Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harmoni - Harmonia - Harmoni-ekonomer - Harmonik - Harmonika - Harmoniker el. teoretiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARMONIA
2) Mus., dels konsonanta el. dissonanta
klangbildningar (se Ackord), dels kraftspelet mellan de
olika klangbildningarna i en sats (se Kadens). Hos
de gamla grekerna betecknade ordet h. det samlade
tonförrådet i en melodi. Jfr Harmonilära,
Kon-sonans och Treklang.
Harmoni’a (lat. Harmonia), grek, myt., maka till
Kadmos*.
Harmoni-ekonomer, nationalekonomer, som
ansågo, att individernas intressen voro
harmoniska, så att samhällets välstånd bäst gagnades,
om varje individ finge i fullständig frihet från
statlig inblandning söka tillvarata sitt eget bästa.
Typiska h. äro F. Bastiat och H. C. Carey.
Harmoni’k (av grek, harmonikos’, harmonisk),
mus., harmonisk gestaltning. H. utgör
sammanfattningen av klangförråd och kadenstyper i en
stilart, hos en viss tonsättare el. i ett visst
musikaliskt verk och framgår alltså av den
harmoniska analyse n*. H. har alltifrån
fler-stämmighetens uppkomst genomgått en
mångfald förändringar. I äldre polyfon stil (t.ex. de
nederländska skolorna o. 1500) var den helt
betingad av stämmornas rörelse i förh. till
varandra. Med den monodiska stilens uppkomst
(o. 1600) fick den en viss betydelse som
självständigt uttrycksmedel, vilket i sin tur kom att
inverka på stämmornas rörelse. Harmoniskt
viktiga toner fingo på detta sätt en utpräglad
rörelsetendens, som kunde vara riktad uppåt
(do-minanttersen, mollsubdominantens underseptima
etc.) el. nedåt (mollsubdominanttersen,
dominant-septiman etc.). Ännu starkare självständigt
ut-trycksvärde fick h. i 1700-talets känslosamma
stil (från neapolitanska operaskolan). Sin högsta
klangliga utveckling nådde den i 1800-talets
högromantiska stil (Liszt, Wagner, Mahler, R.
Strauss, Reger och impressionisterna), men
denna dissonansmättade ”genomaltererade” h. ledde
till tonalitetens upplösning (i den
expressionistiska stilen) vid detta årh:s början. Den atonala
”tendenslösa” h., som uppstod på detta sätt och
fick sin tillämpning hos expressionister och
neo-impressionister, har under de senaste årtiondena
modifierats hos våra dagars neoklassicister. S.E.S.
Harmo’nika (eng. harmonica, tidigast brukad av
B. Franklin om den av honom konstruerade
glas-harmonikan, av lat. harmon’icus, harmonisk, av
har-mon’ia, harmoni*). 1) H. betecknar flera
musikinstrument: Dragharmonikan (ackordion, fra.
accordéon), i Sverige nu vanl. kallad dragspel
el. handklaver, uppfanns av Damian i Wien
1829. Instrumentets orgelliknande ton frambringas
med metalltungor, som sättas i vibration genom
en handblåsbälg. På de mindre drag-h. finnas
blott en diatonisk skala för h. hand och de
nödtorftigaste bastonerna för den v.; de större
instrumenten ha kromatiska skalor på båda sidor. I Sverige,
där dragspelet är känt sedan 1850-talet, var det
först ett allmogeinstrument men kom sedermera
att trakteras av en rad virtuoser (Carl Jularbo o.a.).
Urspr. importerades instrumentet till Sverige från
Tyskland, sedan även från Italien och Amerika.
Numera tillverkas dragspel också i Sverige (A.
Hagströms dragspelsfabrik i Älvdalen). — G 1 a
s-harmonikan utgöres av ett antal glasskålar,
anbragta på en axel. Medelst en pedal sättes axeln
Glasharmonika.
i rotation, och toner frambringas genom att man
lätt vidrör de olika stämda skålarna med fuktade
fingerspetsar. Glas-h. konstruerades o. 1760 av
Benjamin Franklin. — Munharmonikan
(den vanliga svenska beteckningen är m u n s p e 1)
består av 6—128 små metalltungor, som bringas
att ljuda genom blåsning med munnen. Fr.
Busch-mann i Berlin uppfann instrumentet 1821. —
Trä-h a r m o n i k a n (xylofonen) är ett gammalt
instrument, som härrör från början av 1500-talet.
Det utgöres av trästavar, som äro stämda efter en
skala och urspr. vilade på halm. Det anslås med
små klubbor. D.F.
2) Fys. Gasharmonika el. kemisk h.,
se Sjungande låga.
Harmo’niker, mus., el. teoretiker kallades
av skriftställare från årh. närmast e.Kr., t.ex.
Ptolemaios och Porfyrios, de företrädesvis
grekiska lärde, som sysslade vetenskapligt med
musiken och tonerna. De ställdes i mots. till
”organikerna”, ”praktikerna”, vilka utan teoretisk
insikt endast ägnade sig åt instrumentalspel el.
sång. H. delades i två grupper, av vilka den
ena bildades av de s.k. kanonikerna, medl.
av den ”gamla” skolan, och den andra av de
s.k. musikerna, medl. av den ”nya” skolan.
Kanonikerna voro lärjungar till Pythagoras och
hängåvo sig åt en med en allmän kosmologisk
talmystik sammankopplad spekulation över
tonernas talförhållanden, varvid de gärna
demonstrerade dessa förhållanden på ett monokordartat
instrument, som fick namnet kano’n. Den av
musikerna bildade nya skolan, vars grundare Damon
(5:e årh. f.Kr.) ansågs vara, fick i Aristoxenos*
sin ledande personlighet. Man utgick här icke
från en abstrakt spekulation utan från den rent
musikaliska upplevelsen själv och tillmätte bl.a.
— 1087 ■—
— 1088 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
