Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Hartmann, Eduard - Hartmann, Martin - Hartmann, Max - Hartmann, Paul (ämbetsman) - Hartmann, Nicolai - Hartmann, Paul (skådespelare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTMANN
bland vilka må nämnas hans huvudarbete
”Kate-gorienlehre” (1896, 2 Aufl. 1923) och hans postuma
”System der Philosophie im Grundriss” (8 bd, 1907
—09), ha icke ådragit sig samma uppmärksamhet.
— H. har i en mot metafysiken fientlig tid
uppbyggt och försvarat ett storslaget metafysiskt
system. Utom hela rader av filosofiska problem har
han med en fackmans säkerhet behandlat även
fysikaliska, biologiska,
exegetiska,
religions-historiska m.fl.
specialvetenskapliga problem och därjämte
uppträtt som förf, i
konstnärliga,
ekonomiska, sociala och
politiska ämnen. H:s
filosofi kan
kännetecknas som ”den högre
syntesens” filosofi. Ur
motsatta system och
tankebildningar vill han
uppsöka deras
san-ningselement för att
förbinda dem till en högre syntes. Sådana motsatta
och ensidiga system äro för honom i sht
Schopen-hauers och Hegels; tillika försöker han att försona
deras filosofi med naturvetenskapernas resultat.
Hans metafysiska huvudbegrepp, ”det omedvetna”,
är en syntes av Schopenhauers viljeprincip och
Hegels ”idé” el. ”förnuft”. Viljan bestämmer
världsutvecklingens existens, idén dess innehåll. Viljan
i sig är innehållslös, idén kraftlös. Sålunda föres
han också till en försoning mellan optimismen och
pessimismen. Då förnuftet bestämmer
världsutvecklingens innehåll, måste världen vara den bästa
möjliga; men då den blinda viljan är orsaken till
dess existens, är världen sämre än en icke
existerande värld. Världsutvecklingens sista mål är
ickevarat. — Filosofiens metod måste vara en syntes
av skepticism och dogmatism, av induktion och
deduktion. H:s kunskapsteori, den transcendentala
realismen (”Kritische Grundlegung des
transzen-dentalen Realismus”, 1875), försöker undvika både
den naiva realismen och den transcendentala
idealismens ensidigheter. I etiken (”Phänomenologie des
sittlichen Bewusstseins”, 1879, 2 Aufl. 1886)
försvarar H. ”den sedliga autonomiens” princip mot
den praktiska indifferentismen och den
individual-eudemonistiska ”pseudomoralen”. Hans intressanta
religionsfilosofi (”Religionsphilosophie”, 1881—82;
3 Aufl. 1907) vill förbinda med varandra den
indiska och den kristna världsåskådningen. I
biologien (”Das Problem des Lebens”, 1906) är H.
ny-vitalismens förfäktare. Hans mest kände
anhängare är A. Drews. — Litt.: O. Plümacher, ”Der
Kampf ums Unbewusste” (1880); Viktor Rydberg,
”Leibniz’ teodicé och den schopenhauer-hartmannska
pessimismen” (i hans ”Filosofiska föreläsningar”,
2, 1900); A. Drews, ”Ed. v. H:s philosophisches
System im Grundriss” (2 Aufl 1905); W. v.
Schnehen, ”E. v. H.” (1929); A. Herrlin, ”Det
omedvetnas filosof och lundensiskt tankeliv” (i
hans ”Från sekelslutets Lund”, 1936). J.ES.
Hartmann, Martin, tysk orientalist (1851—
1919), prof, i arabiska vid Seminar für orientalische
Sprachen i Berlin. Bland H:s arbeten märkas ”Der
islamische Orient” (3 bd, 1899—1910), ”Der Islam”
(1909), ”Dichter der neuen Türkei” (1919).
Hartmann, Max, tysk zoolog (f. 1876), fil.
dr i München 1901, prof, vid Berlins univ. 1909,
dir. för Oswa1do Cruz-inst. i Rio de Janeiro
1909—10, prof, och avd.-föreståndare vid
Kaiser-Wilhelm-Inst. i Berlin-Dahlem 1914—44, efter 2:a
världskrigets slut verksam vid univ. i Hechingen,
Württemberg. H. har särsk. sysslat med
cyto-logi, sexualitet, fortplantningsfysiologi och
ärftlighet hos encelliga djur och växter. Bland hans
skrifter på dessa områden märkas ”Die
Konstitution der Protistenkerne und ihre Bedeutung
für die Zellenlehre” (1911), ”Allgemeine Biologie”
(1925), ”Verteilung, Bestimmung und Vererbung
des Geschlechts bei den Protisten und
Thallophy-ten” (1929) och ”Praktikum der Bakteriologie und
Protozoologie” (1928). Liknande problem hos
fler-celliga djur (ledmaskar) behandlas i en serie
”Untersuchungen über die
Geschlechtsbestim-mung und Geschlechtsumwandlung von
Ophroyo-trocha puerilis” (d. 3, i ”Zoologische Jahrbücher.
Abt. für allg. Zoologie”, 60, 1940). De teoretiskt
så viktiga problem, med vilka H. arbetat, ha lett
honom över till rent filosofiska frågeställningar,
t.ex. i ”Biologie und Philosophie” (1925). H. utgav
före 2:a världskriget ”Archiv für Protistenkunde”
och är medred. för ”Handbuch der
Vererbungs-wissenschaft” och ”Zoologische Jahrbücher,
Ab-teilung für Physiologie”. H.
Hartmann, Paul Ernst Wilhelm, norsk
ämbetsman och politiker (f. 1878), cand. jur. 1901,
rådman i Oslo 1922, borgmästare 1928, från 1939
som finansrådman, kallades 1941 från det
ockuperade Norge till London, där han blev
konsultativt statsråd i Nygaardsvolds regering och 1942
finansminister. Vid regeringsombildningen 1945
återgick han till sin tjänst som finansrådman samt
blev ordf, i vinmonopolets styrelse.
Hartmann, N i c o 1 a i, tysk filosof (f. 1882),
prof, vid Berlins univ., lärjunge till Hermann
Cohen och först anhängare av
Marburgnykantianis-men (från denna tid härleder sig hans skrift
”Platos Logik des Seins”, 1909). H. närmade sig
senare Husseris fenomenologi och företrädde
kunskapsteoretiskt en realistisk ståndpunkt, framlagd
i boken ”Grundzüge einer Metaphysik der
Er-kenntnis” (1921, 2 Aufl. 1925). I de båda arbetena
”Das Problem des geistigen Seins” (1933) och
”Der Aufbau der realen Welt. Grundriss der
allgemeinen Kategorienlehre” (1940) utvecklade
han närmare denna ståndpunkt och förband den
med läran om tillvarons och de kategoriska
grundbegreppens s.k. ”skiktning”. Delvis fullföljande
Max Schelers tankar och stödd på aristoteliska
läror gav han i sin ”Ethik” (1926) ett system
för den materiala värdeetiken, i avgjord
motsättning till Kants formella och imperativistiska
etik. H. är efter sitt avfall från
Marburg-skolan en av de mest uppmärksammade
tänkarna i Tyskland. [E.v.A.lN.
Hartmann, Paul, tysk skådespelare (f. 1889),
fick sitt första engagemang i Zürich och var
1914—26 engagerad hos Max Reinhardt vid
Deut-sches Theater i Berlin. 1926—34 tillhörde H. de
ledande krafterna vid Burgtheater i Wien men
återvände sistn. år på kallelse av G. Gründgens
— 1119 —
— 1120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
