Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hannikainen, 5. Väinö - Hanno (helgon) - Hanno (kartager) - Hannong, familj - Hannover - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANNO
en konsert för harpa, symfoniska dikter, sviter
för orkester, baletten ”Lyckoslottet”, solosånger
m.m. — Bröderna H. ha tillsammans företagit
flera framgångsrika konsertturnéer såväl i
hemlandet som utomlands.
Hanno, helgon, ärkebiskop av Köln, se Anno.
Hanno, namn, buret av flera kartager, bland
vilka märkas: i) H., upptäcktsresande på
400-talet f.Kr., ledare av en sjöfärd längs Afrikas v.
kust, varom en berättelse, ”Periplus”, delvis är
bevarad i grek, övers. 2) H. ”den store”,
fältherre och politiker, huvudman för det freds- och
romarvänliga regeringspartiet i Kartago under
200-talet f.Kr., hätsk motståndare till det av
släkten Barkas (jfr Hamilkar) ledda patriotiska
krigspartiet.
Hann’ong, keramikerfamilj från Elsass, vars
äldste medl. Karl Franz H. (1669—1739) 1721
grundade en fajansfabrik i Strasbourg, som 1732
övertogs av sonen Paul Anton H. (1700—60).
Denne sökte framställa porslin och lyckades häri
1751, men då fabriken i Vincennes hade monopol
på porslinstillverkningen i Frankrike, sökte han
och erhöll 1755 tillstånd att upprätta en fabrik i
Frankenthal, vilken sköttes av honom och efter
hans död av sonen Josef Adam H. (1734—
efter 1800) på ett utmärkt sätt, varför
fabrikationen också står mycket högt. Trots detta avyttrade
han fabriken på gr. av ekonomiska svårigheter
1762, varefter han ägnade sig åt
fajanstillverkningen i Strasbourg, som fortfarande var i
familjens ägo. Denna utmärker sig för en naturalistisk
dekor av blommor, huvudsaki. rosor, och tillhör
det bästa inom fajanskonsten i Europa. E.F.F.
Hannover [-å’far]. 1) Förutv. provins i n.v.
Preussen, mellan Nordsjön, Elbe och Harz;
38,705 km2, 3,537,390 inv. (1939), varav 83 °/o äro
protestanter och 15% katoliker (1933). Större
delen av H. ligger inom nordtyska låglandet.
Kustområdet innanför de sandiga Ostfrisiska
öarna samt nedre Elbe-, Weser- och
Ems-dalar-na upptas av bördiga marskländer. Det inre är
ett kulligt landskap, bestående till stor del av
sandmarker, ss. den vida Lüneburgheden. V.
delen av H. har stora kärr- och torvmarker,
särsk. v. om Oldenburg och mellan Wesers och
Elbes nedersta lopp. Den bördigaste delen av
slätten utgöres emellertid av ett smalt bälte med
lössavlagringar längst i s. vid foten av de
mel-lantyska bergen s. om linjen
Hildesheim—Osnabrück. Av dessa ligga inom H:s område v.
Harz (inom H. 928 m ö.h.) samt de lägre
bergsryggarna Deister (403 m), Süntel (437 m), v.
Teutoburger Wald och Solling (538 m). Inom
H. ligger också Leines bördiga sprickdal med
univ.-staden Göttingen. Av befolkningen levde
1933 31 °/o av jordbruk med binäringar, 32% av
industri och hantverk samt 17 % av handel och
samfärdsel. 1937 utgjorde åkern 32 % av
arealen, ängs- och betesmarken 25 %, skogsmarken
19 °/o. De viktigaste kulturväxterna äro råg,
havre, potatis, vete, vallväxter och sockerbetor.
Wesermünde, Emden och Leer äro stora
fiskehamnar. Järnmalm brytes i omgivningarna av
Osnabrück, Gross-Ilsede och Osning samt
stenkol kring Külf, Osterwald, Hilsrand, Deister,
Süntel, Osning och Osnabrück. 50 % av
befolk
ningen bodde 1933 i städer (orter med mer än
2,000 inv.), av vilka de viktigaste äro
huvudstaden H.2), Osnabrück, Wesermünde, Hildesheim,
Göttingen och Emden. Industrien producerar
maskiner, textilvaror, livsmedel, möbler, socker
o.s.v. [G.N.JP.
Historia. Kungariket H. har liksom hertigdömet
Braunschweig sin upprinnelse i ätten Welfs
allo-diala besittningar, 1235 upphöjda till hertigdöme
och upprepade gånger delade (se Braunschweig).
Vid en sådan delning 1569 uppkom linjen
Dan-nenberg, som på 1630-talet ärvde linjen
Lü-neburgs område och därefter kallades yngre
huset Lüneburg. Vid hertig Georgs av Lüneburg död
1641 uppdelades hans besittningar mellan hans 4
söner. Därvid erhöll Georg Vilhelm (d. 1705)
Göttingen och Kalenberg med H. som residens men
överlämnade vid ett arvskifte 1666 efter den äldste
brodern detta område, som med tiden uppkallades
efter sin huvudstad, till sin bror Johan Fredrik
(1666—79), som i sin tur efterträddes av brodern
Ernst August I (1679—98). Denne fastställde 1680
sina besittningars odelbarhet och förvärvade 1692
av kejsaren en nyskapad (nionde)
kurfurstevärdighet. Hans son Georg Ludvig (1698—1727)
ärvde 1705 farbrodern Georg Vilhelms hertigdöme
Celle, till vilket Lauenburg fogats; härigenom blev
han herre över hela huset Lüneburgs område, som
han ytterligare ökade genom att i stora nordiska
kriget av Sverige vinna Bremen-Verden. 1714
valdes han som Georg I till konung av
Storbritannien. Unionen fortbestod under Georg II (1727
-—60), Georg III (1760—1820), Georg IV (1820—30)
och Vilhelm IV (1830—37) och gav åt H. en
speciell betydelse i den internationella politiken, dels
som utgångsland för engelsmännens militära
operationer på kontinenten, dels som en för Englands
fiender åtkombar sårbar punkt. Sålunda höllo
preussarna H. besatt 1801—02; vid freden 1802
inkorporerades biskopsdömet Osnabrück, vilket
sedan 1648 på ett egendomligt sätt växelvis tillhört
H. och katolska furstbiskopar. När
engelskfranska kriget 1803 ånyo utbröt, lät Napoleon s.å.
besätta H. men överlät det till Preussen efter
fördraget i Schönbrunn 1805. Sedan brytning
inträffat mellan Frankrike och Preussen och denna
makt i Tilsit avstått från sina besittningar v. om
Elbe, lades H. 1807 till kungadömet Westphalen,
en del därav 1810 direkt under Frankrike. På
Wienkongressen återupprättades H.; dess
gränser förändrades något, i det att Lauenburg kom
till Danmark, medan H. i stället utvidgades med
bl.a. Ostfriesland och Hildesheim; landet
upphöjdes tilbkungarike, unionen med England
återställdes. Liksom i övriga tyska stater växte i H. den
liberala oppositionen och fingo de
konstitutionella frågorna ökad betydelse. 1819 inrättades en
rådgivande representation på två kamrar, 1833
beviljade Vilhelm IV efter julirevolutionen en
liberal författning. Vid dennes död 1837 upphörde
emellertid unionen med Storbritannien, där
Viktoria blev drottning; i H. blev Vilhelms broder
Ernst August (1837—51) kung. Han slog in på
en klart reaktionär politik och återkallade 1833
års författning. De protester detta framkallade,
bl.a. av sju professorer från Göttingen (bröderna
Grimm, Dahlmann m.fl.), besvarade konungen med
— 1003 —
— 1004 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
