Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hammershaimb, 1. Venzel - Hammershaimb, 2. Erling - Hammershus - Hammershöi, 1. Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMMERSHÖI
”Færösk Anthologi” (1891) samt bidrog kraftigt
till S. Grundtvigs och J. Blochs saml. av färöiska
kväden, ”Föroya kvæÖi. Corpus carminum
Færo-ensium” (1941 ff.). Han nedlade dessutom stora
förtjänster i fråga om ordnandet av Färöarnas
skolväsen. — Litt.: Biogr. av E. Mortansson (1916). E.H.
2) Erling H., den föreg:s sonson, dansk
teolog (f. 1904), fil. dr 1941, doc. i GT:s
exe-getik i Aarhus 1942, prof, där 1945. Bland H:s
skrifter märkas ”Das Verbum im Dialekt von
Ras Schamra” (1941) och ”Amos fortolket” (1946).
Hammershus, borgruin, den största i Norden,
belägen på ett begränsat klipparti av Bornholms
n.v. udde, 70—80 m ö.h. Borgen tillhörde
ärkebiskopen av Lund och byggdes sannolikt vid
1200-talets mitt med ett väldigt kärntorn
(”manteltorn”), som ännu vid 1800-talets början hade
sina 6 våningar och sitt dubbla tälttak kvar.
Manteltornet torde, även om det senare är
förhöjt, tillhöra den äldsta borgen. Kring detta
byggdes under 1300-talet en oregelbundet
fyrkantig anläggning, det inre slottet, vilket i sin
tur något senare under samma årh. omgavs av
en andra, yttre ringmur. Vid muren reste sig
två runda hörntorn. I det inre slottet fanns en
av korsvalv täckt kyrka. Till borgområdet leder
från ö. en på spetsbågar (av tegel) murad brygga.
H. spelade en stor roll i fejden mellan konungen
av Danmark och ärkebiskopen, särsk. på
1200-och 1300-talen. Det intogs slutl. 1522 av
Kristian II och pantsattes till lybeckarna, vilka
innehade borgen 1526—76. Dessa återställde de
förstörda befästningarna och byggde nya hus (i
tegel). Leonora Christina och Corfitz Ulfeld
sutto en tid i fängsligt förvar i den gamla
slottsherrebostaden i manteltornet. Slutl. uppfördes
under 1600-talet flera nya murar och hus, men
fästningen motstod icke svenskarnas angrepp
under krigen på 1640- och 50-talen. Efter denna
tid och särsk. under 1700-talet råkade borgen
i förfall. Under 1800-talet ha flera gånger
konserveringar utförts. [E.W.1L.G.K.
Hamm’ershöi. 1) Vilhelm H., dansk målare
(1864—1916). H. var en särpräglad personlighet
och har blivit världsbekant bl.a. genom sina
interiörstämningar, där även vardagstingen fått
besjälat liv. Hans egendomligt sordinerade,
nästan avfärgade skala och halvt drömmande
uppfattning framträdde redan i porträttet av systern
i svart mot en vit dörr, varmed han
debuterade på Charlottenborgsutställningen i
Köpenhamn 1885. Bilden (nu i Hirschsprungska saml.)
förbigicks vid akad:s stipendieutdelning, och vid
ett par senare utställningar blevo H:s målningar
rentav refuserade av censuren. Fallet utnyttjades
konstpolitiskt av oppositionen och blev en
bidragande orsak till stiftande av ”Den frie
Ud-stilling” 1891. — H. var emellertid icke stridbart
oppositionell. Tvärtom var han en förfinad, av
dansk borgerlig kultur genomsyrad och något
resignerad valörpoet, som på sin vägg hade verk
av Köbke, Roed o.a. ”guldaldersmalere”. Han
svärmade även för de lugnt harmoniska,
ljus-fyllda Delft-interiörer med figurer, som Pieter
de Hooch och i sht den diskretare Jan Vermeer
målat kort efter 1600-talets mitt. Enkelheten,
den fina ljusnyanseringen och de ibland före-
Hammershus.
kommande dörrgenomblickarna i H:s
interiörbilder kunna erinra något om dessa holländare,
solfläckarna på golv el. vägg då och då om den
förstn. Likaså frestas man antaga en viss
influens från angloamerikanen Whistlers artistiskt
arrangerade s.k. ”symfonier” med dämpat
tonspel inom lapidariska stillinjer. Trots detta
måste H. sägas ha utbildat en egen, i sällsynt
grad personlig stil, mer äkta än Whistlers samt
mer färgskyende och monumentalt tecknande än
de nämnda holländarnas. Han började i
20-års-åldern med övervägande porträtt- och figursaker
jämte några landskap. Först efter hand och
särsk. på 1890-talet kommo interiör- och
arkitekturmotiv in i nämnvärd utsträckning, varvid
stilen stramades åt och den förut smältande,
djup-toniga färgbehandlingen, gärna med uppmjukade
konturer, ersattes av ett torrare, mer utglättat
och kring sekelskiftet linjeskarpt föredrag. Till
sist uppstod ett bredare, ofta skissaktigt
fläckmåleri i grått, där touchen fick ett hos H.
ovanligt liv, medan det dikteriska hölls tillbaka. 1910
—14 tillkommo bl.a. arkitektur- och aktbilder
samt något sjukdomspräglade självporträtt.
Redan tidigt hade i H:s produktion det
diktande draget framträtt, en tystnadens litet
melankoliska poesi i släkt med den fin de
siècle-mystik, som bl.a. Maeterlinck formulerat
litterärt. Detta mystiska drag röjde sig på 1880-talet
i intima porträtt av konstnären själv och hans
anhöriga, i den nu blott som förarbete kända
kompositionen ”Job” och i ett par delvis
suddiga interiörer, t.ex. med en sättugn och en
öppnad vit dörr i fonden. Det antog
renässans-lyrisk rytm i den stora, ofullbordade och
andelika mytologitavlan ”Artemis” (1893—94,
Kunst-museet) samt uttryckte sig vid och efter
sekelskiftet mera realistiskt i en rad interiörbilder
från ”Mikkel Vibes gård”, ett 1600-talshus på
Christianshavn, där H. bodde under sin mest
produktiva period, målande ljusets fall över de
patinerade väggfälten och den sparsamma,
kräset valda inredningen. I ett par av
interiörmålningarna ser man varken något levande väsen
el. någon möbel el. ens en tavla på väggen; den
ena upplivas av solstrimmor från fönstret, den
andra spelar på temat ”öppna dörrar”. H:s
in
— 913 —
— 914 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
