Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harmoniker el. teoretiker - Harmonilära - Harmonimusik - Harmonisera - Harmonisk - Harmonisk analys - Harmonisk analysator - Harmoniska punkter - Harmoniska svängningar - Harmoniska sällskapet - Harmoniska toner - Harmonisk delning - Harmonisk figur - Harmonisk funktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARMONISK FUNKTION
gehöret en avgörande betydelse vid bedömningen
av musikaliska frågor. Det rör sig här m.a.o.
om en musikestetik i mera modern mening. —
Litt.: R. Schäfke, ”Geschichte der Musikästhetik
in Umrissen” (1934), kap. 3. S.W.
Harmonilära, mus., läran om tonernas betydelse
inom ackorden och ackordens betydelse inom
tonsatsen samt om konsten att på ett ändamålsenligt
sätt förbinda ackorden med varandra. Om h. kan
man icke tala förrän sedan slutet av 1500-talet, då
den harmoniska uppfattningen av musiken börjat
göra sig alltmera gällande. Denna förvandling
fick sitt teoretiska och pedagogiska utslag i
generalbaspraktiken, som lade treklangen, vars
betydelse redan Zarlino (1558) förstått, till grund
för harmoniken. H:s vidare landvinningar äro
hu-vudsakl. knutna vid Rameau, som var den förste,
för vilken h. blev en lära om harmoniernas
betydelse för tonsatsens logik. Han fastställde läran
om ackordens omvändningar, om konsonans och
dissonans och om återförandet av alla ackord till
de 3 funktionerna: tonika, dominant och
subdo-minant. Dessa förenklingar vunno emellertid föga
förståelse hos Rameaus samtida, som envist
fast-höllo vid den empiriska generalbaspraktiken,
ehuru denna visade sig allt mindre lämplig för
förståelsen av den nyare musiken. Rameaus läror
utvecklades vidare av G. Weber (1779—1839) och
sedermera av H. Riemann. Under tiden hade h:s
akustisk-psykologiska grundvalar fördjupats av M.
Hauptmann, H. Helmholtz och A. v. Gettingen.
Bland senare teoretiker på h:s område böra
framhållas A. Halm och S. Karg-Elert, som ytterligare
ha skärpt de riemannska teorierna. F.Sl.
Harmonimusik, musik, utförd av
harmoniorkester, bestående av enbart blås- och
slaginstrument (således utan stråkinstrument). I
allm. är h. identisk med militärmusik*.
Harmonise’ra, förse en melodi med motsv.
harmonier. Dessa böra på ett akustiskt
tillfredsställande och karakteristiskt sätt tolka melodiens
innebörd. Jfr Harmonilära.
Harmo’nisk, överensstämmande, välljudande; jfr
Harmoni.
Harmonisk analys. 1) Fys. Ett förfarande för
sönderläggning el. uppdelning av en
svängnings-rörelse i en grundsvängning och dess
översvängningar. H. grundar sig på en matematisk teori,
angiveji av J. B. J. Fourier (se Fourierska serier).
En apparat, som användes vid praktiskt utförande
av en h., kallas en harmonisk analys
a-t o r. — Användning av h. har man t.ex. vid
ebb-och flod-fenomenet. Vattenståndet på något ställe
vid havet företer dels mindre, tillfälliga
förändringar av oregelbunden art, dels och i huvudsak
periodiska variationer. H. har till uppgift dels att
upplösa de periodiska vibrationerna i sina enklaste
element, ”harmoniska svängningar” (se
Sväng-ningsrörelse), dels med hjälp av dessa
förutberäk-na vattenståndet. Särskilda räknemaskiner ha
konstruerats för att underlätta räknearbetet. H.
användes även på andra fenomen, mest av
meteorologisk natur. Framgången av en prognos av
ett fenomen enl. denna metod beror på om de
tillfälliga förändringarna äro av underordnad
betydelse. Re;Hr.
2) Mus. Den moderna musikpedagogiken bygger
de teoretiska, särsk. de harmoniska och formella,
studierna på analysen, som även har blivit ett
viktigt medel för den musikvetenskapliga stilkritiken
H. kan här gälla såväl ackordens sammansättning
som deras funktion i kadensen. Likaså kan den
gälla vissa ackords el. kadensers frekvens i olika
stilarter, hos olika tonsättare el. t.o.m. under skilda
perioder av en viss tonsättares liv. Jfr Harmoni,
Harmonik och Harmonilära. — Litt.: H.
Grab-ner, ”Die Funktionstheorie Hugo Riemanns und
ihre Bedeutung für die praktische Analyse”
(1923), ”Lehrbuch der musikalischen Analyse”
(1926). S.E.S.
Harmonisk analysator, fys., se Harmonisk analys
Harmoniska punkter, matem. Om fyra punkter
A, B, P, Q på en rät linje äro så belägna, att
sträckan AB är harmoniskt medium till sträckorna AP
och AQ (fig. 1) (el. till BP och BQ}, sägas dessa fyra
punkter vara h. Man säger också, att P och Q dela
sträckan AB harmoniskt. En av delningspunkterna
ligger mellan A och B, den andra på sträckan AB:s
AP AQ
förlängning, och man har -3^,-3373 (om sträckorna
BP B{J
AP o.s.v. räknas positiva, oavsett riktningen), d.v.s.
P och Q dela sträckan AB i
samma förhållande, den ena
innantill, den andra utantill. H.
spela stor roll i nyare geometri
(se Involution och Projektiv
geometri). Ex. på h.: 1) I varje
triangel dela bissektriserna till
en vinkel och dess sidovinkel
motstående sida harmoniskt. 2)
I varje ”fullständig fyrhörning”
(bestående av fyra linjer, som
skära varandra i sex
”hörnpunk
ter”, A, B, C, D, E, F å fig. 2) delas en
godtycklig ”diagonal” (AC å fig. 2) harmoniskt av de
båda andra (BD och EF å fig. 2). Hr.
Harmoniska svängningar, se Svängningsrörelse.
Harmoniska sällskapet, en i Stockholm 1820
stiftad förening för uppförande av körverk med
orkester; ledare (fr. 1822) J. F. Berwald (för
orkestern) och (fr. 1830) I. A. Berg (körrepetitör).
Under dess eg. verksamhetstid (t.o.m. 1847)
framfördes bl.a. Haydns ”Skapelsen” och ”Årstiderna”,
Händeis ”Messias” samt Mendelssohns ”Paulus”,
”Elias” och ”Antigone”. Sällskapets arbete, som
haft utomordentlig betydelse för huvudstadens
musikliv och kring sig samlat en rad svenska
ton-sättarbegåvningar, ss. J. B. Struwe, Fr. E.
Brend-ler, A. J. Grundén, J. v. Boom, E. Drake m.fl.,
övertogs 1860 av det s.å. grundade Nya harmoniska
sällskapet, vars stiftare och ledare voro L. Norman
och J. Günther och vilket 1880 i sin tur uppgick i
Musikföreningen*. [G.M.]C.A.M.
Harmoniska toner (fra. sons harmonigues}, se
övertoner.
Harmonisk delning, matem., se Harmoniska
punkter.
Harmonisk figur, mus., tongrupp, uppkommande
genom brytning av ett ackords toner. Se
Figuration.
Harmonisk funktion, matem., kallas i planet en
lösning u till differentialekvationen
<Pu d-u _
Är2 + Äy* “ °’
Fig. 1.
Fig. 2.
SU 12.
35 — Red. avsi. M/s 49.
— 1089 —
— 1090 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
