Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMBURG-BREMEN
präster till Danmark och gav dem där
biskopssäten. Även till Norge och Sverige, som nu
fingo sina första kristna konungar, spreds den
angelsaxiska missionen. Vid denna tid var den
hamburg-bremenska kyrkan under Libentius I
(988—1013) hårt ansatt av sina medtävlare på det
nordiska missionsfältet och nästan undanträngd.
De följande ärkebiskoparna kunde dock med
utnyttjande av de inre politiska motsättningarna
i Norden vinna vissa framgångar. Unvan (1013
—30) sände den förste tyske biskopen till
Sverige. Denne placerades i Skara, knöt
förbindelser med Olav Haraldsson i Norge och lyckades
slutl. få till stånd en överenskommelse med
Knut den store. Ärkebiskop Vezelin (1035—43)
hade vänskapliga relationer till Magnus den gode
av Danmark och Norge. Ännu större resultat
nådde ärkebiskop Adalbert (1043—72), H:s
störste kyrko- och statsman, kejsar Henrik III:s
nära medarbetare och en tid Tysklands
styresman. Han gjorde anspråk på kyrklig
överhöghet över Norden, fattat i dess mest vidsträckta
betydelse, och vigde biskopar icke endast till
Sverige, Norge och Danmark utan även till
Färöarna, Orkneyöarna, Island och ”det baltiska
havets öar”; han grundade även nya
biskopsdö-men i det slaviska missionsområdet. Emellertid
mötte Adalberts anspråk starkt motstånd i alla
de tre nordiska rikena, och han förmådde ej
uträtta något väsentligt i Norge och Sverige.
Däremot lyckades han vinna den danske kungen
Sven Estridssons vänskap, och tillsammans
uppgjorde de en plan, som gick ut på att
Danmarks kyrka skulle få egen ärkebiskop och H.
samtidigt upphöjas till ett patriarkat över
Norden. Planen, som skulle gett H. en enastående
ställning inom hela den katolska kristenheten,
blev dock aldrig förverkligad. I stället
drabbades H. av olyckor mot slutet av Adalberts tid,
då det i inbördeskrigen svårt hemsöktes av
Sachsens hertigar. Dess aldrig helt förverkligade
storhetsdröm om herraväldet i Norden grusades
definitivt under den på 1070-talet utbrytande
striden mellan kejsare och påve. H:s
ärkebiskopar togo kejsarens parti; särsk. Liemar (1072
■—1101) spelade en stor roll inom den kejserliga
politiken. Omedelbart satte sig påven i kontakt
med den danske kungen. Vid påvekurian vunno
de mot H. revolterande nordiska kyrkorna
värdefullt stöd. Medan striden mellan kejsare och
påve rasade som värst, utverkade kung Erik
Ejegod av Danmark 1103 av påven Paschalis II,
att en dansk ärkebiskopsstol upprättades i Lund,
varunder alla de tre nordiska rikena jämte
biländer lades. Med en gång förändrades härmed i
grund H:s ställning, dess ärkebiskopar
förvandlades till de i alla avseenden minst gynnade av
Tysklands metropolitaner. Det var att förutse,
att de skulle söka återvinna det förlorade.
Kon-kordatet i Worms 1122 och freden mellan påve
och kejsare öppnade utsikter härtill. Redan på
1120-talet började de hamburg-bremenska
försöken att beröva Lundakyrkan dess nyvunna
ställning. I ett för H. mycket gynnsamt läge förde
ärkebiskop Adalbero (1123—48) ånyo fram
saken inför påve Innocentius II och framlade
därvid som bevismaterial ett stort antal dokument,
varav åtskilliga voro notoriska förfalskningar;
frågan om dessa H.-förfalskningar erbjuder så
stora svårigheter, att den ännu ej kan sägas ha
fått en tillfredsställande lösning. 1133 fällde
Innocentius II domen: Lund berövades sin
ärkebiskopsstol, hela Norden ställdes åter under H:s
överhöghet. Situationen var så mycket
allvarligare för Lund, som tronstrider rasade i
Danmark, vari parterna sökte kejsarens stöd.
Genom slaget vid Fotevik 1134 avgjordes dock det
danska inbördeskriget till nackdel för den av
kejsaren gynnade tronpretendenten, och
Innocentius II :s domslut blev aldrig förverkligat.
Under okända omständigheter och av okända
skäl — i varje fall före 1139 — vann Eskil av
Lund i stället Innocentius’ bekräftelse på sin
ärkebiskopliga värdighet. Visserligen fortsatte H.
alltjämt strävandena att återfå sitt förlorade
välde över Norden — ärkebiskop Hartvig I (1148
—68) gjorde flera framställningar i detta syfte,
Hartvig II (1185—1207) en sista så sent som
1185. Men de vänskapliga relationerna mellan
påvestolen och Lunds ärkebiskopar gjorde
tanken på en restitution utsiktslös, och H:s
ärkebiskopar måste söka ersättning för det förlorade
på annat håll, i österled. De vendiska stiften
återupprättades, och Hamburg-Bremenkyrkan
spelade en viss roll vid vendernas kristnande kring
och efter 1100-talets mitt. Från densamma
utgick också den rörelse, som ledde till
Ostbalti-cums kristnande och grundandet av det tyska
väldet i östersjöprovinserna. H:s försök att
utsträcka sitt kyrkliga herravälde över detta utgör
H:s andra, stora historiska insats. 1186 vigde
Hartvig II en biskop till Uexküll i Livland och
fick 1188 påvlig bekräftelse på H:s herravälde
över det nya stiftet. Huvudgestalten vid
Ost-balticums kristnande, biskop Albert av Riga,
sändes 1199 till sitt verksamhetsområde som
suffragan till H. och efter vigsel i Bremen. Men
H:s välde över Livland blev icke oomstritt —
även här korsade H:s och Lundakyrkans
intressen varandra; biskop Albert eftersträvade själv
oberoende av H. och fick redan 1210 rätt att
själv inviga biskopar i missionsområdet. Med
upprättandet av ärkebiskopsdömet Riga 1255
måste H. uppge alla anspråk på kyrklig
överhöghet över ordensstaten. Därmed var H:s
storhet definitivt förbi, dess historiska roll
slutspe-lad. Vid ung. samma tid överflyttades den
ärkebiskopliga värdigheten från Hamburg till
Bremen efter en segsliten kamp mellan de två
städernas domkapitel, vari danskarna ingrepo till
Hamburgs förmån. Från 1223 hette ärkestiftet
icke längre H. utan Bremen; det möter under
detta namn vid olika tillfällen i Nordens
historia. Jens Grand var sålunda efter avsättningen
som ärkebiskop av Lund 1307—27 ärkebiskop av
Bremen. Efter reformationen, som genomfördes
1566, styrdes det direkt under ärkebiskoparna
stående territoriet (jfr färgkarta vid Tyska riket)
av protestantiska furstbiskopar, valda av
domkapitlet, ofta ur huset Holstein-Gottorp. 1621
valdes emellertid den danske prinsen Fredrik
(III) till koadjutor, 1635 till ärkebiskop.
Området besattes 1645 av svenskarna och kom 1648
till Sverige. Se Bremen-Verden. — Litt.: G.
— 861 —
— 862 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
