Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Harald (dansk konung) - 5. Harald Hein (dansk konung) - 6. Harald Kesja (dansk konung) - 7. Harald Skrænk (dansk konung) - 1. Harald Harfot (engelsk konung) - 2. Harald Godwinson (engelsk konung) - 1. Harald Grenske (fylkeskonung i Vestfold, Norge) - 2. Harald Gråfäll (norsk konung) - 3. Harald Hårfager (norsk konung) - 4. Harald Hårdråde (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD
som förde denne till Englands tron, men tog ej
del i tåget och dog efter en kort regering.
5) Harald Hein, konung (d. 1080 el. 1081),
son till Sven Estridsson, företog under dennes
livstid jämte sin bror Knut den helige ett tåg till
England 1068, besteg tronen 1074 el. 1076. H:s
kungadöme mötte motstånd hos bröderna, främst
Knut den helige, till vilken han stod i ett
markerat motsatsförhållande. H:s regering var fredlig;
han prisas av sina anhängare som stiftare av goda
lagar och som en folkets vän. Senare motståndare
klandra honom för förment slapphet. Säkert är,
att han i Danmarks myntpolitik på ett förtjänstfullt
sätt ingripit nyordnande. H. dog och ligger
begraven i Dalby, ö. om Lund. B.
6) Harald Kesja, konung (d. 1134), oäkta
son till Erik Ejegod, sattes enl. uppgift att styra
riket vid faderns pilgrimsfärd till Jerusalem; vid
underrättelsen om dennes död blev dock ej H.
utan hans farbror Nils konung. H. framträder
därefter i källorna först efter dråpet på Knut
Lavard. Dennes två bröder, H. och Erik Emune,
reste upprorsfanan mot Nils, men när Erik och
ej H. av upprorsmännen hyllades som konung,
skiftade denne parti och erkändes efter Magnus
Nilssons död 1134 i slaget vid Fotevik av Nils
som konung. Efter Nils’ död vistades H. i
Jylland, där han hade talrika anhängare, men
överrumplades och dödades av Erik Emune. Denne
lät även döda H:s talrika söner; endast Olof
Ha-raldsson undkom. B.
7) Harald Skrænk, tronkrävare (o. 1182).
H. var av kunglig börd; han anses ha varit son
till Olav Haraldsson och sonson till H. Kesja,
vilket är möjligt men obevisbart. Efter Valdemar
den stores död 1182 inkallades han av de upproriskt
sinnade skånska bönderna från Sverige. H. kom
med en av Knut Eriksson och Birger Brosa
utrustad här, valdes av skåningarna till deras hövding
men besegrades av Skånes stormän vid Lommaån
och återvände till Sverige. Hans senare öden äro
okända. B.
England. 1) Harald (eng. Harold,} H a r f o t,
konung (d. 1040), son till Knut den store, blev
efter dennes död 1035 erkänd som konung i
England men motarbetades av Knuts änka Emma, som
i stället önskade sonen Harde-Knut till konung.
Denne rustade i Danmark, men den hotande
brödra-striden avbröts genom H:s död.
2) Harald Godwinson, konung (d. 1066),
son till Godwin jarl, blev vid dennes död 1053 jarl
över Wessex och Englands mäktigaste man. Han
fortsatte faderns gentemot hertigen av Normandie
riktade politik. Vid kung Edvard Bekännarens
död 1066 blev H. konung, han besegrade vid
Stan-fordbridge en koalition mellan Harald Hårdråde
av Norge, skottar och upproriska angelsaxare men
föll s.å. i striden mot Vilhelm Erövraren vid
Hastings.
Norge. 1) Harald Grenske, fylkeskonung i
Vestfold (senare hälften av 900-talet), skall enl.
osäker och sen sagotradition ha varit son till en
konung i Vestfold och uppfostrats hos en
storman på Grenland, varav hans tillnamn. I sitt
giftermål med Asta blev han fader till Olav den
helige (f. 995). Traditionen — här starkt
roman-artad och utan urskiljbar historisk kärna —
lå
ter honom uppträda som friare till sagofiguren
Sigrid Storråda, som skall ha låtit innebränna
honom. [H.Bg]B.
2) Harald Gråfäll, konung (900-talet).
Son till Erik Blodyx och Gunhild blev H. o.
960 konung i Norge jämte sina bröder, de s.k.
Gunhildssönerna. En mot dem fientlig tradition
tillskriver dem en rad missgärningar; då de på
moderns tillskyndan låtit innebränna den
mäktige Sigurd Ladejarl, gjorde dennes son Håkon
uppror men blev slagen och flydde till Danmark,
där han fann stöd hos Harald Gormsson. Denne
skall sedermera ha lockat H. till Danmark, där
han på Håkons anstiftan blev mördad, antagl.
965. H. är den förste norske konung, som
framflyttat rikets gräns till Vita havet och börjat
dra vinst av pälshandeln i dessa trakter. H.Bg.
3) H. H å r f a g e r, Norges förste egentlige
konung (860—940?). Vad man säkert känner till
om H., härrör från några samtida skaldekväden,
främst Torbjörn Hornkloves ”HaraldskvæÖi”; det
föreligger dessutom en rik, sen tradition om
honom, framför allt hos Snorre. Han uppges ha
varit son till Halvdan Svarte* och skall efter hand
ha gjort sig till herre över de många
fylkesko-nungarna; de sista av dem skall han ha krossat
i sjöslaget i Havsfjord. När slaget stått, om 872
el. ett tiotal år senare, är omtvistat. Visst synes
emellertid vara, att därmed Norges samling till
ett rike blivit ett faktum. Den sena traditionen
har på ovissa grunder velat påbörda H. att ha
fråntagit bönderna deras äganderätt till jord
(”odal”), vilket skall ha föranlett en stor
emigration, bl.a. till Island. Helt grundlös är Snorres
uppgift, att H. tillsatt en jarl i varje fylke. De
få säkra källorna medge ingen fylligare kunskap
om den norske riksgrundaren; vad den sena
sagatraditionen förtäljer om honom, är till större delen
ytterst osäkert. — Litt.: H. Koht, ”Innhogg og
utsyn i norsk historie” (1921). El.Bg.
4) Harald Hårdråde, konung (d. 1066),
son till Sigurd Syr och Asta, Olav den heliges
moder, deltog på Olavs sida i slaget vid
Stikla-stad, lämnade därefter Norge, uppehöll sig i
Holm-gård och for därifrån till Bysans, där han tog
tjänst i den kejserliga livvakten. Som officer i
denna deltog han i olika strider i
Medelhavsländerna, bl.a. på Sicilien. Efter 1043 vände han med
stora rikedomar hem över Ryssland och mottogs
vänligt i Sigtuna; i Norge härskade vid hans
hemkomst Magnus den gode; H. delade med honom av
sina skatter och erhöll del av riket. Efter
Magnus’ död 1047 blev H. ensam konung av Norge;
striden mellan honom och den danske
tronpretendenten Sven Estridsson ändade efter slaget vid
Nissan med en förlikning, vari Sven erkändes som
konung av Danmark, H. av Norge. Denne utövade
dessutom enl. uppgift ett visst övervälde över
Island; det berättas, att han skall ha utrustat en
”arktisk exp.”. Efter Edvard Bekännarens död i
England drog H. dit men besegrades 1066 av den
angelsaxiske konungen Harald Godwinson vid
Stanfordbridge. I det inre hävdade H. med
våldsam kraft gentemot aristokratiska och lokala
intressen den kungl. myndigheten; lärdomar från
Bysans kommo honom härvid väl till pass.
Kyrko-politiskt strävade han efter oberoende av
ärke
— 1059 —
— 1060 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
