Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamsun, Knut - Hamtramck - Hamulatus - Hamulus - Hamun-i-Hilmend - Han, titel - Han (Belgien) - Han (flod) - Han, dynasti - Hanafiter - Hanako, Ohta - Hanaskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMTRAMCK
ser. H. hade i dikt och uttalanden oupphörligt
hävdat ungdomens rätt gentemot de gamla; att
själv känna sig åldras blev honom länge svårt.
Det vanskliga var ”at klare den skjæbnesvangre
övergång til ålderdomen paa en vakker og stille
maate”. Ur dessa upplevelser framgingo ”Under
höststjernen” (1906; sv. övers. 1929) och ”En
vandrer spiller med sordin” (1909; sv. övers. 1929),
fulla av fina naturstämningar och analyser av en
åldrande mans kärleksliv. H:s diktning ändrade
vid denna tid karaktär. Om i de första arbetena
i centrum för hans skaparkrafts intresse stått en
enstaka gestalt, föga varierad från bok till bok,
blevo nu hans romaner breda skildringar med ett
myller av personer. Den subjektivt lyriska
framställningen ersattes av en objektivt episk.
Handlingen förlädes nästan genomgående till Nordland.
Den första frukten av denna nyorientering var
bonderomanen ”Benoni” (1908; sv. övers. 1921)
och dess forts. ”Rosa” (1908; sv. övers. 1921). I
skådespelet ”Livet i vold” (1910) återgick H. till
gammal miljö och gammalt motiv, människans
kamp mot åldrandet. Nordnorge och bondelivet
fängslade alltmer H:s intresse. 1911 köpte han
en gård i Hamaröy, nära det forna
föräldrahemmet. Han ägnade sig med iver åt gårdens
skötsel och upplevde härunder en ny produktiv
period. I ”Den siste glæde” (1912; sv. övers.
1925) prisas det enkla arbetsfyllda livet och kallas
barnen den sista glädjen. I ”Börn af tiden” (1913;
sv. övers. 1922) och ”Segelfoss by” (1915; sv.
övers. 1922) ges en bred samtidsskildring av den
nya tidens inträde i Nordland, dess sociala och
ekonomiska konsekvenser, herrgårdskulturens
undergång för amerikansk företagaranda och
amerikaniserat nöjesliv, uppburet av den framväxande
proletära arbetarbefolkningen. 1917 flyttade H.
söderut till Larvik. S.å. utkom ”Markens gröde”
(sv. övers. 1918), som i skildringen av
nybyggaren Isaks strävsamma odlingsarbete gav det
fullödigaste uttrycket för diktarens nya
inställning till livet, hans höga uppskattning av bondens
uppbyggande verksamhet, mästerverket i hans
senare produktion, vilket 1920 bragte honom
Nobelpriset. 1918 förvärvade H. gården Nörholm
i Aust-Agder, där han delade sin tid mellan
nyodling och diktning. ”Konerne ved vandposten”
(1920; sv. övers, s.å.) var en besk satirisk
små-stadsskildring, ”Siste kapitel” (1923; sv. övers,
s.å.), som har till miljö ett sjukhem, röjde åter
H:s intresse för förgängelsen och döden; i
folk-livsskildringarna ”Landstrykere” (1927; sv. övers,
s.å.) och dess forts. ”August” (1930; sv. övers,
s.å.), som bygga på ungdomsminnen från
Nordland, var tonen åter mera lätt och fri. Med ”Men
livet lever” (2 bd, 1933; sv. övers, s.å.) och
”Ringen sluttet” (2 bd, 1936; sv. övers, s.å.), två
gammalmansordrika skildringar med motiv ur
norskt landsortsliv, där han åter tog upp
vand-rartypen, avslutade H. sin diktarverksamhet. —
Under 1930-talet tog H. intryck av de fascistiska
strömningarna i Europa, och vid tyskarnas
ockupation av Norge 1940 gav han sitt stöd åt
inkräktarna och deras inhemska medhjälpare,
Na-sjonal samling med Quisling i spetsen; H. utfärdade
upprop, skrev artiklar i norsk och tysk
nazistpress och var norsk delegat vid en
journalist
kongress i Wien 1943. Efter befrielsen 1945
häktades H. men blev efter långvariga
förhandlingar, med hänvisning till avsevärt nedsatta
själs-förmögenheter, frikänd, men han och hans hustru
ådömdes enl. förrädarlagen att betala ett högt
ersättningsbelopp. 1949 utg. H. ”Pa gjengrodde
stier” (sv. övers, s.å.), en plaidoyer för H. och
hans politiska ställningstagande under 1940-talet.
— H:s skrifter ha upprepade gånger utgivits i
samlad uppl., senast 1934—36 (17 bd). ”Artikler”,
ett urval av F. Bull, 1939. I sv. övers, finns ett
urval av H:s viktigaste verk (1920—22). — Litt.:
J. Landquist, ”K. H.” (1917, 2 uppl. 1931); C. D.
Marcus, ”K. H.” (1926); E. Skavlan, ”K. H.”
(1929); W. A. Berendsohn, ”K. H.” (s.å.); ”K.
H. Festskrift 4/s 1929” (s.å.); T. Braatöy, ”Livets
cirkel” (s.å.); F. Nörgaard, ”K. H.” (1940); T.
Hamsun, ”Mein Vater” (s.å.). E.
Hamtramck [häm’trämk], stad i USA, se
Detroit.
Hamula’tus (lat., av hamus, krok), ofta använt
artnamn på växter med krokiga, böjda delar.
Ha’mulus (lat., dim. av hamus, krok), anat.,
hak-format benutskott 1) från kilbenets i
ansiktskra-niets djup belägna, nedåtriktade utskott; kring
h. passerar en muskel från skallbasen till
mjuka gommen på samma sätt som en lina i vinkel
kring en blockskiva; 2) på hakbenet i handloven.
Hamun-i-Hilmend [-mo’n-], sjö på gränsen
mellan Persien och Afghanistan (se d.o., sp. 247).
Han [/an], turkisk titel, se Kan.
Han [au], ort i ö. delen av prov. Namur i
Belgien, strax s.v. om staden Rochefort; vidsträckt
droppstensgrotta, delvis genomfluten av floden
Lesse.
Han, flod i Kina, se Han-kiang.
Han, kinesisk dynasti (Västra Han 206 f.Kr.—9
e.Kr., östra Han 25—220 e.Kr.), se Kina, historia.
Hanafi’ter, anhängarna av den av Abu Hanifa*
grundade skolan av den sunnitiska islam*. H. ha
varit talrikast i kalifatets ö. delar, fått absolut
överhand i osmanska väldet och utgöra i
Centralasien och Indien majoriteten av sunnitiska
muhammedaner.
Hanako, O h t a, japansk skådespelerska (f.
1882), vann tidigt ett namn i den klassiska
repertoaren i Tokyo, företog 1905 en europeisk
turné och besökte då även (i febr. 1906) Stockholm,
där hon på Dramatiska teatern bl.a. spelade Akoya
i ”Harakiri”, samt har sedan 1908 upprepade
gånger med stor framgång uppträtt i London.
Hanaskog. 1) Stationssamhälle i Kviinge* sn i
Skåne.
2) Gods i Kviinge sn i Skåne, i Helgeådalen
4 km s. om Knislinge, omfattar 993 ha, därav
310 åker, med ett taxeringsvärde av 698,100 kr;
kalkbruk. Nuv. huvudbyggnad av tegel i två
våningar uppfördes 1852—54. H. nämnes f. g.
1308, tillhörde under 1400- och 1500-talen ätten
Walkendorff, kom 1827 till ätten
Wachtmeis-ter och 1891 till De Geer; nu äges det av friherre
A. De Geer. — Namnet torde innehålla gen. plur.
av hane, tupp, här spec. om tupp av skogsfågel,
orr- el. tjädertupp (se C. I. Ståhle, ”Studier över
de svenska ortnamnen på -inge, 1946, sid. 197).
Det skrevs 1387 Hanaskygh, 1429 Hanaskog
(avskrift). P.;Er.
— 931 —
— 932 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
