Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatschek, Berthold - Hatshepsut - -hatt - Hatt - Hatt, svamphatt - Hatt, chatt (befallning) - Hatt, Gudmund - Hattapa - Hattar (parti)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATSHEPSUT
maskars, molluskers och lägre ryggradsdjurs
embryologi samt bidrog genom uppställandet av
Trochophora-teorien, bl.a. i sin ofullbordade
”Lehrbuch der Zoologie” (1888), till en bättre
uppfattning av vissa djurgruppers
släktskapsförhållanden (jfr Djurriket, sp. 591).
Hatshepsut [-Je-], regerande egyptisk drottning
o. 1500 f.Kr., dotter till Thotmes I, tilltvang sig
efter Thotmes II :s död regeringen, och först efter
hennes död (o. 1485 f.Kr.) kunde Thotmes III
tillträda kungadömet. Som regent antog H. det
manliga namnet M a a t-k a-R e och lät i de
officiella avbildningarna framställa sig som man.
H:s regering var fredlig och sökte främja
Egyptens handel med utlandet; hon lät företa en stor
expedition till Somalilandet. Bland hennes
byggnadsarbeten märkes det stora templet vid Der
el-Bahri*. [O.K-P.1K.H.
-hatt som senare led i ortnamn (Kungshatt*,
Virsehatt o.d.) betecknar vanl. berg, bergstoppar,
kullar med rund, hattliknande form.
Hatt, se Hattfabrikation och Klädedräkt.
Hatt, svamphatt, fruktkroppen hos vissa
svampar, särsk. hattsvamparna*. H. betecknar
företrädesvis den ovan foten befintliga, utbredda,
sporbärande delen.
Hatt, c h a 11 [zä-] (arab, och turk., eg. linje,
skrift), under osmanska sultanens tid befallning,
egenhändigt skriven el. signerad av sultanen, i
vilken betydelse h. mest förekommer i
sammansättningar sådana som hatt-i-huma’jün, av sultanen
utfärdad skrivelse, och hatt-i-scheri’f, helig el.
högförnäm skrift, varmed avsågs en skriftligen av
sultanen utfärdad befallning, som det sedan ålåg
storvesiren att verkställa. Av dylika märkas
framför allt hatt-i-scherif 1839 (den turkiska
konstitutionen) och 1856 (full religionsfrihet). Jfr Ferman.
— H. ingår även i en mängd turkiska tekniska
termer o.d. G.Rqt.
Hatt, Aage Gudmund, dansk geograf och
arkeolog (f. 1884), I9I4 dr phil. (”Arktiske
Skind-dragter”), 1919—29 underinspektör vid
Nationalmuseet, för vilket han företagit talrika
utgrävningar, 1923 lektor i geografi vid univ. i
Köpenhamn, 1929—48 e.o. prof, i kulturgeografi där.
H. har företagit talrika studieresor och
expeditioner, bl.a. till USA och Canada (1914—15),
Lappland, Västindien (1922—23) och en
arkeologisk-geografisk expedition till s. Grönland. Han har
särsk. sysslat med arktiska kulturformer (bl.a.
”Rensdyrnomadisme”), arkeologiska och
kulturgeografiska problem (konstbevattning) och
undersökt talrika järnåldersboplatser på Jylland
(”Landbrug i Danmarks Oldtid”, 1937). Jämte
M. Vahl har H. utg. ”Jorden og Menneskelivet”
(4 bd, 1922—27). — 1936—43 utvecklade H. en
betydande verksamhet som geopolitisk
skriftställare och talare (”Stillehavsproblemer”, 1936, och
”Kampen om Magten”, 1940) och åtnjöt som
sådan stor popularitet, tills han under 2:a
världskriget genom sitt ställningstagande i den
pågående kampen med en rad radioföredrag och
små-artiklar kom i strid med den allmänna sympatien
för de allierade. Detta medförde, att han ställdes
inför den extraordinära tjänstemannadomstolen
och erhöll avsked med full pension 1948. [ES.]V.Hn.
Hattapa, art av gruppen makaker*.
Hattar, svenskt politiskt parti under frihetstiden.
Beteckningen slog igenom vid 1738/39 års
riksdag; den ville manifestera anhängarnas heroiskt
manliga ideal. Men hattpartiets tillkomst bör
förläggas till 1734 års riksdag, då två av det
gamla holsteinska partiets ledare, D. N. v.
Höp-ken och C. Gyllenborg, inledde underhandlingar
med den franske ambassadören i Stockholm, de
Casteja, varvid det mot Arvid Horn
oppositionella partiet fick Castejas mäktiga stöd mot löfte
att arbeta för ett förbund Sverige—Frankrike.
Redan vid denna riksdag intog partiet en
betydande maktställning, men först vid riksdagen
1738/39 fick det sitt egentliga genombrott. Horn
och hans anhängare drevos ur riksrådet och
ersattes med nya män mera efter h:s sinne.
Partiets ställning sviktade emellertid snart på gr. av
det lättsinnigt inledda och illa genomförda kriget
med Ryssland 1741—43. Med anmärkningsvärd
taktisk skicklighet lyckades emellertid h. trots
prestigeförlusten hjälpligt hålla ställningen fram
till riksdagen 1746/47, främst genom att skickligt
och hänsynslöst använda den ryska kejsarinnans
skyddsling, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp,
vilken gjordes till tronföljare, som en bricka i
det politiska spelet. Från riksdagen 1746/47, då
h. drevo sin farligaste fiende, Samuel Åkerhielm
d.y., ut ur rådet och besatte ett flertal lediga
riksrådsplatser med pålitliga partikoryféer, satt
partiet i orubbat bo till 1765/66 års riksdag,
ehuru dess ställning skakades redan 1760—62. Den
prestigeförlust, som blev följden framför allt av
h:s misslyckade krig mot Preussen 1757—62, ledde
fram till partiets fall 1765. Mössregimens politiska
misstag förde emellertid h. åter till makten 1769,
nu i samarbete med kungamakten, men de miste
den åter 1771, då mössorna vid den
sammanträdande riksdagen visade sig ha övervikt i de tre
ofrälse stånden. — Sitt fastaste stöd hade h. hos
adeln och i borgarståndet, där storköpmän av
Thomas Plomgrens och Gustaf Kiermans typ
drogo stor nytta för sin affärsverksamhet av sitt
politiska inflytande. Stommen i hattpartiet
utgjordes under de första åren av gamla anhängare
till det holsteinska partiet, och det fanns också
ett samband mellan holsteinare och h. i fråga
om de utrikespolitiska målen. Holsteinarna hade
hoppats att kunna återvinna i varje fall en del
av Sveriges förlorade provinser från Ryssland
genom att göra den holsteinske hertigen, Karl
Fredrik, sedan 1725 g.m. tsar Peters dotter, till
tronföljare i Sverige. H. hade samma brinnande
önskan betr, de förlorade provinserna men ville
nå målet på en annan väg: genom krig med
Ryssland och nära anknytning till Frankrike.
Revansch på Ryssland för nederlagen under Karl
XII:s tid var en central tanke hos h. De
förfogade emellertid icke över det för en
erövringspolitik nödvändiga instrumentet, en stark
krigsmakt, utan byggde sina planer mera på fiendens
svåra läge än på egen styrka. Dessa spekulationer
i gynnsamma konjunkturer resulterade också för
bägge deras krigsföretag i fullständiga fiaskon.
— H:s inrikespolitik präglades av samma otåliga
offensiva iver som utrikespolitiken. Genom en
extrem tillämpning av merkantilismens idéer,
genom frikostiga statsunderstöd, skyddstullar och
— 1167 —
— 1168 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
