Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harvey, William - Harvey, Sir Oliver - Harvey, Lilian - Harviala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARVEY
Harvey [ha’vi], William, engelsk läkare (1578
—1657), studerade först i Cambridge, därefter
medicin i Padova, dåtidens förnämsta medicinska säte,
och blev där 1602 med. dr. S.å. återvände H. till
England, blev 1607 medl. av Royal College of
Phy-sicians och 1609 läkare vid Saint Bartholomew’s
Hospital. Av största betydelse blev H:s utnämning
till lärare i anatomi och fysiologi vid Royal
College 1615. Redan 1616
hade H. (enl. hans
egna i British Museum
bevarade manuskript)
börjat föreläsa om
blodets kretslopp. 1628
efter otaliga
experiment framlade han
sina bevis för
blodkretsloppet i ”Exercitatio
anatomica de motu
cordis et sanguinis in
animalibus”, en liten
skrift på 72 sidor.
Detta arbete betecknar
den experimentella
bevisföringens genombrott i den biologiska
vetenskapen. Redan Galenos hade hävdat experimentens
betydelse, men denne hade låtit sina konstruktiva,
intellektuella prestationer vara mera avgörande
bevis för ett naturfenomen än de logiska
konsekvenser, hans f.ö. vällyckade experiment borde ha
lett honom till. I fråga om blodet hävdade
Galenos, att detta, som var anhopat i vensystemet,
rörde sig fram och åter i ådrorna som ebb och flod
med levern som centrum, att artärerna, som
ut-gingo från hjärtat, innehöllo luft (pneuma), att
allt blod bildades ur den upptagna näringen, att
det till lungorna från högra hjärtkammaren
ledande blodkärlet endast försåg dessa med näring samt
att i skiljeväggen mellan de båda hjärthalvorna
funnos för blotta ögat osynliga porer, genom vilka
blodet kunde sugas vid hjärtats utvidgning
(hjärtats aktiva fas enl. Galenos) från h. till v.
hjärthal-van. Denna lära var dogm i 1,500 år, och först med
den nya tidens fördomsfria forskning fingo
Galenos’ åsikter lämna plats för barockens hävdande av
rörelsen. Redan 1543 betvivlade Vesalius i sin
”Fabrica” porerna i hjärtskiljeväggen; 1553, resp.
1559 beskrevo Servetus och Columbus det lilla
kretsloppet (lungkretsloppet), d.v.s. blodets
överförande från h. hjärthalva till v. via lungorna och
anförde bevis härför. Italienaren Cesalpinus
redogjorde i ett par filosofiska arbeten (1571, resp.
1593) mera teoretiskt spekulativt men utan
påtagliga biologiska bevis för ett stort kretslopp. Först
1628 lämnar H. de ovedersägliga bevisen i sin ovan
angivna lilla skrift. Till sina slutsatser kom H.
genom experiment på djur av alla slag. Han fann
därvid hjärtats aktiva fas vara sammandragningen
och att pulsen berodde på artärernas utfyllnad med
blod vid kamrarnas sammandragning och ej på en
i artärerna inneboende rytmisk
utvidgningsmeka-nism; han fann, att förmaken sammandraga sig
före kamrarna, att anordningen av hjärtklaffarna
tillåter blodet att strömma endast i en bestämd
riktning, att den mängd blod, som passerar
hjärtat under V2 tim, väger lika mycket som kroppen
själv och att följaktligen blodet icke kan bildas
ur den upptagna näringen. Vid H:s bevisföring
för blodets strömning i venerna spelade de av hans
lärare i anatomi i Padova, Fabricius ab
Aquapen-dente, upptäckta venklaffarna en stor roll. Själv
hade Fabricius, som var bunden av Galenos’
auktoritet, icke insett dessas fysiologiska betydelse
utan endast ansett dem ha den uppgiften att
förhindra alltför stor blodansamling i armar och ben.
Av H:s bevis kunna nämnas: Vid måttlig
åtsnör-ning av en arm svälla de ytliga venerna, medan
artärpulsen ännu kännes; komprimeras ytterligare,
försvinner även denna. Om en ven på en underarm
tilltryckes med ett finger och man på ett annat
finger stryker längs venen i riktning mot hjärtat,
blir venen tom på blod, och när det sista fingret
avlägsnas, rusar blodet tillbaka men blott till den
närmast perifert om detta finger belägna
venklaffen; släpper man så det första fingret, fylles venen
med blod i riktning mot venklaffen. H. bevisade,
att blodet gick genom artärerna till kroppens alla
delar och via ”anastomoser” över i venerna för att
på den vägen återvända till hjärtat.
”Anastomo-serna”, kapillärerna, slutstenen i bevisföringen för
ett stort kretslopp, upptäcktes först 4 år efter H:s
död av Malpighi. — H:s andra epokgörande
arbete, ”Exercitationes de generatione animalium”,
utkom 1651 och är det första arbete, i vilket på gr
av flerfaldiga försök bevis framläggas för att alla
djur (även de, som föda levande ungar) utvecklas
ur ägg. H. torde få anses som den störste bland
alla tiders medicinska forskare. A.Ch.
Harvey [ha’vi], Sir Oliver Charles, brittisk
diplomat (f. 1893). H. inträdde i utrikesministeriet
1919, tjänstgjorde några år vid beskickningarna
i Rom, Aten och Paris och var 1936—39 samt
1941—43 utrikesministerns i:e privatsekr. Han var
1939—40 minister i Paris, 1943—47 bitr,
understatssekr. i utrikesministeriet och blev 1948
ambassadör i Paris.
Harvey [ha’vi], Lilian Muriel Helen,
eng-elsk-tysk filmskådespelerska och revyartist (f.
1906). H. kom strax före krigsutbrottet 1914 till
Tyskland på besök, måste stanna där och
utbildades till dansös i Berlin och Wien. Under
engagemang som revydansös i Wien (1924)’ upptäcktes
hon av den tyske filmproducenten R. Eichberg
och engagerades till UFA. Där gjorde hon med
ständigt växande framgång många filmer,
mestadels lustspel och filmoperetter. Efter ett
mellanspel i engelsk film 1928 återvände hon till
Tyskland, och nu började en lysande filmkarriär,
som förskaffade tysk film en enastående
popularitet, icke minst i USA. Tills, med Willy Fritsch
gjorde hon en rad filmer, av vilka den mest
berömda var ”Wien dansar och ler”, den tyska
operettfilmens klassiska verk. H. har även filmat
i Frankrike, England och 1933—36 USA. Sistn. år
återvände hon till Tyskland. Bland hennes
tidigare filmer kunna nämnas ”Kärlek och bensin”,
”En valsdröm” och ”Jag och kejsarinnan”, bland
hennes senare ”Svarta rosor”, ”Födelsemärket”
och ”De sju örfilarna”. På senare år har hon
återgått till revyn och gjort flera europeiska
turnéer, bl.a. till Sverige (1947). B.Hgn.
Har’viala, gods i Vånå kommun, Tavastehus
län, Finland, s.ö. om Tavastehus stad, innehades
under medeltiden av släkterna Diekn och Kurck,
— 1131 —
— 1132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
