Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hare - Hare (kokkonst) - Harebjerg - Harelfjorden - Hareidlandet - Harell, Marte - Harem - Haren - Harestad - Harewood - Harfleur - Harfloksläktet - Harg (offersten) - Harg (Uppland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARG
undersidan är vit. Svansen är ovan svart, undertill
vit. Under senare delen av 1800-talet infördes den
till ett flertal platser i s. Sverige och har snabbt
spritt sig. Den är mer än den nordiska h., med
vilken den ger bastarder, bunden till odlad mark.
— Andra arter av släktet äro a 1 p h a r e n*, L.
varro’nis, och polarharen* el. g r ö n 1
ands-ha r e n, L. aPcticus. H.Bn.
Hare, kok., se Oxhare, Revstekshare och (ang.
fläskhare) Karré.
Harebjerg, ort nära Brörup, Ribe amt, s.
Jylland. I ett grustag på ett djup av 7 m och i ett
lager, som antages bildat under näst sista
mellan-istiden, upphittades här 1905 en handkil av flinta.
Dess goda bearbetning och regelbundna form
hänföra den närmast till acheuléen. Fyndet kan
betraktas som det hittills säkraste vittnesbördet om en
paleolitisk stenålder även i Skandinavien, men på
gr. av den fullständigt isolerade ställning, som det
intar i det arkeologiska materialet, har dess
beviskraft också starkt ifrågasatts. G.Em.
Harefjorden, sjö i s.v. Värmland, n.n.v. om
Säffle, 18 km2, 9 m djup, 45 m ö.h.; genomflytes
av Byälven. — Namnet har, kanske på gr. av
vidskepelse hos sjöfarande, fått ersätta ett äldre
Kattefjorden. Detta är betygat 1559 som
kattefiolen, men redan s.å. skrives också harefiolen.
Se ”Ortnamnen i Värmlands län”, 11, 1944, sid.
74-
Hareidlandet, ö s. om Ålesund i Möre og
Roms-dal fylke, Norge; 174,08 km2, 5,431 inv. (1946).
Befolkningen lever av fiske, ishavsfångst och
jordbruk. Största tätorten är Ulsteinvik på v. sidan,
med 1,306 inv. I samband med fisket även
industri (bl.a. silloljefabriker).
Harell, M a r t e, österrikisk filmskådespelerska
och sångerska (f. 1912). Efter studier i sång,
musik och dramatik har H. varit engagerad i Wien
(Theater in der Josefstadt), München
(Kammer-spiele) och Berlin (Deutsches Theater), övergick
1940 till filmen och slog igenom i debutfilmen
”Förbjudna fruar” (efter Heubergers operett
”Operabalen”). Sedan har hon haft stora
framgångar i en rad typiska Wien-filmer, bl.a. ”Muntra
kyparna i Wien”, ”Rosor i Tyrolen” (efter
Zel-lers ”Fågelhandlaren”), ”Kvinnor äro inga änglar”,
”Sången om Wien” och ”Läderlappen”. B.Hgn.
Harem (arab, hartm, förbjuden, och ha’ram*)
betecknar dels den för kvinnorna avsedda avd. av
en i månggifte levande muhammedans hus, dels
denna avd:s inv. Till h. är, som namnet angiver,
tillträde förbjudet för varje man med undantag
av de allra närmaste släktingarna och kastrerade
tjänare (eunucker*). Det är emellertid blott de
förmögna muhammedanerna, som hålla sig med
särskilda rum för sitt h. I allm. användes hela
huset av familjen gemensamt, och kvinnorna draga
sig endast vid främlingars ankomst tillbaka till
något av de inre rummen. Hos beduinerna, där
kvinnan av ålder har en friare ställning, finnes ej h.
i vanlig mening, men en del av tältet brukar med
ett skynke avskiljas för kvinnornas räkning. I den
mån månggifte försvunnit, har också hareminst,
förlorat sin betydelse och kan för Turkiets del,
där 1926 månggifte förbjudits i lag, anses vara
upphävd. O.
Haren (lat. Lep’usj, liten stjärnbild, strax under
Orion, på s. stjärnhimlen, innehåller 2 stjärnor av
3:e storleken och flera ljussvagare.
Harestad, socken i Inlands s. hd i Bohuslän,
Göteborgs och Bohus län, och församling i
Torsby, Harestads och Lycke pastorat i
Älv-syssels s. kontrakt av Göteborgs stift, vid
Götaälvs n. mynningsarm (Nordre älv); 20,87 km2,
därav 19,95 land; 493 inv. (1949; 24 inv. pr
km2). Huvudbygden ligger i den lertäckta dal,
som över ön Hisingen går fram mot Göteborg.
Åkern utgör 25% av landarealen, skogsmarken
29%. Av fornlämningar finnas bl.a. ett 30-tal
resta stenar och två hällkistor. Kyrkan från
1800-talets mitt har en medeltida dopfunt. —
Namnet är omstritt. De äldsta kända
skrivningarna, I Harund stada (socken) 1354
(avskrift), Harondastaf, Harundarstafs (kyrka) 1388,
visa som förled gen. av ett harund. Detta har
tolkats som ”manslem” men också som ett
naturnamn, syftande på en å el. en
terrängformation. I förra fallet skulle det anknyta till
forntida fruktbarhetskult, vid vilken också en rest
stav skulle ha spelat en roll, men även stav kan
tänkas vara terrängbetecknande. Emellertid kan
senare leden också urspr. vara stadhir, ställe, gård,
plur. av stadh. Se Hj. Lindroth i ”Bohusläns
härads- och sockennamn”, 1918, sid. 91 f., med
litt., och E. Noreen i ”Namn och bygd”, 1939,
sid. 172 ff. I.Mg;Er.
Harewood [ha’Qod el. hä’oQod], Earl of, se
Lascelles.
Harfleur [arflö’r], stad i dep. Seine-Inférieure
i n. Frankrike, strax ö. om Le Havre; 4,380 inv.
(1936). H:s egentliga blomstring inföll under
senare medeltiden. På 1300-talet blev det
huvudstation för Karl V :s nyskapade flotta. Staden
beskrives vid början av 1400-talet som väl befäst;
den ägde en livlig handelsomsättning och
tillverkade ett uppskattat kläde. 1415 erövrades H. av
Henrik V av England, och under återstoden av
hundraårskriget intogs det upprepade gånger av
de stridande parterna. Genom Seines uppslamning
har H. under nyare tiden sjunkit tillbaka i
betydelse och överflyglats av Le Havre. P.;E.Lö.
Harfloksläktet, Bupléu’rum, av fam.
flockblommiga växter, omfattar o. 70 arter, utbredda över
större delen av jorden, huvudsaki. i Orienten och
Sydeuropa, 1- el. fleråriga örter, stundom buskar,
med helbräddade blad och gula el. gulgröna
blommor. Från Skåne till Kalmar samt på Öland och
Gotland förekommer sällsynt på havsstränder och
sandiga ställen B. tenuiss’imum, h a r f 1 o k a, en
liten, intill 2 dm hög, i-årig, blågrön ört.
Harg (besläktat med sv. dial. har*, stenig mark),
offeraltare av sten; offersten; offerhus (jfr Hov
och Vi). Ofta i ortnamn, dels enkelt Harg och
(med s.k. u-omljud) Hör (av Hörgj, dels i
sammansättningar, ss. fsv. Odhinshargh (nu Odensalaj,
Thorshargh, -hærghe (nu Torshälla’) el. nysv. Hörby
(av Hörghby). I flera namn kan en allmännare
betydelse ”sten”, ”stenhög” ingå utan syftning på kult
och offer.
Harg. 1) Socken i Frösåkers hd i Uppland,
Stockholms län, och pastorat i Olands och
Frösåkers kontrakt av Uppsala ärkestift, på
Roslags-kusten s. om östhammar; 193,08 km2, därav 188,0
land; 1,631 inv. (1949). Socknen uppfylles av
— 1077 —
— 1078 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
