Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik - Historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSPOLITIK
nationalstater. Ett villkor härför var, att den
på feodalsystemet vilande naturahushållningen
ersattes med penninghushållning. Detta
möjliggjordes genom den starka ökningen av ädla
metaller i Europa, främst tack vare
inströmningen av silver från Sydamerika. För att
erhålla del därav måste ett land ha en aktiv
handelsbalans. Strävan efter en sådan blev därför
kännetecknande för den ekonomiska åskådning,
merkantilisme n*, som dominerade under
1600- till 1700-talet. Man utfärdade
införselförbud och pålade höga tullar. De makter, som
hade möjligheter därtill, anskaffade kolonier,
vilkas handel reserverades för moderlandet. Ett
typiskt ex. på merkantilistisk politik är den
engelska navigationsakten 1651, enl. vilken varor
från utomeuropeiska länder måste införas på
engelska fartyg, och likartade bestämmelser
gällde även för varor från europeiska länder. En
svensk motsvarighet var produktplakatet*
1723. — Från mitten av 1700-talet kom dock en
strömkantring. Redan fysiokraterna*
propagerade för frihandel, och deras läror upptogos
och populariserades av Adam Smith. Enl. denne
låg ett lands välstånd ej i innehavet av största
möjliga mängd ädla metaller utan i det mest
effektiva utnyttjandet av dess
produktionsfaktorer. Frihandel ledde härtill genom att låta varje
land företrädesvis ägna sig åt de näringsgrenar,
för vilka det hade störst naturliga
förutsättningar. Adam Smiths frihandelslära utbyggdes
och motiverades av D. Ricardo genom
uppställandet av lagen för de komparativa kostnaderna
(se Utrikeshandel). Även om
frihandelsteori-erna utövade inflytande på den allmänna
opinionen, dröjde det dock, innan de fingo
betydelse för praktisk politik. Under
napoleon-krigen rådde en avspärrningspolitik som aldrig
förr. Kontinentalsystemet* innebar ett
försök att helt strypa Englands handel på
kontinenten. Under 1820-talet växte emellertid
frihandelsrörelsen i styrka. I England var det
framför allt spannmålstullarna, som kändes som
en börda för den uppväxande industrien. Under
R. Cobdens ledning utvecklades en häftig
agitation, och 1842 skedde de första nedsättningarna av
tullarna. 1860 hade frihandeln fullst. segrat
i England. Även på kontinenten gjorde
frihandeln stora framsteg, och egendomligt nog blev
det här det tidigare högprotektionistiska
Frankrike, som blev ledare för utvecklingen.
Napoleon III avslöt 1860 ett handelsfördrag med
England, vari stora tullnedsättningar beviljades
detta land. För att andra länder skulle komma
i åtnjutande av samma fördelar som England,
blev det nödvändigt för dem att avsluta
handelsfördrag med Frankrike, innehållande betydande
nedsättningar av tullarna. Sverige avslöt sålunda
en dyl. traktat 1865, och Frankrike blev centrum
i ett västeuropeiskt traktatsystem med utpräglat
frihandelsvänlig tendens. Frihandelsepoken på
kontinenten blev dock kortvarig. Redan tidigt
hade av bl.a. F. List, som betraktas som den
moderna protektionismens lärofader, riktats
kritik mot de liberala frihandelsteoretikerna. Enl.
List ta dessa icke hänsyn till att det ekonomiska
livet är dynamiskt. I ett land, där industrier
SU 12. — 961 —
31 — Red. avsl. 21/s 49.
hålla på att växa fram, måste dessa skyddas
från konkurrens från länder med mera
högtstående industrier (se ang. uppfostringstullar sp. 966).
Snart uppstod emellertid kravet på ett allsidigt
solidariskt tullskydd för alla näringar, som äro
utsatta för utländsk konkurrens, motiverat bl.a.
av att ett land icke borde helt lita till
försörjning från utlandet betr, viktigare
förnödenhets-varor. — Kritiken mot frihandeln förberedde
marken för den omsvängning i h., som följde
fransk-tyska kriget. Frankrike, vars statskassa
var i stort behov av inkomster, började införa
finanstullar, vilka snart följdes av skyddstullar,
och 1881 togs ett betydande steg från
frihandelns principer. Då hade redan Tyskland under
Bismarcks ledning infört en protektionistisk
tullpolitik genom 1879 års tullförhöjningar.
Avgörande för protektionismens seger i Tyskland var
den växande amerikanska spannmålsexporten,
som verkade tryckande på priserna i Europa.
Runt hela världen kämpade man f.ö. med
ständigt prisfall (se Långa vågor), som förorsakade
näringslivet i alla länder stora svårigheter, vilka
gärna skylldes på utländsk konkurrens. I de
flesta länder (utom England) infördes efter hand
väsentligt höjda tullar. Man strävade visserligen
vid ingåendet av handelstraktater efter att få
motparten att nedsätta tullarna på ens egna
viktigaste exportartiklar, men det mötte stora
svårigheter att avsluta handelsfördrag, där
tullsatserna fixerades (tarifftraktater). Man fick
oftast nöja sig med avtal, i vilka
”mest-gynnad-nationsklausulen” inrycktes. Med stora
ansträngningar lyckades Tyskland under 1890-talet
avsluta ett antal handelstraktater med de
mellan-europeiska staterna, och man fick på så sätt
ett protektionistiskt mellaneuropeiskt tullsystem
med Tyskland som ledande makt. I Frankrike,
där opinionen blivit alltmera protektionistisk,
införde man 1892 en dubbeltariff, så att varje vara
fick en minimi- och en maximitull. Den förra
skulle tillämpas mot länder, som avslutade
fördrag med Frankrike. Även minimitariffen
innebar dock en väsentlig tullförhöjning. Under
1900-talets första årtionde fortsattes den
påbörjade handelspolitiska utvecklingen i alltmera
protektionistisk riktning. — I Sverige var
utvecklingen täml. likartad med den i
Mellaneuropa. Tullnedsättningar på livsmedel, råvaror
och maskiner hade genomförts 1857, och
han-delstraktaten med Frankrike 1865 medförde
ytterligare tullnedsättningar. Protektionismen vann
emellertid även här terräng, och 1888
genomfördes en tullreform, innebärande Sveriges
övergång till klar protektionism. — I England med
dess konkurrenskraftiga industri och stora
importbehov av livsmedel och råvaror berördes h.
före 1 :a världskriget föga av protektionistiska
strömningar. Frihandel betraktades länge som
självfallen. Visserligen bedrevs kring sekelskiftet
en livlig agitation för att skapa en ekonomisk
enhet av brittiska imperiets skilda delar genom
uppbyggandet av tullmurar mot den övriga
världen. Denna imperietanke, vars främste bärare
var Joseph Chamberlain, blev emellertid vid
valen 1906 förkastad av väljarna, och Englands
frihandelsvänliga h. rubbades icke. — USA var
— 962 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
