Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hannibal - Hannibal ante (ad) portas - Hannibalsfejden - Hannibalskriget, 2:a puniska kriget - Hannikainen, 1. Pekka Juhani - Hannikainen, 2. Ilmari - Hannikainen, 3. Tauno - Hannikainen, 4. Arvo - Hannikainen, 5. Väinö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANNIKAINEN
besluten att bekriga Rom, och då regeringspartiet
i Kartago motsatte sig ett fredsbrott, framtvang
han på egen hand ett sådant genom erövringen
av Sagunt, en med Rom förbunden spansk stad,
och gav därigenom den direkta anledningen till
2:a puniska kriget (218—201), som, präglat av H:s
överlägsna fältherresnille, med rätta kallats
Han-nibalskriget (se Puniska krig). Genom sitt
berömda tåg över Alperna korsade H. romarnas
plan att förlägga kriget till Spanien och Afrika,
slog dem, sedan han
kommit ned på
Po-slätten, i tre
drabbningar (vid Ticinus,
Trebia och
Trasime-nus) och ryckte, sedan
Norditalien slutit sig
till honom, ned i
Apu-lien, där han vid
Can-nae* vann sin mest
lysande seger 216. Icke
stark nog att
marschera på Rom, som
kunde tas endast genom
belägring, sökte H.
nå sitt mål, Roms
krossande, framför allt genom att dra till sig dess
bundsförvanter. Då en stor del av dessa med
Capua i spetsen efter Cannaeslaget avföllo från
Rom och därtill Filip V av Makedonien slöt en
offensivallians med H., syntes denne nära målet.
Mellanitalien förblev dock Rom troget, och trots
sina segrar måste H., som bl.a. hade
förpläg-nadssvårigheter och ej i behövlig grad kunde
förstärka sin armé, efter hand vika för romarnas
sega uthållighet, oböjliga segervilja och inga
offer skyende patriotism. Undvikande att möta
fiendens samlade styrka återställde dessa steg för
steg sitt välde över bundsförvanterna. Ej ens
genom att tåga mot själva Rom {Hannibal ad
portas!) kunde H. förhindra Capuas kapitulation
211, och då brodern Hasdrubal med en spansk
undsättningsarmé lidit nederlag vid Metaurus 207,
var kriget i Italien eg. avgjort. Återkallad till
Afrika 203, där Scipio (Africanus d.ä.) genom
sina framgångar tvingat Kartago till en
preliminärfred, upptog H. på nytt kampen men led 202
vid Zama ett förkrossande nederlag, övertrumfad
i sitt eget spel av en honom vuxen motståndare.
Efter fredsslutet ägnade sig H. med framgång
åt Kartagos inre reformering men måste på gr.
av Roms inblandning gå i landsflykt först till
Antiochos III i Syrien, sedan till konung Prusias
i Bitynien, oavlåtligt verksam för att samla östern
till kamp mot Rom. För att ej levande falla i
romarnas händer tog han sig slutl. av daga med
gift. — H. är en av alla tiders största fältherrar,
otvivelaktigt den semitiska rasens yppersta
kri-garsnille, vars ära och storhet (liksom Napoleons)
ej fördunklats av det slutliga nederlaget.
Hjältebeundraren Mommsen framhåller till hans
karakteristik dådkraft, parad med försiktighet, slipad
påhittighet och benägenhet att mystifiera fienden,
omsorgsfullt studium av motståndaren med hjälp
av ett makalöst spioneringssystem, strategiskt
snille och statsmannabegåvning samt en
förunderlig makt över människor. På slagfältet var
han mästaren. Sådana taktiska segrar som vid
Trebia, Trasimenus och Cannae äro sällsynta i
krigshistoriens annaler och ha av nutida
härförare tagits till mönster. I sitt hat till Rom var
H. fanatisk som österlänningen. Påstådda
karak-tärslyten, ss. grymhet, trolöshet och snikenhet,
äro svåra att verifiera med hänsyn till den av
nationalhat, avund, partisinne och retoriskt
effekt-sökeri förvanskade traditionen. — Litt.: Biogr.
av Cornelius Nepos; N. Valmin, ”H. En stormakts
fall” (1943)- H.Sj.
Hannibal ante (el. ad) portas (lat.), ”Hannibal
(står) framför (el. vid) portarna”, om
överhängande fara, i sht om krig. Jfr Hannibal.
Hannibalsfejden kallas efter ståthållaren i
Norge, Hannibal Sehested, striderna på svensk-norska
gränsen 1644—45. De började med svenskarnas
erövring av Jämtland, Särna och Idre (mars 1644),
men f.ö. måste dessa i huvudsak hålla sig på
defensiven. Sehested utvecklade stor energi och en
betydande organisationstalang samt lyckades så,
genom att lägga stora bördor på bönderna,
uppsätta ganska betydande truppstyrkor. I maj 1644
inföllo norrmännen i Jämtland, men först 10/s föll
Frösö skans. I juni härjades Västergötland, men
Va tillfogade L. Kagg norrmännen betydande
förluster på Hisingen och drev dem tillbaka. På
hösten 1644 inföll Sehested med o. 4,000 man i
Värmland och vann i början ganska stora
framgångar, men han fullföljde dem ej tillräckligt
snabbt, och sedan svenskarna fått förstärkningar,
måste norrmännen åter gå tillbaka över gränsen.
Även i Bohuslän och Dalsland rasade strider
under H. PS.
Hannibalskriget, 2:a puniska kriget, se
Puniska krig.
Hann’ikainen [-åi-]. 1) Pekka Juhani H.,
finländsk musiker (1854—1924), verkade som
lektor i musik vid Jyväskylä seminarium, redigerade
1887—91 den första finskspråkiga musiktidskr.
”Säveleitä” och utgav arrangemang av folkvisor
och egna körkompositioner.
2) Toivo Ilmari H., den föreg:s son, pianist
och tonsättare (f. 1892), är sedan 1925 i:e lärare
i pianospel vid Helsingfors konservatorium och
sedan 1939 prof, vid Sibeliusakad., har företagit
talrika konsertresor i Europa, bl.a. representerat
Finland vid den skandinaviska konserten i
London 1923. H. har komponerat en pianosonat, en
pianokvartett, en pianokonsert, talrika solosånger
och mindre pianosaker samt musik till bl.a.
sångspelet ”Slåtterkalaset”.
3) Tauno Heikki H., den föreg:s bror,
vio-loncellist och dirigent (f. 1896), kapellmästare vid
Finska operan i flera repriser och 1927—39 vid
Åbo stadsorkester. H. har gästdirigerat på
kontinenten och i Amerika, där han sedan 1941 är
verksam; 1947 blev han 2:e dirigent vid Chicagos
symfoniorkester.
4) Arvo H., den föreg:s bror, violinist (1897
—1942), var från 1923 solist och i:e konsertmästare
vid Helsingfors stadsorkester och från 1927 lärare
i violin- och ensemblespel vid Helsingfors
konservatorium.
5) Väinö Aatos H., den föreg:s bror,
solo-harpist och tonsättare (f. 1900), sedan 1923 harpist
i Helsingfors stadsorkester. H. har komponerat
— 1001 —
— 1002 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
