Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamilton, 10. Henning - Hamilton, 11. Malcolm - Hamilton, 12. John - Hamilton, 13. Anna - Hamilton, 14. Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMILTON
kansliexamen i Uppsala 1830, någon tids
militärtjänstgöring och en studieresa på kontinenten 1835
ägnade sig H. några år åt militärpedagogisk
verksamhet, var 1839—44 sekr. i Krigsvetenskapsakad.
och blev 1841 kammarherre hos kronprinsessan
Josefina. 1844—45 var han guvernör för de vid
Uppsala univ. studerande prinsarna Karl och Gustav,
blev 1847 major och chef för kronprinsens stab,
1850 överstelöjtnant och 1851 tf., 1852 ord.
landshövding i Östergötland. Från ungdomen politiskt
intresserad bevistade H. alltsedan 1840 riksmötena,
insattes 1846 i
kommittén för behandling av
representationsfrågan
och blev vid riksdagen
1847/48, efter G. A.
Sparres utnämning till
justitiestatsminister,
lantmarskalk i april
1848. Med sitt klara
huvud, sin
utomordentliga arbetsflit och
vederhäftighet och sin
lysande oratoriska
begåvning tog H. vid
Hartmansdorffs sida
ledningen av det
kon
servativa motståndet mot regeringens på
principen samfällda val vilande representationsförslag.
När Hartmansdorff vid riksdagen 1850/51
framlade sitt märkliga förslag till
representationsförändring och därmed politiskt isolerades, uppsade
H. på ”junkerpartiets” vägnar den gamle
partichefen tro och lydnad. 1853/54 och 1856/58 var H.
ånyo lantmarskalk. I sept. 1857 övertog kronprins
Karl regeringen. Alltsedan guvernörstiden hade
H. stått kronprinsen nära, sökt dämpa dennes iver
för intriger bakom kulisserna men i huvudsak
delat el. bestämt hans politiska åsikter. Nu utnämnde
Karl H. i april 1858 till konsultativt statsråd, och
på ministärens vidare ombildning fick denne ett
avgörande inflytande; själv blev han jan. 1859
ecklesiastikminister. Men H:s maktställning inom
ministären blev icke långvarig. Det obegränsade
förtroende H. åtnjöt hos Karl XV, och den
lojalitet, varmed han alltid sökte hålla denne om
ryggen, medförde, att den misstro, varmed man på
många håll följde konungens strävan efter ett
mera personligt regemente, även träffade H.
Försiktigt men målmedvetet tog justitiestatsministern
L. De Geer ledningen; då H. under konflikten
1860 om det norska ståthållarämbetet visat sig
benägen att i enlighet med Karls önskan ge efter för
de norska kraven på ämbetets avskaffande och
riksdagen bestämt intog motsatt ställning, var
hans roll utspelad. Före årets slut avgick H. ur
ministären. I juli 1861 utnämndes han till den i
det rådande läget ytterst vanskliga posten som
minister i Köpenhamn. Även här ställde sig H.
i bräschen för Karl XV:s politik och var själv
anhängare av en nordisk allianstraktat på grundval
av Ejdergränsen. Händelserna 1863 bragte
emellertid kungen och H. i skarpt motsatsförhållande
till det svenska statsrådet. Vid Skodsborgmötet
22/t gav Karl löfte om allianstraktaten, vid
Ulriks-dalskonferensen %, till vilken H. hemrest, beslöt
regeringsmajoriteten under De Geer — trots
kung
ens av H. kraftigt stödda yrkande på omedelbart
avgörande — att tillstyrka traktaten endast i
händelse att även västmakterna och Ryssland ville
ingripa till Danmarks hjälp, en möjlighet, vilken
på förhand kunde betraktas som utesluten. H:s
ställning i Köpenhamn blev efter detta svårare
än någonsin; novemberförfattningen gav svenska
regeringen anledning att öppet taga avstånd från
Danmark; i febr. 1864 erhöll H. begärt avsked.
Återvänd till Sverige kastade sig H. med iver in
i förberedelserna till den kamp, som skulle avgöra
det De Geerska representationsförslagets öde, och
framträdde vid 1865/66 års riksdag som dess
huvudopponent på riddarhuset; hans anförande var
en av den stora debattens glanspunkter. 1867
invaldes H. av Södermanlands läns landsting i F.k.,
vilken han tillhörde till 1881. Som De Geers mest
uppmärksammade motståndare spelade han under
det närmaste årtiondet en framträdande roll men
kom icke att intaga någon ledarställning; 1877
fungerade han som talman. Trots sin alltid
vacklande hälsa påtog han sig en mängd offentliga
uppdrag, var riksgäldsfullmäktiges ordf. 1867—72,
univ.-kansler 1872—81, sekr. i Svenska akad.
(invald 1856) 1874—81 m.m., allt vittnesbörd om det
utomordentliga anseende han åtnjöt som en av
sitt stånds ädlaste och dugligaste representanter.
Samtidigt utvecklade han en flitig
författarverksamhet och utgav broschyrer i politiska frågor,
krigshistoriska arbeten och minnesteckningar. —
H:s ekonomi hade länge på gr. av misslyckade
spekulationer och hans benägenhet för hasardspel
varit undergrävd; vintern 1880/81 hade hans
skulder nått till sådana belopp, att en katastrof var
oundviklig. Det uppdagades nu, att H. i sitt
förtvivlade läge förfalskat sin brorsons
namnteckning; denne påtog sig de förfalskade
namnteckningarna och räddade H. från rättsligt åtal, men
saken hade blivit ganska allmänt känd. H. fick
avsäga sig alla sina befattningar och hedersposter,
lämnade 1881, bruten till kropp och själ, Sverige
och bosatte sig i s. Frankrike, där han avled. —
Litt.: ”Ur H. H:s brefsamling”, utg. av G.
Carl-quist (2 bd, 1914). B.
11) Malcolm Walter H., brorson till H.7),
greve, militär (1825—1903), underlöjtnant vid
Västgöta reg. 1845, generalstabsofficer 1851, överste
och chef för ovannämnda reg. 1872, generalmajor
1885, generallöjtnant 1892 och general 1898. H.
var 1885—87 generalbefälhavare i 3:e
militärdistriktet, 1887—93 i 2:a (chef för 2:a
arméfördelningen), 1893—96 inspektör för militärlärov. och
1896—1903 inspektör för trängen. Han var led. av
ett flertal kommittéer, bl.a. kommittén för
granskning av ny härordning 1890—91. E.Bz.
12) John Raoul H., brorson till H.8), greve,
militär (1834—1904), underlöjtnant vid Wendes
art.-reg. 1854, överste och chef för Göta art.-reg.
1888, generalmajor 1897, generalfälttygmästare
och inspektör för art. 1898—1902. H. var 1885
och 1886 chef för art:s båda första
skjutskolor och nedlade därunder ett betydelsefullt
arbete på skjututbildningen.
13) Anna Charlotta H., g. Geete, brordotter
till H.11) (1848—1913), se Geete 1).
14) Hugo Erik Gustaf H., den föreg:s bror,
greve, ämbetsman, politiker (1849—1928). Efter
- 871 -
— 872 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
