Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallucination - Hallucinos - Hallwachs, Wilhelm - Hallvard - Hallwil - von Hallwyl - Hallwylska museet - Hallåman - Halländingen - Halm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLUCINOS
mot personens medvetna uppfattning, måste den
komma utifrån och får därför karaktär av en
yttre retning av ett sinnesorgan. — Litt.: O.
Bumke, ”Lehrbuch der Geisteskrankheiten” (6 Aufl.
1944); D. K. Henderson & R. D. Gillespie, ”A
text-book of psychiatry” (6 ed. s.å.); K. Jaspers,
”Allgemeine Psychopathologie” (4 Aufl. 1946);
”The basic writings of Sigmund Freud” (ed. av
A. A. Brill 1938). [T.V.SnlB.G.
Hallucinos [-å’s], en akut el. subakut
sinnessjukdom, som karakteriseras av livliga
hallucinationer, mest hörselhallucinationer av hotfull
natur, samtidigt som den sjuke uppvisar inga el.
mindre utpräglade störningar av orientering och
medvetande. H. förekommer vanligast vid
kroniskt alkoholmissbruk, alkoholhallucinos, och
ibland vid syfilitisk hjärnaffektion el. akuta
infektionssjukdomar.
HalFwachs [-vaks], Wilhelm, tysk fysiker
(1859—1922), 1893 prof, vid tekniska högsk. i
Dresden. H. är känd som upptäckare av den
fotoelektriska effekten*, efter honom stundom benämnd
hall wachsef f ekten (1888). Bland H:s
skrifter märkes ”Die Lichtelektrizität” (1916). H.
utgav 1911—12 Fr. Kohlrauschs samlade verk.
Hallvard, norskt helgon. H., som var
befryn-dad med Olav den helige, skall enl. legenden ha
blivit mördad, då han försvarade en kvinna mot
hennes förföljare, och nedsänkt i Dramsfjorden.
H. blev skyddshelgon för staden Oslo, vars
domkyrka uppkallats efter honom. Festdag: 15/i.
Hallwi’1, medeltidsborg i kantonen Aargau,
Schweiz, i sina äldsta partier från början av
1000-talet, stamgods för släkten von Hallwyl, numera
tillhörig en av grevinnan W. v. Hallwyl upprättad
släktstiftelse. I samband med en restaurering 1910
—12 företogos under ledning av prof. N. Lithberg
ingående och för de medeltida borgbyggnadernas
historia betydelsefulla undersökningar, för vilka
redogöres i praktverket ”Schloss H.”, 1—5 (1924
—33).
von Hallwyl [sv. utt. hall’-], schweizisk adlig
ätt, nämnd redan 1113, riksgrevlig sedan
1300-talet. Till Sverige överflyttade greve Walter
v. H. (1839—1921), g. 2) med Anna Fredrika
Wilhelmina Kempe (1844—1930), efter
faderns, bruksägare W. H. Kempes, död 1883
delägare i Ljusne-Voxna bruksegendomar. Bland
de betydande donationer, som makarna H. lämnat
framför allt till kulturella ändamål, märkes det
1920 till svenska staten skänkta Hallwylska
palatset (se Hallwylska museet). Ang. makarna H:s
dotter Ellen v. H. se Roosval 3). C.
HalFwylska museet, museum i Stockholm,
instiftat och donerat till svenska staten 1920 av
Walter och Wilhelmina von Hallwyl. Donationen, som
omfattade det av I. G. Clason 1893—99 uppförda
Hallwylska palatset (se bild vid Clason)
vid Hamngatan med fullständig inredning, skulle
ge en bild av ett svenskt patricierhem vid
1800-talets slut. Efter makarnas död öppnades palatset
som museum 1938. Dess inre är utsmyckat med
målningar av J. Kronberg; förutom det rika
bohaget inrymmas där även samlingar av
nederländskt 1600-talsmåleri, kinesiskt konsthantverk,
europeiskt porslin, silver och vapen. En
synner
ligen påkostad katalog med avbildningar och
beskrivningar av samtliga föremål, även de mest
obetydliga, utges sedan 1926. Intendenten för museet
skall enl. donationsbestämmelserna vara en
kvinnlig fil. dr. A.
Hallåman, populär benämning på person, som i
rundradio meddelar programmet m.m.
Beteckningen beror därpå, att han i Sverige under radions
första tider med lystringsordet ”hallå” påkallade
lyssnarnas uppmärksamhet. Officiella
benämningen är programledare.
Halländingen, varannandagstidning, utg. i
Halmstad, se Halland (tidn.).
Halm, benämning på gräsens och baljväxternas
strå och blad efter frösättningen. H. utgör
råmaterialet inom flera industrier men har sin största
betydelse för lanthushållningen, där den användes
till foder och strö åt husdjuren. På gr. av sin
hårda beskaffenhet, fattigdom på näringsämnen
och höga halt av växttråd har h. lågt fodervärde
men mycket stor betydelse som bukfyllnad vid
stallfodring av hästar och idisslare. Av de olika
halmsorterna innehålla ärt-, vicker- och bönhalm
el. s.k. baljväxthalm mest näring. En
mellanställning intaga klöver-, gräs- och vårsädeshalm,
medan höstsädeshalm, d.v.s. vete- och råghalm, äro
minst näringsrika. Till en foderenhet åtgå av
baljväxthalm c:a 3,5 kg, som för resp, vårsädeshalm
och höstsädeshalm motsvaras av c = a 4 kg och 5
kg. Näringsvärdet är något lägre hos en del
nyare stråsädessorter med styvare strå. Havrehalm
anses något bättre än kornhalmen. H:s
smältbar-het ökas icke genom målning till mjöl. Lämpligast
är att utfodra h. i form av hackelse. Dock ges
den vanl. hel utom vid sörpning. För att höja
fodervärdet bereder man h. på olika sätt. Genom
kokning med natronlut framställes lättsmält
cellulosa med samma näringsvärde som ren stärkelse.
Härvid förstöras emellertid allt råprotein och
större delen av de kvävefria extraktivämnena.
Inalles går hälften av h:s torrsubstans förlorad.
Den erhållna cellulosan blandas vanl. med melass
och går då under benämningen halmkraftfoder.
Mindre betydelse har metoden att upplösa h. med
saltsyra, varigenom råghalm kan få samma
näringsvärde som havrehalm. — Utom till foder och
strö har h. kommit till användning för ett stort
antal andra ändamål. Sålunda begagnas råghalm
som taktäckningsmaterial, särsk. i s. Sverige.
Inom byggnadsindustrien användes h. för
framställning av plattor samt även för tillverkning av
rörmattor, för revetering m.m. Halmmattor tillverkas
också som täckningsmaterial för drivbänkar o.d.
Under normala år föreligger utöver jordbrukets
eget behov ett ganska betydligt överskott av h.,
som vissa år uppgått till 150,000 t, varför stora
ansträngningar nedlagts på att finna nya
möjligheter för utnyttjande av överskottet. En sådan
möjlighet skulle bestå i att använda h. som
fiberråvara till papper, halmpapper*, efter
mönster av de anläggningar av detta slag, som
finnas bl.a. i Holland, Belgien och Argentina.
Halmpapper, framställt exempelvis enl.
sulfatmetoden, utgör ett täml. fullvärdigt
ersättningsmaterial för kraftpapper och kan t.o.m. förarbetas
till grease-proof-kvaÅitet. En utredning med syfte
att undersöka lönsamheten av en svensk halm-
— 799 —
— 800 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
