Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik - Handelspolitiska åtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSPOLITIK
det ifrågavarande landets export särskilda
förmåner. En motsv. uppdelning är en generaltariff
och en efter särskild överenskommelse medgiven
konventionaltariff. — 2) Kontingentering
el. kvot sy st em. Man medger blott import av
en bestämd varukvantitet, vare sig importörerna
få köpa denna, var de vilja, el. kvoten är
fastställd genom överenskommelse med särskilda
länder. En orsak till att detta system nådde sådan
omfattning under 1930-talet var, att länderna
genom handelsavtal voro förhindrade att höja
tullsatserna. Kontingentering försvaras ofta med att
den reserverar en tillräcklig del av
hemmamarknaden för inhemsk produktion utan att dock som
tullar medföra en prisstegring. I stort sett är
detta dock felaktigt, då den minskade importen
ger de inhemska producenterna möjlighet att höja
sina priser. Vill staten ej själv importera den
medgivna kontingenten, får den genom ett
licenssystem fördela denna på de olika importörerna.
Detta kan genomföras på så sätt, att man inför
ett generellt importförbud, varifrån undantag efter
behov medges. — 3) Även en
valutareglering (se Valutapolitik) kan användas till att
reglera importen. — Längst går importens
reglering, om den ger upphov till ett statligt i
m-portmonopol.
Medel att främja exporten. 1)
Exportpremier el. exportsubvention,
d.v.s. direkta understöd till exportörerna från
statens sida. Användandet av så uppenbara medel
är dock sällsynt, bl.a. emedan exportländerna
betrakta detta som en form av dumping. Främjandet
av exporten plägar därför ske i något mer
diskreta former än reglerandet av importen. Ett
sådant medel är statlig
exportkreditförsäkring. Export på kredit kan innebära
risker, som den enskilde exportören ej vågar
bära, i varje fall ej ensam. Staten kan
vidare lämna e x p o r t k r e d i t*.. Förutsättningen för
att ett land genom ett handelsavtal skall få
rätt till viss export till ett annat kan vara, att
denna delvis skall ske på kredit. Krediten kan
ant. lämnas på så sätt, att staten förbinder sig
att låta centralbanken till fastställd kurs köpa
det överskott av det låntagande landets valuta,
vartill exportöverskottet ger upphov, el. beviljar
staten detta ett lån i det egna landets valuta, som
motparten får använda till att bekosta sin import.
Ex. på exportpremier, hämtade från den
svenska jordbrukspolitiken, äro de s.k.
utförselbevisen (se Jordbruksreglering). — 2)
Kompen-s atio n sa vtal. Sådana kunna slutas av
enskilda företag, vilka för att få rätt att sälja till
ett annat land förbinda sig att där i gengäld köpa
vissa varor. Då de företag, som önska exportera,
ej alltid ha användning för någon import från
landet i fråga, kan man etablera samarbete mellan
exportörer och importörer. Även staten kan sluta
sådana avtal. Ofta sker kompensation på så sätt,
att ett land medger ett annat förmåner i fråga
om tullar, kontingenter etc., mot att detta i sin
tur erhåller förmåner i fråga om sin export. Man
utnyttjar alltså möjligheten att dirigera exporten
till olika länder som ett medel att främja
importen. — 3) Den mest effektiva metoden att
gynna exporten är en valutadepreciering.
Genom att höja de utländska valutakurserna ger
man exportörerna större inkomst, när de växla
sin valuta i inhemsk valuta. Anser man det ej
nödvändigt att på detta sätt gynna all export,
kan man arbeta med differentierade valutor, så
att den export, som skall gynnas, får sälja den
utländska valutan till mera fördelaktig kurs.
Längst har denna politik drivits i Tyskland under
nazistregimen. — Det är dock ej alltid man har
intresse av att uppmuntra exporten. Äger en
internationell prisstegring rum, vilken man önskar
ej skall sprida sig till hemmamarknaden, kan man
i stället pålägga exporten en avgift,
exportavgift, stundom benämnd exporttull,
vilken gör denna mindre lönande och därigenom
minskar dess prisstegrande effekt. Vill man
ytterligare förhindra prisstegring, kunna de av
exportavgifterna erhållna inkomsterna användas till att
subventionera importen. Åtgärder av detta slag
ha varit vanliga under och efter 2:a. världskriget.
Handelsavtal el. handelsfördrag
utgöra överenskommelser mellan två el. flera
länder om villkoren för handeln dem emellan. Före
1914 rörde de i huvudsak blott tullsatserna, men
så komplicerad som h. nu blivit, behandla de
främst växelkurser, kontingenter och krediter.
Under och efter 2:a världskriget har varje land
genom bytesavtal sökt skaffa sig största möjliga
import av nödvändighetsvaror. Under mera
normala förhållanden syfta handelsavtalen främst till
att främja exporten utan att man binder sig i
fråga om importen. Före kriget sökte Sverige så
vitt möjligt begränsa sina handelsavtal till en
överenskommelse om ömsesidig behandling som
”mest gynnad nation”. Denna innebar, att varje
förmån, som Sverige beviljade ett tredje land,
även kom det fördragsslutande landet till godo,
medan den svenska exporten i gengäld åtnjöt
varje förmån, som detta beviljade ett annat land.
Då andra handelsrestriktioner än tullar ofta ej
anses innefattade under klausulen om ”mest
gynnad nation”, har denna dock förlorat i betydelse.
Under och efter 2:a världskriget har Sverige måst
sluta bytesavtal, vari angetts, vilka produkter det
förbundit sig att exportera och vilka det skulle
få köpa i utbyte. Ofta har Sverige härvid
lämnat främmande länder betydande kredit.
Med aktiv handelsbalans förstår man,
att värdet av exporten överstiger importen, medan
vid passiv handelsbalans motsatsen är
fallet. Ofta betecknas en aktiv handelsbalans som
gynnsam och en passiv som ogynnsam. En
invändning mot denna uppfattning är, att man
får se ej blott till handelsbalansen utan till
inkomstbalansen i dess helhet (se Betalningsbalans).
En passiv handelsbalans kan vara erforderlig
för att ta hem ett överskott av räntor,
fraktinkomster etc. från utlandet. Ett land, som
ständigt har en aktiv handelsbalans, vilken ej
utjämnas genom t.ex. räntebetalningar till utlandet,
får större och större fordringar på andra länder,
vilka i sista hand ej kunna utnyttjas till annat
än en import, som får handelsbalansen att vända
sig. Att man likväl som regel eftersträvar en
aktiv handelsbalans beror främst på att ett
exportöverskott stimulerar sysselsättning och
inkomstbildning inom landet (jfr Penningteori).
— 967 —
— 968 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
