Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallé, Sir Charles (Karl Halle) - Halle, Caroline - Halleberg - Halleck, Henry Wager - Halleffekt - Hallein - Hallel - Halleluja - Hallen - Hallén, Andreas - Hallén, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLE
pianist och pedagog ytterligare befästes. Han
upprättade 1857 sin egen orkester med
abonnemangskonserter och blev 1883 Max Bruchs efterträdare
som dirigent för Filharmonikerna i Liverpool;
han adlades 1888. Han var g.m. violinisten Wilma
Neruda. E.A.
Halle, C a r o 1 i n e, skådespelerska, se Müller.
Hälleberg, se Halle- och Hunneberg.
Halleck [häll’ik], Henry Wager,
amerikansk militär (1815—72), officer vid
ingenjörvapnet 1839, utmärkte sig i fälttåget mot Mexico 1846
men tog avsked 1854 och blev advokat. Vid
inbördeskrigets utbrott 1861 inträdde han ånyo som
generalmajor i unionens armé och blev efter
Co-rinths intagande 1862 överbefälhavare över
samtliga unionens stridskrafter. 1864 efterträddes han
av Grant men kvarstod som generalstabschef i
Washington till 1865.
Halleffekt, fys., se Galvanomagnetiska efickter.
Hallein [halFain], stad i Salzburg i Österrike,
450 m ö.h. och 15 km s. om staden Salzburg, vid
Salzach och vid foten av det saltförande
Dürn-berg (770 m); 8,039 inv. (1934). Saltutvinning
har bedrivits här ända sedan förhistorisk tid. H.
är badort (saltbad) och turistcentrum. I närheten
marmorbrott.
Halle’l (hebr., ”prisa!”) kallades psalmer, som
vid tempelkulten i Jerusalem föredrogos av
le-viterna; särsk. Ps. 113—118, som sjöngos vid påsk,
pingst och lövhyddohögtiden, nymånads- och
tempelinvigningsfesterna (alltjämt i bruk). Vid påsken
sjöngos 113—114 före och 115—118 efter måltiden
(jfr Matt. 26:30). Jfr Halleluja.
Halleluja’ (hebr., eg. hallelu’ Jah, ”loven Herren!”
[Jah är här en kortform för Jahve]; jfr Hallel),
kultiskt jubelrop, som av menigheten (Ps. 106:48)
sjungits i början el. slutet av vissa av körer
föredragna hymner. Ps. 104—106, m—113, 115—117,
135, 146—150 äro sådana s.k. hallelujapsalmer.
Dylika kultrop äro mycket ålderdomliga, betygade
även från andra religioner.
Hallen, socken i Jämtlands v. domsagas
tingslag och församling i Hallens och Marby
pastorat i Undersåkers kontrakt av Härnösands stift,
sträcker sig västerut från Storsjön upp på
Ana-risfjällen; 896,80 km2, därav 742,10 land; 1,286
inv. (1948; knappt 2 inv. pr km2). Bygden
ligger vid Storsjön. Utanför Kvitsleviken, i vilken
Indalsälven mynnar, utskjuter den långa halvön
Hammarnäset. I s. har H. andel i Oviksfjällen.
Åkern utgör ej fullt 2 °/o av landarealen,
skogsmarken 28 °/o. Ett elkraftverk tillhör Hallens
elektriska ab., bildat 1917 (aktiekapital 520,000
kr). 600 m ö.h. i den natursköna dalen mellan
Drommen och Västerfjäll ligger B y d a 1 e n s
turistort, över 150 km2 skogs- och fjällområden
tillhöra Staten. Kyrkan av sten, sannol. från
1200-talet, utvidgades 1777, klockstapeln är från 1756.
— Sockennamnet skrevs 1316 ecclesia haal
(avskrift 1344), 1437 i halla sokn. Det innehåller
fvnord. subst. holl, höjdsluttning. Namnet
tillkom tidigast nuv. byn Bynom, som
sockennamn denna jämte byarna Ytterhallen och
överhallen (kyrkan ligger i Ytterhallen). Se C.
Lindberg i ”Jämten”, 1943, sid. 71. P.;Er.
Hallén, Johan Andreas, tonsättare (1846—
1925), blev efter studier i Tyskland (främst Leip-
zig) dirigent för
Musikföreningen i
Göteborg 1872, verkade
1879—83 som
sånglärare och
musikskribent i Berlin, kom
hösten 1884 till
Stockholm, där han 1885—
95 ledde
Filharmoniska sällskapet, var 1892
—97 2:e kapellmästare
vid Kungl. teatern
och 1909—19 lärare i
komposition vid
Musikaliska akad., ledde
1902—07 Sydsvenska filharmoniska sällskapet i
Malmö; verkade även som musikkritiker i ”Nya
dagligt allehanda” och utgav ”Musikaliska
kåserier” (1894). — Medan H. i tidigare
körverk anslöt till polyfon stil i Mendelssohns anda,
kom han under berlinvistelsen i närmare beröring
med den nyromantiska skolan, vilket blev av
avgörande betydelse för hans vidare tonskapande.
Sålunda upptog han i sina symfoniska dikter, bl.a.
”Toteninsel” och ”Sphärenklänge”, Liszts idéer,
medan han på musikdramats område, ”Harald
Viking” (1884) — det första svenska musikdramat i
Wagners stil —, ”Häxfällan” (1896, omarbetad
1902, ”Valborgsmässa”) och ”Valdemarsskatten”
(1899), anknöt till Wagner. I övrigt märkas
körverken ”Juloratoriet”, ”Requiescat” och ”Missa
solemnis” (komponerad på 1870-talet, omarbetad på
1920-talet), ballader för solo, kör och orkester, ss.
”Vineta”, ”Trollslottet” och ”Styrbjörn Starke”,
4 sviter (bl.a. ”Ur Gustav Vasas saga”, ”Sten
Sture”) och 2 rapsodier för orkester, solosånger
m.m. — Som tonsättare visar H. ej någon större
originalitet. Han är närmast wagnerepigon,
vilket bl.a. träder i dagen i hans förkärlek för en
praktfull orkestrering. Hans verk ha kanske just
därför mottagits med särskild förståelse i
Tyskland. H. intog på sin tid en ledande ställning
inom svensk tonkonst och banade på 1880-talet i
Sverige väg för den högromantiska skolan. —
Litt: P. Vretblad, ”A. H.” (1918). G.M.
Hallén, Harald Martin, präst, politiker (f.
29/s 1884), teol. kand, i Lund 1908, komminister
i Torrskog (Karlstads stift) 1909, kyrkoherde i
Arvika 1926, prost 1942. H. anslöt sig tidigt till
socialdemokratiska partiet och har representerat
detta i A.k. 1912—21 och sedan 1925; ordf, i
konstitutionsutskottet sedan
1939. Bland övriga
uppdrag märkas
medlemskap i 1919 års
rösträttskommitté,
domkapitels- och
kyr-komusikerutredning-arna, kommittén ang.
kvinnliga präster,
utredningarna om
kvinnors behörighet till
statstjänst, om
reformering av
helgdagarna och om statsbidrag
till samlingslokaler
— 771 —
— 772 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
