Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halshuggning - Halsinflammation - Halskatarr - Halske, Johann Georg - Halskota - Halskragar - Halskrås - Halskörtlar - Halslager - Halslin, huvudlin - Halsmandlar - Hals- och handrätt - Halspulsådror - Halsrevben - Halsringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALSHUGGNING
Halshuggning, avrättning medelst huvudets
avhuggning från .kroppen. H. brukades redan hos
antikens romare vid verkställandet av dödsstraff.
Under medeltiden ansågs h. för en hedersam
av-livningsmetod och förbehållen de högre klasserna,
medan hängning drabbade tjuvar o.a.
samhällspa-rasiter, såvida icke brottslingen som en ynnest
”benådades till svärdet”. Skarprättarsvärdet var
i regel avsett att föras med båda händerna och
utrustat med en lång, bred klinga. Andra stundom
använda redskap vid h. voro yxa, vilken dock ss.
erinrande om kreatursslakt ansågs innebära en
anstrykning av vanheder, samt från o. 1700 bila. 1906
föreskrevs i Sverige användande av giljotin*, som
emellertid endast en gång kom i bruk före
dödsstraffets avskaffande här. I utlandet brukas
oftast giljotin, vilken anses säkrast och mest
smärtfritt medföra döden. K.
Halsinflammation. 1) Med., se Angina.
2) Veter., inflammation i svalgets och
närgränsande partiers, särsk. luftstruphuvudets slemhinna.
H. uppstår genom retning, betingad ant. av grovt
el. frätande foder, kall dryck m.m. el. av bakterier.
Ett flertal smittosamma sjukdomar uppträda under
form av el. förbundna med h. Symtomen äro
ömhet för tryck över struphuvudet,
sväljningssvårig-heter, slemmigt flöde ur näsborrarna samt hosta.
Ofta uppstå bölder, som öppna sig inåt svalget el.
vanl. utåt. H. går i de flesta fall till hälsa efter
12—14 dagar. Behandlingen är dels dietisk, dels
lokal. Eventuella bölder böra snarast öppnas. V.Mr.
Halskatarr, populär benämning på lättare
inflammationer i svalget* och de övre luftvägarna.
Halske, Johann Georg, tysk mekaniker
(1814—90), utövade jämte W. Siemens under
firma Siemens & Halske*, vilken bildades 1847, en
banbrytande verksamhet inom elektroteknikens
område.
Halskota, se Ryggrad.
Halskragar, arkeol., se Halsringar.
Halskrås, se Halsduk.
Halskörtlar, den vanliga benämningen på
halsens lymfkörtlar. Genom dem passera lymfkärl
från bl.a. näsa, mun, svalg och tonsiller. Vid
allehanda inflammatoriska processer på dessa platser
föras giftämnen till h., där de bekämpas. Härvid
svälla h. och kunna kännas som bön- till
valnötstora, rörliga förhårdnader under huden. I vissa
fall, ss. vid tuberkulos, kunna de smälta ned och
bilda abscesser, som emellertid öppna sig genom
halsfistlar. Vid svulstomvandling (lymfosarkom)
och vid den egenartade sjukdomen
lymfogranulo-matos* kunna h. nå en betydande storlek. T.Hn.
Halslager, tekn., lager, avsett att omsluta en
halstapp*.
Halslin, h u v u d 1 i n, liturgiskt plagg, bortlagt
i Sverige något årh. efter reformationen. H.
bestod av en c:a 1 m lång rektangulär linneduk, som
av prästen lades stramt över huvudet och
fastknöts kring bröst och midja med långa, korsade
band från de främre hörnen, varpå hela den övriga
skruden påtogs. Därpå nedfälldes h. bakåt,
bildande ett slags veckig halsduk. Liksom de flesta
liturgiska plagg har h. urgamla anor och har från
början varit mycket enkelt och spelat en rent
praktisk roll. — Litt.: A. Branting, ”Textil skrud i
svenska kyrkor” (1920). 7.
Halsmandlar, anat., se Tonsiller.
Hals- och handrätt, i äldre rättsspråk en vissa
godsägare tillkommande rätt att fängsla, döma och
avstraffa sina underhavande för förbrytelser, även
sådana, som kunde medföra ansvar till liv el. lem.
H. är en motsvarighet till de tyska feodalherrarnas
Blutbann, rätt att hålla Blutgericht. H. uppträder i
Danmark mot medeltidens slut, medgiven biskopar
och domkapitel 1513, för adeln 1523. Den kyrkliga
bortföll vid reformationen, medan den adliga fick
en ny grundval i adelsprivilegierna 1661, däri dock
för h. krävdes innehav av ett vidsträckt gods. Från
h. bör skiljas rätten till böter, sakören, vilken dock
ofta, slutl. i regel, förbands härmed. Med tiden
övertog amtmannen utövandet av h., så att då den
1849 upphävdes, den sedan länge varit utan
betydelse för godsägarna. I Sverige ägde åtm. sedan
1500-talen ägarna av godsen Bergkvara, Torpa,
Ängsö och från 1654 även Visingsö h. över sina
underlydande. Dessa h. upphävdes dock 1692. Jfr
Gårdsrätt. K.
Halspulsådror, i vidsträckt bemärkelse samtliga
pulsådror på halsen, i inskränkt (vanligare)
bemärkelse den artär, arte’ria caro’tis, som på vardera
sidan av halsens* centrala organsystem för blodet till
pulsåderhuvudet. Från den stora
halspulsåderstam-men avges inga grenar, men sedan artären i höjd
med sköldbroskets övre kant delat sig i en yttre
och en inre huvudpulsåder, avges från den förra
ett solfjädersystem av grenar, avsedda huvudsaki.
för ansiktsorgan och hjärnskålens väggar, medan
den inre huvudpulsådern ogrenad går upp till
skallbasen och vidare genom denna till hjärna och
ögonhåla. H. kännes på en levande människa pulsera
omedelbart innanför mittpunkten av den inre
randen av huvudets nickmuskel och kan här vid
hotande blödning från motsvarande huvudhalva
sammantryckas mot den bakomliggande
halskotpelaren (denna kompression dock farlig hos äldre). A-U.
Halsrevben, övertaligt revben, utgående från
halsryggraden. H. kan genom tryck på armens
nervplexus orsaka smärttillstånd och
känselrubbningar i armen. Behandlingen är operativ.
Halsringar bestå i sin ursprungligaste form av
en enkel, cirkelformigt böjd metallten och
uppträda som ersättning för stenålderns garnityr av
genomborrade musslor, snäckor, djurtänder,
bärn-stenspärlor o.a. från början av metallåldrarna i
skilda delar av världen, burna framför allt av
kvinnorna. Genom att hopa dylika ringar över
varandra på halsen uppstår ett ”diadem”, och nästa
steg blir att gjuta samman dessa till ett brett
halssmycke, en s.k. halskrage (se bild vid
Guldsmedskonst). H. av skilda typer uppträda under
brons- och järnåldern i Europa, i form av
halskragar främst under europeisk bronsålder och äldre
nordisk folkvandringstid. — H. av olika material
förekomma allmänt bland mera primitiva folk, i
Afrika men även i Asien gärna av metall, vanl.
järn el. mässing, ej sällan med graverade ornament.
Omfång och vikt kunna vara betydande. På sina
håll i Kongo bära kvinnliga hövdingar el. kvinnor
av hövdingesläkt (hos bangala m.fl.) h. av
mässing, vägande 10—15 kg. Ofta göras h. av
vegetabiliskt material och klädas då gärna med
glaspärlor. Till h. kunna även räknas de höga h a 1
s
— 827 —
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
