Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartungar, hartungos - Hartwig, Otto - Hartz, Nicolai - Hartz, Lauritz - Hartzenbusch, Juan Eugenio - Haruder - Harun ar-Raschid - Harunobu, Suzuki - Haruspex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARTUNGAR
Har’tungar, hartungos, sagohist., se
Had-dingjar.
Hartwig [-vix], Otto, tysk biblioteksman (1830
—1903), bibliotekarie vid univ.-bibl. i Halle
1876, överbibliotekarie 1884—98, ledde med stor
organisatorisk talang nybyggnadsarbetena där,
grundade 1883 den ledande tidskr. ”Zentralblatt
für Bibliothekswesen” och författade historiska
avh. samt en självbiogr., ”Aus dem Leben eines
deutschen Bibliothekars” (tr. 1906).
Hartz [-ts], Nicolai Eeg Kruse, dansk
botanist och geolog (1867—1937), dr phil. 1909, assistent
vid Danmarks geologiske Undersögelse 1896—1913.
H. beskrev rätiska växter från Grönland, som han
besökte flera gånger, men ägnade sig särsk. åt
undersökningen av Danmarks kvartära flora (bl.a.
”Bidrag til Danmarks tertiære og diluviale Flora”,
1909).
Hartz [-ts], Lauritz (Berg), dansk målare
(f. 1903), utbildad vid konstakad. i Köpenhamn.
H., som debuterade på Kunstnernes
Efteraarsud-stilling 1925 och är medl. av Cornerudstillingen
sedan dess start 1932, anslog först gärna
romantiskt mörka toner, liksom de av Jens
Sönder-gaard påverkade s.k. ”mörkemalerne” i tiden.
Föredraget var brett och pastost och bibehöll
någon tid framåt då och då palettknivens tjocka
uppmurning, även sedan skalan o. 1930 ljusnat
i sensibla klanger av grönt, brunt och något
blått. Efter inträdet i Corner-gruppen har H.
nästan helt lagt bort knivtekniken och ofta
arbetat med förtunnad färg, efter hand
närmande sig akvarellens verkan. Redan under
1930-talets förra del väckte han särsk. i
konstnärskretsar intresse genom sin lyriskt känsliga färg
med ledande modulationer i grönt, vidare genom
sin musikaliska formrytm i bildytan och genom
sin besjälade, omedelbara och enkla uppfattning
av helheten i en porträttmodell el. ett landskap.
Numera räknas den tidvis av sjuklighet starkt
hämmade H. till sin generations främsta målare i
Danmark. Man kan ibland i hans färgbehandling
finna någon frändskap med Erik Hoppes
samtidigt impulsiva och förnäma kolorism, och
säkerligen har H. mottagit intryck från Harald
Giersing, om vilken han kan erinra genom det
abstrakt ornamentala, som så naturligt smälter
samman med synupplevelsen, och genom den
relativt sparsamma skalan med en dominerande
färg. Men H. har sitt eget, personligt varierade
uttryckssätt; han är i sin senaste produktion,
där landskap av något akvarellaktig, antydande
lätthet överväga, en intimare och mer poetisk
naturtolk än både Giersing och Hoppe. En på
duken liksom framandad bild i danska
Kunst-museet, ”Trädgård med blommande fruktträd”
(1944), ger kvintessensen av vårens hela
ljuslyrik; man tänker knappast på abstraktionen i
bilden4 utan finner, att trädens grenarabesker,
dragna med en spontaneitet som hos Carl Hill
el. någon kinesisk bambumålare, bli särsk.
talande genom hopställningen med de geometriskt
strama perspektivlinjerna. Ett ännu enklare
landskap från Höve (1947) får liv genom en dristigt
insatt, djupsvart fläck, en kvarn på backen i
fonden. Några kustmotiv bäras av en fint
ryt-miserad strandlinje och en enkel tonkontrast. —
Litt.: ”Maleren L. H.”, utg. av
Cornerudstillingen (1935); J. Zibrandtsen, ”Möderne dansk
maleri” (1948). H.Ge.
Hartzenbusch [artsanbosk’], Juan Eugenio,
spansk författare (1806—80), började som
konstsnickare i sin tyskfödde fars verkstad och blev
slutl. dir. för Biblioteca nacional i Madrid. H.
utgav spanska förf:s verk och omarbetade äldre
spanska, italienska och franska dramer. Som
originalverk utgav han dramer av mycket växlande
slag, ss. feeriet ”La redoma encantada” (”Den
förtrollade flaskan”, 1839) och tragedien ”Los amantes
de Teruel” (1920), vari han lyckligt behandlat en
folklig legend; ”Juan de las Vinas” har givits (ej
tr.) i Stockholm 1844 under titeln ”Tvertom”. H.
var även fabeldiktare, lyriker, filolog och
litteraturkritiker. H:s ”Obras” utgåvos 1888—92. J.V.
Haru’der, germanskt folk, se Charuder.
Haru’n ar-Raschi’d, kalif i Bagdad av
abbasi-dernas dynasti (766—809), efterträdde 786 sin
fader Muhammed al-Mahdi och utnämnde
bar-makiden Jahja ibn Chalid till vesir med oinskränkt
makt, vilken i förening med sina söner Fadl och
Djafar styrde det väldiga riket till 803, då de
störtades av H. Liksom sina företrädare förde
H. så gott som ständigt krig mot bysantinerna,
dock utan något bestående resultat. Med Karl
den store stod han enl. västerländska källor i
vänskapligt förhållande, medan de österländska
intet ha att förtälja om några ömsesidiga
beskickningar. En mängd oroligheter utbröto i H:s
välde, de västligaste afrikanska besittningarna
lösgjorde sig 800 under aghlabiderna, och på en
expedition mot det upproriska Transoxanien
insjuknade H. och dog i Tus 809. Även om H.
ingalunda gjorde skäl för namnet ar-Raschid, den
rättrådige, utan snarare utmärkte sig för
trolöshet, grymhet och despotism, var han säkerligen
en utmärkt härskare och visade stort intresse för
konst och vetenskap, som han understödde med
slösande frikostighet. Hans bild har i förskönad
gestalt odödliggjorts i en mängd sagor i ”Tusen
och en natt”. — Litt.: O. E. Lindberg, ”Hårün
Arraschid och hans närmaste samtida” (1900):
H. St. J. B. Philby, ”H.” (1933)- O.
Harunobu, Suzuki, japansk målare och
tecknare för träsnitt (trol. 1724—70). Elev av
Nishi-mura Shigenaga tecknade han liksom denne
skåde-spelarporträtt men vände senare nästan helt sitt
intresse mot porträtt av demimonder. Hans
tidigare träsnitt äro tryckta med högst 4 plattor,
men 1765 betecknar mångfärgstryckets början
och höjdpunkt, och denna utveckling beror till
väsentlig del på H. Hans sirligt raffinerade konst
rönte starkt bifall hos den lägre befolkningen,
och han fick en mängd efterföljare. S.A.
Harus’pex (lat., plur. harus’pices, eg.
tarmskå-dare), urspr. de etruskiska prästerna (se Etruskisk
religion), senare om från Etrurien härstammande,
ofta kringvandrande spåmän, som i det gamla
Rom såväl privat som offentligen användes att
dels genom iakttagelser på ett offerdjurs inälvor
sia om företags utgång, dels förklara innebörden
av vissa järtecken, ss. åska och blixt. H. följde
ofta de romerska härförarna i fält. Jfr Augur
och Augurlöje.
— 1127 —
— 1128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
