Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamilton, 9. Alexander - Hamilton, 10. Lady Emma - Hamilton, 11. Sir William (filosof)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMILTON
anammade det av praktiska skäl och
verkade ivrigt för dess antagande. I agitationen
härom blev han federalisternas allsmäktige
ledare. 1789 unionens förste finansminister
nedlade han ett enormt arbete bl.a. vid reglerandet av
statsskulden, grundandet av den unionella banken
och ordnandet av det unionella skatteväsendet. H:s
strävan gick ut på att skapa ordnade och stabila
förhållanden, och han ville därför ytterligare stärka
centralmakten. Hur långt han ville gå, är ovisst,
men tanken på en monarki torde ej ha varit honom
helt främmande. Under alla omständigheter var
han aristokrat samt en representant för de norra
staternas förmögnare befolkningslager. Att han
närmast tillvaratog dessas intressen i sin
finanspolitik, är tydligt; hans strävan att genom tullar
söka bidraga till en nordamerikansk industris
framkomst visar i samma riktning. Gentemot H:s
politik gjorde sig på olika håll starkt missnöje
gällande; ledare för detta blev utrikesministern T.
Jefferson, grundaren av republikanernas parti (se
Demokrater). Men Washington ställde sig på H:s
sida, och denne förblev även efter sin avgång som
finansminister 1795 Washingtons främste rådgivare
och som sådan den kanske mest dominerande
gestalten i unionens politiska liv. Under president
Adams minskades hans inflytande. H., som 1799—
1800 var befälhavare över unionens trupper,
önskade krig med Frankrike och Spanien; han
följdes — som eljest — av sitt parti. Men Adams
gick andra vägar. Sedan 1800 republikanerna
kommit till makten med Jefferson, såg H. med misstro
på deras politik, av vilken han väntade ruin och
anarki. Innan ännu utvecklingen vänt i en för
republikanerna ofördelaktig riktning, omkom H.,
som bidade sin tid, i en duell med A. Burr. H. är
— jämte sin motståndare Jefferson — USA:s
främsta politiske gestalt, den egentlige skaparen
av en verklig union och en fast centralmakt. I
många avseenden föregrep han i sin utrikespolitik,
i sina ekonomiska och statsrättsliga projekt den
kommande utvecklingen. Hans aristokratiska
läggning gav honom emellertid en särställning, och det
har med rätta sagts, att han är en av Amerikas
största män, samtidigt med att han är en av sin
tids minst amerikanska gestalter. Hans samlade
skrifter utgåvos 1903 av H. C. Lodge (12 bd). —
Litt: W. G. Sumner, ”H.” (1890); H. C. Lodge,
”A. H.” (1898); A. M. Hamilton, ”Intimate life of
A. H.” (1910); W. S. Culbertson, ”H.” (1911); C. G.
Bowers, ”Jefferson and H.” (1925); A. Bein, ”Die
Staatsidee A. H:s (1927); W. Gerhard, ”Das
po-litische System A. H:s” (1929); F. S. Oliver, ”A. H.”
(i93i). B.
10) Lady Emma H., f. Lyon, kallade sig
före giftermålet Emily Hart (1765—1815),
var dotter till en fattig smed i Cheshire och blev
1782 älskarinna åt en son till earlen av
War-wick, Charles Greville, som bl.a. introducerade
henne hos målaren Romney, vilken förevigat
henne i en mängd porträtt. Efter ett par år
överlät Greville henne åt sin morbror, H.8), som
till gengäld betalade Grevilles skulder. I Neapel
kom hon snart att spela en betydande roll, i
sht sedan H.8) 1791 genom giftermål legaliserat
deras förhållande. Hennes skönhet och friska,
impulsiva väsen gjorde henne till medelpunkt i
Lady Hamilton.
Målning av G. Romney.
stadens sociala liv,
och hennes
”attityder”, ett slags
plastiska mimiska
föreställningar, väckte oerhörd
beundran — bland
andra, som vittnat
härom, är Goethe.
Genom sin vänskap med
drottning Maria
Karolina blev Lady H.
även en politisk
faktor av vikt,
förmedlade drottningens
förbindelser med
England och tog
entusiastisk del i de upprörda
händelserna 1799—
1800. Under Lord Nelsons vistelse i Neapel blev
hon dennes älskarinna; när H.8) 1800 hemkallades
från Neapel, reste hon med maken och älskaren till
England och levde efter makens död 1803 samman
med Nelson, med vilken hon hade två döttrar.
Efter Nelsons död råkade hon genom sina
extravaganser i fattigdom, satt t.o.m. bysatt ett år
men lyckades 1814 fly ur England från sina
fordringsägare. Hon avled 1815 i Calais i
djupaste misär. — Litt.: J. C. Jeaffreson, ”Lady
H. and Lord Nelson” (2 bd, 1887); W. Sichel,
”Emma, Lady H.” (1905); E. H. Moorhouse,
”Nelson’s Lady H.” (190b; sv. övers. 1907); O. A.
Sherrard, ”Emma H.” (1927). C.
11) Sir William H., filosof (1788—1856), föddi
Glasgow, idkade studier där och i Oxford, först
verksam som advokat, prof, i Edinburgh, 1821 i
historia, 1836 i logik och metafysik. — Sina
utgångspunkter tager H. i Reids och den skotska
skolans filosofi, vilken han strävar att förena med
Kants. Blott det betingade och ändliga kan vara
föremål för mänsklig kunskap. Att tänka är över
huvud att betinga (to think is to condition), då varje
omdöme förbinder ett subjekt med ett predikat,
varmed relativiteten av allt tänkande är given. Våra
tids- och rumsbestämningar, vårt graderande och
fastställande av orsaker visa sig likaledes
underlagda relativitetens lag. Schellings och Cousins
djärva försök att filosofera utifrån det obetingade
el. absoluta äro därför förfelade. — Likväl
omfattar H. den ”naturliga realismens” lära om en
av vårt medvetande oberoende värld, liksom vi
enl. honom ock behöva tron på ett obetingat
väsen, vilket därvid tänkes i analogi med vårt eget;
hans kritiska
relativi-tetslära utmynnar
därmed i en täml.
okritisk behovsfilosofi. På
den formella logikens
område införde H. den
omstridda läran om
predikatets
kvantifice-ring och genomförde
därmed radikalt
om-fångslogiken. För
psykologiens vidkommande uppställde han bl.a.
lagen om association
mellan del och helhet
— 877 —
— 878 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
