de exogena
krafternas verksamhet. De största dalgångarna följas
av H:s främsta floder och ha n.ö.—s.v. riktning.
Bidalarnas riktningar variera åtskilligt. Särsk. i
mell. H. korsas dalar från skilda håll och bilda
en mellanbygd mellan slätten och höglandet.
Dalarna äro ofta över 100 m djupa. Profilen växlar
starkt inom samma dal. Dalsidorna äro i allm.,
ganska branta. Åt ö. bli dalarna i regel trängre.
Vid istidens slut, då havet trängde in i
dalgångarna, hade H. en kusttyp lik den nuv.
bohuslänska. Slätten, vars främsta åkerjord består av
kalkhaltig lera, utgör H:s rikaste bygd. Den är
fri från sjöar men har ganska många
märgel-gravar. Floderna ha blott i ringa grad skurit ned
sina lopp i sedimenten. H. har två kusttyper, en
fjord- och skärgårdskust i n. och en öppen
flackkust i s. N. delen utgör en forts, av Bohusläns
kust. Renspolat möter urberget havet.
Kungs-backafjorden, som i v. begränsas av den bergiga
Onsalahalvön, är H:s största vik. Talrika för
sjöfarten farliga skär kanta Onsalahalvöns v. sida.
Nidingen är särsk. beryktad. Bland öarna märks
Getterön utanför Varberg. Mäktigheten i
kustformen förtonar åt s. Vikarna, som i sina inre
delar äro sumpiga, bli för grunda för sjögående
fartyg. Skärgården upphör vid Varberg. Kusten
s. härom präglas av sandstränder och
långgrundhet. Den av strandråg bundna dynstranden är
vackert utbildad bl.a. vid Haverdal utanför
Harplinge. Mellan Falkenberg och Halmstad avbryter
urberget dock ofta flygsandsbildningarna och
möter havet i kala hällar. Kusten avslutas i s.
av Laholmsbuktens jämna kustbåge.
Kustströmmar ha här avsatt strandsporrar och avlänkat
åmynningarna. Djupförhållandena vid kusten i
s. H. göra, att blott Ätrans och Nissans
mynningar kunna utnyttjas i sjöfarten. T.Hqt.
Sjöar och floder. H. har, som nämnts, inom
urbergsområdet en mängd små sjöar, varav en grupp
ligger i mell. delen från Nösslinge vid
västgöta-gränsen till Dagsås. Lygnern, som från Fjärås
bräcka sträcker sig c:a 20 km åt n.ö., är H:s
enda större sjö. Av dess 32,8 km2 stora yta
ligger omkr. hälften inom H., där största djupet
är 44 m. Lygnern avvattnas från sin n.v. sida
genom Rolfsån. Sjöarna vid gränsen i n.
avbördas av Kungsbackaån, som mynnar i
Kungsbacka-fjorden strax n. om Rolfsåns mynning. Av de
större älvar, som ha n.ö.—s.v. lopp, har Viskan
(hela floden) vid medelvattenmängd en utvinnbar
turbineffekt av 21,000 kW, Ätran av 49,000 kW
och Nissan av 43,000 kW, medan Lagan, som
genomflyter H. i ö.—v. riktning, med sina 89,000
kW är sydsvenska höglandets största och
vattenkraftrikaste flod. Bland mindre vattendrag, som
i huvudsak upprinna inom H., märkas Löftaån
n. om Viskan, Suseån mellan Ätran och Nissan
samt Fylleån, Genevadsån och Stensån, som
mynna i Laholmsbukten. T.Hqt
Klimatet på kustslätten och i den därinnanför
liggande skogsbygden skiljer sig ganska avsevärt från
varandra. Den förra har ett utpräglat kustklimat,
den senare ett mera kontinentalt betonat. Ärstemp.
är 1,5—2° högre vid kusten än vid smålandsgränsen.
Även betr, nederbörden råda stora olikheter mellan
kust och inland. Den yttersta kustzonen har en
normal årsmängd, som är mindre än 600 mm, medan
vissa platser i gränstrakterna till Småland och
Västergötland ha över 1,000 mm, alltså nära dubbelt så
mycket. H. som helhet är f.ö. Sveriges nederbörds-
— 741 —
— 742 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
