Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartman, 1. Gabriel Israel - Hartman, 2. Torsten - Hartman, Julius - Hartmann, Wolfgang - Hartmann, 1. Johan Ernst - Hartmann, 2. Johan Peter Emilius - Hartmann, 3. Emil - Hartmann, 1. Moritz - Hartmann, 2. Ludo Moritz - von Hartmann, Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTMANN
system, en det sunda förnuftets filosofi.
Framställningen är intressant och skarpsinnig, men
arbetet är oavslutat. H. utgav även en ”Lärobok i
allmänna geografin för svenska barn” (1806;
många senare uppl.). — Litt.: Th. Rein,
”Filosofiens studium vid Åbo univ.” (1908). A.Gr.
2) Torsten Edvard H., den föreg:s kusins
sonson, arkivman och publicist (1867—1927),
ak-tuarie vid statsarkivet 1898, arkivarie 1905;
politisk ledarskribent i ”Hufvudstadsbladet” från 1897.
H. utg. ”De tre gustavianerna G. M. Armfelt, J.
F. Aminoff och J. A. Ehrenström” (1899),
stads-och slottsmonografier m.m.
Hartman, Karl Julius, finländsk historiker
(1861—1936), urspr. lärare, därpå försäkringsman.
H:s vetenskapliga undersökningar ha särsk.
inriktats på den svenska diplomatiens historia 1710—
18 och föreligga i ”Tsar Peters underhandlingar
1716 om landgång i Skåne” (1887) och ”Åländska
kongressen och dess förhistoria”, 1—5 (i ”Acta
academiae aboensis. Humaniora”, 1921—31) m.fl.
H:s hypoteser bygga delvis på en grundlig
omvärdering av källmaterialet och utmärka sig för
en hög uppskattning av Karl XII:s och Görtz’
diplomatiska förmåga. Utan att vara alltigenom
hållbara ha de haft ett stimulerande inflytande
på forskningen. Se därom G. Lindeberg i
”Scan-dia” (1936). G.Lbg.
Hartmann, W o 1 f g a n g, tysk kopparstickare
(d. o. 1663), inflyttade o. 1644 till Sverige, närmast
från Riga och Rostock, och utförde här porträtt
bl.a. av drottning Kristina och Karl X Gustav,
en stor utsikt av Stockholm samt illustrationer,
bl.a. för Keysers vapenbok.
Hartmann. 1) Johan Ernst H., tysk-dansk
musiker (1726—93), stamfader till den
hartmanns-ka musikersläkten i Danmark, hovviolinist och
konsertmästare 1768 i Köpenhamn, tonsatte
åtskillig instrumentalmusik och Johannes Ewalds
”Balders Död” samt ”Fiskerne”, kantater m.m.
2) Johan Peter Emilius H., den föreg:s
sonson, tonsättare (1805—1900). H. var närmast
autodidakt, men genom sin begåvning tilltvang
han sig snabbt respekt
inom dåtidens
musikaliska kretsar,
anställdes 1827 som lärare
vid Köpenhamns
första konservatorium och
blev kort därefter
organist vid
Garnisons-kirke, var senare (1843
—1900) Weyses
efterträdare som organist
vid Frue Kirke. Ett
betydande arbete
nedlade han i
Musikföreningen, vars ordf, han
var 1839—92. — H:s
betydelse för dansk musik ligger i hans
förmåga av ett egenartat skrivsätt, som för det
danska folket står som inbegreppet av dansk
nationell musik. Hans kompositioner omfatta snart
sagt alla slag av musik, lyckligast utformad i de
lyriska sångerna och de episka körverken samt i
vissa dramatiska arbeten, mindre originellt i de
rent instrumentala verken. Bland H:s tidigare verk
märkas uvertyren till Oehlenschlägers ”Haakon
Jarl”, kantaten ”Weyses Minde”, sorgmarschen
över Thorvaldsen och H:s bästa opera, ”Liden
Kirsten” (text av H. C. Andersen, över danska
folkvisemotiv, 1846). Krigsåret 1848 medförde en
del nationella sånger, senare baletten ”Et
Folke-sagn” (skriven tillsamman med Gade). 1861
inleddes den rad av nationella baletter, som i särsk.
grad skulle göra H:s namn berömt och i vilka
den nordiska tonen tillspetsas (”Valkyrien”,
”Thrymskviden”, 1868). En del av motiven från
”Thrymskviden” överförde H. till det stora
körverket ”Völvens Spaadom”, som utgör
höjdpunkten av hans nordiska verk. Av andra verk böra
nämnas H:s många kantater, körer, pianostycken,
sånger, orgelverk, psalmer, liturgisk musik,
symfonier. En lång rad danska tonsättare äro
påverkade av H:s stil. — Litt.: C. Thrane, ”J. P. E. H.”
(i ”Danske Komponister”, 1875); W. Behrend, ”J.
P. E. H.” (1895); A. Hammerich, ”J. P. E. H.”
(1916). E.A.
3) Wilhelm Emilius (Emil) H., den föreg:s
son, tonsättare (1836—98), organist i Köpenhamn
och någon tid Musikföreningens dirigent. Vissa av
hans instrumentalkompositioner, som också voro
kända i det övriga Skandinavien och i Tyskland,
uppföras ännu (nordiska folkdanser, skandinavisk
folkmusik, symfonier).
Hartmann. 1) M o r i t z H., österrikisk
författare (1821—82), debuterade 1845 med diktsaml.
”Kelch und Schwert”, som genast invecklade
honom i politiska konflikter. Debuten följdes bl.a.
av en humoristisk ”Reimchronik des Pfaffen
Mau-ritius” (1849), den historiska romanen ”Der Krieg
um den Wald” (1850) och novellsaml. ”Erzählung’
en eines Unsteten” (1858). H., som närmast får
hänföras till den radikala ungtyska falangen, var
i liv som i dikt fantasirik och vidsynt. —
”Gesam-melte Schriften” i 10 bd (1874). — Litt.: O. Wittner,
”M. H.” (1906—07). Lff.
2)Ludo Moritz H., den föreg:s son,
historiker och politiker (1865—1924), fil. dr 1889 i
Wien; från 1898 sekr. vid de populärvetenskapliga
universitetskurserna, verkade för
folkbildningsrörelsen och kandiderade sedan 1910 för
socialdemokratiska partiet. Efter revolutionen blev H. prof,
vid Wiens univ. och samtidigt tysk-österrikiskt
sändebud i Berlin, där han (till 1921) arbetade för
Österrikes anslutning till Tyska riket. Inriktad
på ekonomisk historia och i sht på senantikens
och Italiens historia, utgav H. bl.a. sitt
huvudarbete ”Geschichte Italiens im Mittelalter” (1897—
1915; når till 1000-talet) samt ”Untergang der
antiken Welt” (1903), ”Zur Wirtschaftsgeschichte
Italiens im frühen Mittelalter” (1904), ”Theodor
Mommsen” (1908). Han verkställde ed. av bl.a.
”Gregorii I registrum” (2 bd, i ”Monumenta
Ger-maniae historica”, 1892). P.Nm.
von Hartmann, Karl Robert E d u a r d, tysk
filosof (1842—1906), art.-officer 1860, nödgades av
en åkomma i ett knä att taga avsked 1865, fil. dr
i Rostock 1867, ägnade sig därefter helt åt studier
och författarskap. H:s ”Philosophie des
Unbe-wussten” (1869, 12 Aufl. 1923; sv. övers., 1877—78)
väckte stor uppmärksamhet och gjorde honom med
ett slag till en populär modefilosof. Hans talrika
senare och till en del mera betydande skrifter,
— 1117 —
— 1118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
