Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Folkkultur - Konsthistoria - Halland i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND
band med utflyttningarna från de genom laga
skiftet söndersprängda byarna, övergav man
ryggåsstugan som bostad, införde plant innertak och
byggde loftshus; långa, låga längor i kustbygden, höga,
ofta tvåvåningshus i skogsbygden, där
virkestill-gången var riklig. Stugans trämöbler målades fr.
o.m. 1700-talet oftast i blått med blomdekor i rika
färger. — Före 1800-talet var lanthushållningen i
H. mera baserad på boskapsskötsel än på åkerbruk,
och olika slag av hemslöjd voro nödvändiga
binäringar. Textilslöjden i s. H. är nära befryndad
med den skånska, särsk. betr, yllevävnader i
dukagång, krabbasnår, flamsk, röllakan m.m., medan n.
H. kännetecknas av yllevävnader i rosengång, i sht
sängtäcken i goda mönster och rika färgskalor.
Men från 1700-talet är s. H. särsk. känt för sin
bindslöjd (till binda = sticka) och n. H. för sina
linnevävnader, mest enkel lärft, stundom också
mönstrade vävnader i munkabälte, opphämta o.a.
I Lindome ha bönderna av ålder varit skickliga
möbelsnickare; på 1700-talet gjorde de möbler för
export på England och Tyskland. I Älvsåker
smidde man liar, medan invånarna i Onsala, Vallda och
Släp idkade fiske och sjöfart och inv. i Varberg
knypplade spetsar. — Under 1700-talet och början
av 1800-talet verkade i H. flera framstående
bo-nadsmålare, som målade bonader på väv el. papper
för prydande av stugan under julhögtiden.
Målarna verkade i Knäred, Veinge, Breared och
Träslöv; bland dem märkes särsk. Johannes Nilsson i
Gyltige (1757—1827), som har varit en av landets
främsta olärde konstnärer. Motiven voro vanl.
bibliska: de tre vise männen, de tio jungfrur,
bröllopet i Kana, den förlorade sonen m.m. — Seden
att bränna påskeldar är fortfarande allmän, seden
att sjunga maj i by var allmän utom i Fjäre och
Viske hdr. Folkdiktningen utmärkes av en
rikedom på sägner och korta satiriska skämtsagor men
också av visor. Folkmusiken är rik; de flesta
bevarade melodierna äro polskor, valser, menuetter
och marscher, men också gamla gånglåtar,
”fä-trallar” m.m., de flesta ljusa och glada. A.Sf.
Konsthistoria. H :s kyrkor ha under de senare årh.
i särdeles hög grad blivit ombyggda el. förstörda.
En del romanska absidkyrkor finnas dock kvar:
Eldsberga, Skummeslöv, Slättåkra, Veinge m.fl. På
några få ställen, ss. i ö. Karup, finns
byggnads-skulptur bevarad. De flesta dopfuntarna äro helt
enkla, några ornerade med bladstänglar, ett par
med rikare figurskulptur (Gunnarp, Okome).
Några visa engelsk typ, ss. de bohuslänska (Tjärby,
Onsala). Åtskilliga ha övergångstidens flikiga
genomskärning i cuppa och skaft. En
dopfuntsverk-stad med ett par halvt utarbetade kasserade
stenblock har påträffats på den s.k. Funtaliden i
Fagereds sn. I några kyrkor har tegelmaterial
använts, och medeltidsvalv av tegel äro flerstädes
bevarade; i Ysby äro dessa prydda av senmedeltida
målningar. Stadskyrkan i Halmstad är den
förnämsta kyrkan i H. Av tegel med nischprydd
östgavel är den gamla kyrkan i Falkenberg. — Även
träskulpturen är numera i H:s kyrkor obetydlig
(i Gällared, Krogsered, Kvibille, Nösslinge,
Säll-storp o.s.v. en del bilder bevarade); landskapet
har dock haft goda nordtyska altarskåp från
senmedeltiden (Kvibille, Skummeslöv).
Renässansen gav i H. föga åt den kyrkliga
kons
ten; barocken (1600- och 1700-talen) gav något
mera; här kunna nämnas Hishult, Onsala, Landa
och Okome; de båda sistn. kyrkorna ha också rika
takmålningar. — Under 1600-talet uppstod i
stället i H. en betydande profan konst, i arkitektur och
dekoration. Slotten i Halmstad och Varberg gingo
i spetsen. Vid båda städerna är arkitektnamnet
Stenwinkel knutet. De flesta slotten på
landsbygden äro ombyggda i senare tid. Vallen äger i
nedre delen av stora mangårdsbyggnaden rester
från medeltiden. Fröllinge har med sina
gråstens-murar mycket kvar av karaktären från 1600-talets
förra del. Vapnö och Dömestorp präglas av det
svenska 1700-talets barock. I st.f. det karolinska
slottet Skottorp byggdes det nuv. av C. F.
Sundvall i Karl-Johanstil. I samma stil byggde P. A.
Nyström Sperlingsholm, som hör till empirens
vackraste byggnader i landet. Medeltidsromantiken
framträder i Hjuleberg, som uppfördes 1875 efter
ritningar av Thorvald Bindesböll, medan
Tjolö-holm, uppfört 1898—1904 av L. Wahlman, är i
engelsk tudorstil. Dyrbara inventarier och
tavel-samlingar finnas i flera av de nämnda slotten,
t.ex. Vapnö, samt på Stjärnarp. — Under
1700-talets senare och 1800-talets tidigare delar verkade
i H. en del uppskattade folkliga bonadsmålare (se
sp. 757). — För den nyare landskapskonsten i Sverige
blev den målarkoloni betydelsefull, som under några
år i slutet av 1800-talet samlades vid Varberg (Karl
Nordström, Kreuger m.fl. medl. av
Konstnärsförbundet). Från Halmstad har Halmstadgruppen*
utgått. — Den nyaste konstnärssammanslutningen
i Halland är Hallandsringen (1933): skulptörerna
Bernhard Andersson, Eric Nilsson och Ingrid
Se-gerlind-Lindblad, målarna Iwan Broberg, Arvid
Carlson, Thorild Olsson, Erik Persson och Erik
Sköld. [E.WJN.GS.
Halland i litteraturen. H., varifrån en av våra
stora förf., Olof v. Dalin, utgått, introducerades
i skönlitteraturen genom Aug. Bondeson, som
från 1870-talet i vers och på prosa gav
skildringar ur folklivet i H. (”Allmogeberättelser”,
1884, ”1 Glimminge och Kröplinge”, 1892, ”M. V.
K.”, 1903) och som lät hjälten i ”Skollärare
John Chronschoughs memoarer” (2 bd, 1897—
1904) stamma från H. F. M. Vetterlund, född
i Halmstad, har med förkärlek behandlat
hal-landsmotiv i sin lyrik (”I Gråbergsland och
andra dikter”, 1909, ”Sommar och september”,
1911, ”Skuggornas sal”, 1916, ”Thuledagrar”,
1922, ”ödesstjärnor”, 1930, ”Gyllne söndag”,
1944). Klara Johanson, också bördig från
Halmstad, gav några bilder från fädernestaden, bl.a.
i ”Oskuld och arsenik” (1901). Theo Lundberg,
red. i Laholm, skrev om H. i diktsaml. ”Dikter”
(1900), ”Mot vidderna” (1931) och ”Vägar och
öden” (1936). Gustaf Ullman, som växte upp i
Varberg, där hans far var kyrkoherde, hade H.
i minnet i lyrik, bl.a. ”Västkust” (1903) och
”Caprifol” (1905), noveller ur prästlivet
(”Präster”, 1907) och folklivsberättelser (”Farmor vill
det”, 1924). Fredrik Ström, född i Breareds sn,
hämtade ämnet för sin Selma
Lagerlöf-efterbild-ning ”Folket i Simlångsdalen” (1903, ny
utvidgad uppl. 1924) från H. och förläde dit
handlingen i de två första delarna av sitt stora epos
ur arbetarrörelsens historia, ”Rebellerna”
(”Bon
— 757 —
- 758 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
