Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Har el. hara - Hara - Hara, Takashi - Harachte - Haradal - Haraker - Harakiri - Harald (namn) - 1. Harald (dansk konung) - 2. Harald Klak (dansk konung) - 3. Harald Gormsson, Blåtand (dansk konung) - 4. Harald (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD
Har el. h a r a (besläktat med Harg-, sv. dial.,
stengrund), vid Sveriges östkust ofta ingående i
namn på skär. Jfr Skär.
Hara (i namn), se Har.
Hara, Takashi, japansk politiker (1856—
1921), grundade 1900 det moderata politiska
partiet Seiyukai och var sedan under två årtionden
en i flera olika regeringar anlitad kraft.
Premiärminister 1918—21 intog H. en moderat och
hänsynsfull hållning mot Kina och USA. Han
mördades 1921 av en koreansk fanatiker.
Harachte, se Egyptisk religion.
Haradal, förort till Ängelholm, se Rebbelberga.
Haraker, socken i Norrbo hd i Västmanlands
län och pastorat i Västerfärnebo kontrakt av
Västerås stift, n.n.v. om Västerås; 79,16 km2,
därav 77,46 land; 851 inv. (1948; 11 inv. pr km2).
Odlad slättmark utbreder sig kring Svartån med
tillflöden, f.ö. dominera kuperade skogstrakter
och mossar. Åkern utgör 33 °/o av landarealen,
skogsmarken 56 °/o. H. har undergått kännbar
folkminskning: 1859 bodde här 1,473 personer.
Egendomar: Svanå*, Gräna, Kättsta, Hagby och
Hummelsta. Bland fornlämningar märkas
järn-åldersgravhögar, en runsten och rester av en
bygdeborg. Kyrkan av tegel har medeltida
långhus med stjärnvalv, det nuv. tornet är från
1800-talets början, romansk sandstensdopfunt. —
Vid H:s kyrka i Hälleskogen led en dansk
rid-darhär under Kristian I 1464 ett nederlag mot
en svensk bondehär under biskop Kettil
Karlsson och Sten Sture d.ä. Svenskarna använde
här som så ofta under striderna med danskarna
bråtarna på ett avgörande sätt. — Namnet är
väl bildat till det dialektala subst. har, klippor,
stengrund (jfr Harbo), och fsv. aker, nysv. åker.
Det skrevs 1288 in parrochia haraker, i H.
socken. P.;P.S.;Er.
Haraki’ri (jap., bukuppskärning), självmord
genom uppskärande av buken med ett svärd, som
begås under högtidliga former, helst i vittnens
närvaro, varvid en vän avslutar dådet genom att
hugga av huvudet på den döende. Detta är en
gammal japansk sedvänja. Under riddartiden
protesterade man genom h. mot en vanära, som ej
kunde hämnas, och ännu i våra dagar förekommer
h. ej sällan för att ge eftertryck åt en politisk
protest el. meningsyttring och gör alltjämt ett
starkt intryck på den japanska folkopinionen. Jfr
Bushido. B.K.
Harald, mansnamn, isl. Haraldr, till germ. harja-,
här, och walÖ-, styra, härska.
Harald, furstar.
Danmark. 1) Harald (slutet av 700-talet),
omtalas i de frankiska riksannalerna som dansk konung
och släkting till följ.
2) Harald, i sena medeltida källor kallad
K 1 a k, broder till kung Anulo, blev efter
dennes död jämte sin bror Reginfred konung i
Danmark 812. Följ, år angrepos de av den tidigare
regerande kung Godfreds söner; Reginfred föll,
H. flydde ur landet och kom till kejsar Ludvig
den fromme. Denne bjöd H. kraftigt bistånd, och
H. bör betraktas som kejsarens kandidat till den
danska kungavärdigheten. Redan 814 sökte H.
återvinna sitt rike, men trots frankisk hjälp
lyckades det honom först sedan inre stridigheter
utbrutit mellan Godfreds söner, att 819 återvinna
en del av Danmark. Något stadigt lugn åstadkoms
ej, och för att få hjälp mot Godfredssönerna begav
sig H. 826 än en gång till Ludvig. Nu lät han i
Mainz döpa sig som den förste av Nordens
konungar. Händelsen är utförligt besjungen i en dikt av
Ermoldus Nigellus. Jämte H. mottogo hans hustru
och son samt några hundra danskar dopet. Efter
dopet erhöll H. av kejsaren ett län vid Weser och
hyllade denne som länsherre även över sitt rike
i Danmark. När han skulle återvända dit,
uppgjordes planen att låta några missionärer följa honom.
Därtill utsågs i främsta rummet Ansgar, som följde
H. till Danmark; redan 827 måste denne lämna sitt
rike; hans senare öden äro obekanta. B.
3) Harald Gormsson, kallad B 1 å t a n d,
konung (d. mellan 983 och 988), son till kung
Gorm, som han enl. Adam av Bremen efterträtt
kort efter 935. H:s tidigare regering är höljd i
dunkel; hela Danmark har ej lytt under honom:
landet kring Hedeby hörde som en mark under
Tyskland; Själland och Skåne lades för en tid
in under Norge. Hans eget rike med centrum i
Jellinge kom i beroende av det tyska riket; H.
själv var en tysk lydkonung. I denna situation
indelades från Tyskland 948 H:s rike i
biskops-dömen, och privilegier för dess biskopar
utfärdades 965 av Otto L Så övergick H. under
omständigheternas tryck mellan 952 och 965 till
kristendomen; att den politiska situationen betingat det,
är givet; i vad mån religiös övertygelse medverkat,
är omöjligt att avgöra. Sin maktställning stärkte
han genom att lägga ö. Danmark och Norge under
sig; över Norge, där Håkon jarl styrde som hans
man, var han herre 974. Men allt framgent var
det för honom nödvändigt att söka bringa
ändring i förhållandet till Tyskland; efter Otto I:s
död ryckte han 974 mot s. men slogs tillbaka. O.
983 lyckades han få i sin hand de tyska
gränsfästningarna, erövra landet kring Hedeby samt
göra sig fri från det tyska oket. Med stolthet
kunde han blicka tillbaka på sitt liv, när han efter
983 lät resa en väldig sten vid Jellinge*, vars
runinskrift omtalar, att det var han, som ”vann allt
Danmark och Norge samt gjorde danerna kristna”.
Med tre gärningar hade i själva verket H. —
förvisso en person av sällsynt resning — föregripit
och grundlagt ett årtusendes utveckling.
Uppfattningen, att H. varit verksam som en betydande
lagstiftare, vilar på ett missförstånd. H:s slut
blev tragiskt; ett uppror utbröt i Danmark, vilket
bringade H:s son Sven Tveskägg på tronen. H.
själv besegrades och måste sårad fly till slavernas
land, där han genom sitt giftermål hade
förbindelser, men dog kort efter framkomsten. Av samtid
och eftervärld blev H. olika bedömd. Några sågo
i honom en av Danmarks största kungar, nästan ett
helgon; andra sågo i honom en folkförtryckare och
tyrann samt gjorde gällande, att H. var en
avfälling och landsförrädare. — Litt.: S. Bolin,
”Danmark och Tyskland under H. Gormsson” (i
”Scan-dia”, 1931, med utförlig litt.-anvisning), ”Kring
mäster Adams text” (i ”Scandia”, 1932). B.
4) Harald, konung (d. o. 1018), son till Sven
Tveskägg, sattes av fadern vid dennes
englands-tåg att styra Danmark och blev efter hans död
1013 konung. H. hjälpte Knut att utrusta den flotta,
SU 12. — 1057 —
34 — Red. avsl. 28/e 49.
— 1058 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
