Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartmann, Paul (skådespelare) - Hartmann von Aue - von Hartmansdorff, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTMANSDORFF
till Berlin (Staatliches Schauspielhaus). H. är
en utmärkt framställare av klassiska hjälte- och
karaktärsroller, ss. Ferdinand i ”Kabale und
Liebe”, Prinz Friedrich von Homburg (Kleist),
Danton (Büchner), Egmont och Faust (Goethe).
H. har även varit verksam i tysk film. B.Hgn.
Hartmann von Aue [au’ø], medelhögtysk skald
(o. 1165—1215), i hovtjänst hos den schwabiska
adelssläkten von Ouwe, deltog i korståget 1197.
Som epiker är H. jämte Gottfried v. Strassburg
och Wolfram v. Eschenbach den medelhögtyska
blomstringstidens främste. H. hämtar stoffet främst
ur Artur-sagans krets och nämner själv sin källa,
Chrestien de Troyes. Hit höra ”Erec” (utg. av M.
Haupt 1839, 2 Aufl. 1871) och ”Iwein” (utg. av
G. F. Benecke och K. Lachmann, 1827, 5 Aufl. av
L. Wolff 1926), som båda skildra en riddares
konflikt mellan hem- och riddarlivet. Fransk källa har
H. också för sin fromma legend ”Gregorius” (utg.
av K. Lachmann 1838), medan han bygger sagan
om den spetälske riddaren, ”Der arme Heinrich”
(utg. av M. Haupt 1842, 2 Aufl. av E. Martin 1881),
på medeltidslatinets s.k. exempla. Kritisk uppl. av
F. Bech 1866—69 (bd 1—2, 3 Aufl. 1891—93, bd 3,
4 Aufl. 1902). Rth.
von Har’tmansdorff, Jakob August,
ämbetsman, politiker (1792—1856). H. var son till
en fattig kapten vid Jönköpings reg., studerade i
Uppsala, tog kansliexamen 1808, tjänstgjorde i
krigsexpeditionen, vid Svea hovrätt och i
pommerska expeditionen m.m. 1818 upptogs han i Götiska
förbundet, åt vilket han-ägnade stort intresse. 1812
blev H., som var för ung att vara riksdagsman,
notarie i Konstitutionsutskottet, där han
sympatiserade med de medl. (bl.a. flera ur Götiska
förbundet), som ville skydda tryckfriheten mot de av
regeringen föreslagna inskränkningarna. Under
tyska fälttåget 1813—14 tjänstgjorde H. i kansliet
och hade därvid åtskilliga betydelsefulla
uppgifter, vilka fullgjordes under Wetterstedts ledning
och bl.a. bragte honom i personlig kontakt med
Karl Johan. 1814 blev han protokollsekr. Som
sekr. hos riksståthållaren i Norge 1816—21 utövade
han stort inflytande, så
länge C. Mörner var
hans chef, men sköts
åt sidan, när J. A.
Sandels 1818
efterträdde denne. H. studerade
med intresse norska
förhållanden. De
väckte till en början hans
sympati, men efter
hand blev han alltmer
kritisk särsk. mot
stortinget och stötte även
de ömtåliga norska
radikalerna för
huvudet. 1821 lämnade han
Norge för att inträda som medl. i
styrelseverks-kommittén. Till dennas betänkande (1823) avgav
H. en utförlig reservation, som var tre gånger så
stor som själva betänkandet och hade karaktären
av en självständig avhandling. Av bestående värde
äro här de förvaltningshistoriska partierna, vilka
grundade sig på omfattande forskningar. Själva
framställningen präglas av inflytandet från tysk
romantisk filosofi och fick en något konstruktiv
utformning, som verkade stötande även på den i
detta fall härdade samtiden. Grundprinciperna voro
emellertid i huvudsak två: dels att förvaltningen
borde få en mera rationell utformning, dels att
ämbetsmännens självständighet gentemot regeringen
skulle bevaras. Vid 1823 års riksdag tillhörde H.
de riksdagsmän, som under ledning av F. B. v.
Schwerin företrädde romantikens el. den
historiska skolans idéer i opposition mot regeringen.
Han fick betydande inflytande på Riddarhuset och
deltog ivrigt i debatterna. 1826 blev han
riddarhus-kamrerare. 1825 insattes han i den stora
uppfost-ringskommittén, där han var en av de ledande
och arbetade för olika reformer inom
skolväsendet, framför allt växelundervisningens införande.
Han påyrkade även indragning av Lunds univ. Han
var under lång tid medl. av Nya elementarskolans
direktion. Vid 1828—30 års riksdag stod H. till
en början alltjämt i opposition men drogs under
inflytande av sin förre chef Wetterstedt
småningom allt närmare regeringen. Våren 1831
utnämndes han till statssekr. för ecklesiastikärenden; han
innehade denna befattning till 1838. Avsikten med
denna utnämning var trol. i första hand att skaffa
konseljen parlamentarisk förstärkning. Den väckte
emellertid stor indignation särsk. i Tegnérs
lundensiska krets och bland de pedagogiskt
konservativa. Som statssekr. fick H. emellertid ej många
tillfällen att genomdriva sina skolpolitiska planer;
viktigast i detta hänseende var den nya
studentexamens införande. Däremot gjorde han sig känd
för stark självständighet i utnämningsfrågor, och
han kom därvid ofta i konflikt med kollegerna.
Vid 1834—35 års riksdag användes H. i viss
utsträckning som regeringens talesman på
Riddarhuset. Särsk. med tanke på dessa insatser blev han
1838 tf. hovkansler. Som sådan kom han snabbt i
konflikt med konungen. I mots. till denne ville H.
icke använda indragningsmakten utan i stället
väcka åtal mot tidningar och skrifter, som
missbrukade tryckfriheten. Sedan åtalet mot Crusenstolpe
väckt upprörda känslor och oroligheter i
Stockholm, varunder bl.a. H:s fönster blevo inslagna,
skärptes konflikten, och H. avgick hösten s.å. Han
blev nu tf. landshövding i Kalmar. Vid 1840 års
riksdag tog H. efter någon månad ledningen av
striden mot den liberala oppositionen och var
inom kort riddarhusmajoritetens erkände ledare.
Han övade även starkt inflytande på motsv.
grupper i övriga stånd. Det av H. skapade och ledda
konservativa partiet var en nybildning, så till vida
som det även intog en mycket självständig
ställning mot regeringen, som H. i många fall förgäves
sökte påverka. I representationsfrågan arbetade
H. för en positiv lösning, som skulle innebära
tvåkammarsystem grundat på Val inom de
existerande fyra stånden jämte ett femte, som skulle
bestå av ofrälse personer. Han fick de tre högre
stånden med på denna plan, men
Konstitutionsutskottets liberala majoritet vägrade att utarbeta
förslag i enl. härmed. I dechargedebatten
försvarade H. energiskt sin och sina regeringskamraters
politik mot oppositionen, som han anklagade för
osaklighet. 1841 blev H. president i
Kammarrätten, vilken befattning han innehade till sin död och
åt vilken han ägnade mycket arbete. Han var
SU 12. — 1121 —
36 — Red. avsl. so/« 49.
— 1122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
