Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik - Historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSPOLITIK
däremot strängt protektionistiskt och förklarade
sig vilja skydda sin industri mot konkurrens från
den europeiska industrien med dess låga
arbetslöner.
Varubristen under i:a världskriget ledde till
att h:s tidigare mål att gynna exporten och
minska importen tillfälligt omkastades. Ett
typiskt ex. på de avtal, som detta syfte
framtvingade, är för Sveriges del det s.k.
tonnageavtalet*. Efter kriget fortsatte i ett alltmer
forcerat tempo den protektionistiska utveckling,
som pågått årtiondena innan. En mängd nya
stater hade skapats genom freden. För dessa
kändes det som ett trängande behov att få till
stånd ekonomisk samling innanför
statsgränserna. Avspärrning utåt och skydd för egna
näringar voro här liksom under merkantilismen
nära till hands liggande medel. Vidare hade
inom de flesta stater varubehovet under kriget
lockat fram näringar för tillverkning av varor,
som tidigare köpts utifrån. Konkurrensen efter
freden satte dessa näringar, som ofta saknade
ekonomiska förutsättningar, i en förtvivlad
situation. Krav på tullskydd restes från såväl
arbetsgivare som arbetare. Stora svårigheter vållade
även det skadestånd, som de segrande makterna
länge sökte erhålla från Tyskland. För att
skaffa medel till skadeståndet måste Tyskland,
framför allt sedan lånemöjligheterna stängts,
skapa ett kraftigt exportöverskott, vilket innebar
stark tysk konkurrens på alla marknader. Andra
stater sökte skydda sig mot denna konkurrens
genom ökat tullskydd. T.o.m. England införde
redan 1919 ett 33 °/o tullskydd på de s.k.
nyckelindustriernas* alster. USA försvårade det
handelspolitiska läget genom att å ena sidan kräva
förräntning och amortering på sina lån till
västmakterna, medan detta land å andra sidan
genom höga tullar förhindrade det importöverskott,
som dessa betalningar förutsatte. Det oaktat
gjorde tanken på återgång till fri handel vissa
framsteg under 1920-talet. Nat. förb.
sammankallade 1927 en ekonomisk världskonferens i
Genève, där man sökte dra upp riktlinjerna för en
handelspolitisk avrustning. Ett likartat försök
var den överenskommelse, som 1930 träffades
mellan Sverige, Norge, Danmark, Belgien,
Holland och Luxemburg, Oslokonventionen,
som innebar, att dessa stater inbördes skulle
söka undgå att höja tullnivåerna. Den
ekonomiska världsdepressionen, som började i USA
hösten 1929, krossade dock fullst. dessa planer.
Varje land sökte skydda sig mot prisfall och
arbetslöshet genom handelsspärrar och på så
sätt ”exportera” depressionen till de övriga.
Efter den konservativa valsegern 1931 övergick
England till full protektionism. Redan året innan
hade USA ytterligare höjt sina redan tidigare
höga tullsatser. Sverige, som under 1920-talet
varit ett av de relativt sett mest
frihandelsvän-liga länderna, tvingades införa ett omfattande
stöd för sitt jordbruk (se Jordbrukspolitik). 1932
höjdes dessutom tullarna på vissa varor, som
ansågos mera lyxbetonade. Främst kännetecknas
1930-talet dock av att tullar, hur höga de än
voro, ansågos som otillräckliga medel att reglera
importen och därför kompletterades av kontin-
gentering och kvotsystem, stundom rena
importförbud, valutarestriktioner och valutadepreciering
(se sp. 967). Härvidlag gick Tyskland, för vilket
det gällde att såvitt möjligt göra sig oberoende
av importen av krigsviktiga råvaror, i spetsen.
Samtidigt sökte man stimulera exporten genom
exportpremier, valutadepreciering,
kompensations-affärer och blockköp (se sp. 967 f.). 1933
sammankallades en allmän världskonferens i London i
syfte att lätta restriktionerna på den
internationella handeln. Det visade sig dock, att intet
land kunde medge en lättnad i importen, med
mindre det kunde vara säkert på att ej utsättas
för ”valutadumping”, och försöken att fixera
valutakurserna strandade, främst genom USA:s
beslut att depreciera dollarn. 1934 införde USA
dock en handelspolitisk fullmaktslag, med vars
hjälp utrikesminister Cordell Hull genomdrev
flera handelsöverenskommelser i frihandelsvänlig
riktning. Detta kunde dock ej hindra, att den
internationella handeln alltmer greps av
stelkramp. Under 1930-talets sista år slötos och
uppsades handelsavtal snarare- av politiska än av
ekonomiska skäl. Det oaktat medförde det
allmänna konjunkturuppsvinget en viss ökning av
utrikeshandelns volym, ehuru denna ej nådde
samma omfattning som under 1920-talet.
Autar-kisträvandena underlättades av att teknikens
utveckling på flera områden, ss. i fråga om bensin
och gummi, möjliggjorde, att import delvis
ersattes med inhemsk produktion. Att likviden i
allt större utsträckning skedde medelst clearing
i st.f. genom fria kapitalrörelser, bidrog till att
ge handeln bilateral karaktär. Under 2:a
världskriget blev h:s syfte på nytt omkastat. Ånyo
gällde det för de få neutrala länderna att genom
handelsavtal söka erhålla största möjliga mängd
nödvändighetsvaror mot avstående av minsta
möjliga kvantitet av det egna knappa
varuförrådet. Då Sverige i huvudsak avspärrades från
handel över Nordsjön, måste varuutbytet med
Tyskland och de av Tyskland behärskade delarna
av Europa få dominerande betydelse. En
kvantitativt begränsad men kvalitativt sett synnerligen
värdefull handel västerut kunde dock uppehållas
tack vare lejdtrafiken*. För västmakterna
bestämdes handeln givetvis främst av krigets krav.
Särsk. märkes här den stora export, som gick
från USA i enlighet med den s.k. låne- och
uthyrningslagen*. Kriget hade allvarligt rubbat Europas
ställning inom världshandeln genom att nedsätta
dess exportförmåga, samtidigt som de
transoceana länderna i stor omfattning frigjort sig
från behovet att importera från Europa. Då de
kapitalplaceringar, varmed Europa före kriget
kunnat finansiera ett importöverskott från dessa
länder, i huvudsak gått förlorade, uppstodo för
Europa allvarliga svårigheter att betala sin
import. Dessa ha framför allt visat sig i en stark
dollarbrist, som blott delvis kunnat avhjälpas
genom Marshallplanen o.a. gåvor samt lån från
USA. Det blev följaktligen nödvändigt att
införa långt gående import- och valutarestriktioner,
samtidigt som olika länder satte i gång
”exportoffensiver”. Läget har ytterligare försvårats
genom den politiska motsättningen mellan
Väst-och Östeuropa och Tysklands ekonomiska
sam
— 963 —
— 964 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
