Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattar (parti) - Hattatal - Hatter - Hatteras, Kap - Hatteria - Hattfabrikation - Hatt-i-humajun, Hatt-i-scherif - Hattmurklor - Hatto - Hattormar - Hattpartiet - Hat trick - Hattsvampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATTSVAMPAR
exportpremier skulle industrien drivas till en
snabb blomstring. H:s speciella skötebarn var
de s.k. manufakturerna, inom vilka textilindustrien
intog en förhärskande ställning och vars mest
namnkunnige exponent var Jonas Alströmer. Trots
utomordentligt frikostiga statsunderstöd spelade
de dock en synnerligen blygsam roll i landets
ekonomiska liv och visade sig på lång sikt ej
livskraftiga. Penningpolitiken var ett ständigt
bekymmer för h., och misstag på detta område
bidrogo till partiets fall 1765. — Bland ledande
hattpolitiker förutom de redan nämnda böra
framhållas Carl Gustaf Tessin, lantmarskalk vid den
viktiga riksdagen 1738/39 och kanslipresident efter
Carl Gyllenborg, som innehade denna viktiga post
1739—46, Anders Johan v. Höpken, som följde
Tessin på kanslipresidentposten, och slutl. Axel
v. Fersen, lantmarskalk vid flera riksdagar och
jämte Tessin frihetstidens mest lysande
parlamentariker. B.Ss.
Hattatal, se Edda, sp. 1201.
Hatter, germanskt folk, se Chatter.
Hatteras [hätfarøs], Kap H., udde på en låg
sandrevel utanför Pamlico Sound, North Carolina,
USA, på 35°i4’ n.br. och 75°32z v.lgd. Mycket
farlig för sjöfarten.
Hatte’ria, ödlesläkte, se Bryggödla.
Hattfabrikation har förekommit nästan
industrimässigt åtm. sedan medeltiden. Hattar göras dels
av djurhår, dels av växtfibrer, förutom de som
tillverkas av tyger, läder o.a. redan beredda
ämnen. De finaste filthattarna göras av hår
från bäver, utter, nutria, myskråtta, hare, men
även kaninskinn är bra. Även sådana hår som de
av lamm, angoraget och lama samt flera andra
djurslag komma till användning inom h. De bästa
filthattarna anses komma från Italien
(”Borsali-no”), men även de engelska ha världsrykte. Även
i Sverige finnas stora fabriker för h., t.ex. i
Karlskrona. — Halm- och stråhattar äro
liksom filthattar kända sedan antiken. Denna gren av
h. har dock länge bedrivits som hemslöjd, och
tillverkning i större skala organiserades ej förrän
på 1700-talet i Italien, där de bästa europeiska
hattar göras. Materialet är olika slags halm,
alfa-och espartogräs, palmfibrer o.s.v. De äkta
pana-mahattarna göras av Carludovi’ca palma’ta och
tillverkas i trakterna kring Panamåkanalen, i Ecuador
och Peru. I.
Hatt-i-huma’jun, Hatt-i-scheri’f, se Hatt.
Hattmurklor, svampsläkte av fam. murklor*.
Hatto, ärkebiskopar av Mainz. H a 11 o I (d.
913) blev ärkebiskop 891 och hade under kungarna
Arnulf, Ludvig Barnet och Konrad V avgörande
inflytande på det ostfrankiska (tyska) rikets
styrelse. H a 11 o II, ärkebiskop 968—970,
understödde kungamakten gentemot upproriska
stormän. — Sagan om råttornet vid Bingen* vid
Rhen har knutits till bägge dessa biskopar.
Hattormar, se Glasögonormsläktet.
Hattpartiet, se Hattar.
Hat trick [hätt] (eng.), sportv., tre vinstmål i
följd, gjorda under en match av samme spelare.
I överförd bet. även om tre segrar i följd för
samme ryttare, resp, kusk vid galopp- och
travtävlingar.
Hattsvampar, HymenomycVtes, hymenomyce-
t e r, ordn. inom underklassen Homobasidiomyce’tes
av klassen BasidiomycPtes, äro utbredda över hela
jorden och omfatta o. 12,000 arter. H:s mycelium,
som genomväxer jord, mossa, multnande löv,
murkna grenar och stubbar, trädstammar m.m.,
uppbygges av ledade, greniga, trådliknande,
tunn-väggiga hyfer. Hos vissa arter kan utbildas ett
vilmycelium, som är ant. sträng- (rhizomorfer)
el. knölformigt (sklerotier). Från myceliet
utbildas under vegetationstiden fruktkroppar, vilka i
allm. äro differentierade i fot och hatt, med en
mera kompakt hyfvävnad. Fruktkropparna utgöra
de i dagligt tal kallade svamparna. Hattens form
är synnerligen växlande hos olika släkten och
familjer. Den är vanl. halvklot-, klock-, kägel-,
tratt- el. musselformig. På hattens undersida
sitter det sporbildande hymeniet, som ant. är utbrett
på skivor, s.k. lameller, taggar, el. inneslutet i
små, fina rör. Hymeniet uppbygges av basidier,
klubbliknande celler. På hymeniet sitta dessutom
sterila hyfelement, parafyser och cystider. På
ba-sidierna utbildas på s.k. sterigmer sporerna till ett
antal av vanligen 4. Vid mognaden avkastas dessa
från basidierna på gr. av saftspänningen i de
senare. Hos vissa arter är sporproduktionen
synnerligen kraftig. Ängschampinjonen producerar
cirka 3 milliarder sporer pr dygn, fnösktickan
omkring 50 milliarder på samma tid. — Med
avseende på den hymeniebärande ytans, hymenoforens,
form indelas hattsvamparna i flera fam.:
slätsvampar (Thelephora’ceaè) med en hinnartad,
skorp- el. hattformad fruktkropp, vars mer el.
mindre släta yta täckes av hymeniet,
fingersvampar (Clavaria’ceaé) med finger-, gren- el.
klubbliknande fruktkroppar, taggsvampar
(Hydna’ceae) med hymenoforen i form av taggar
el. vårtor, rörsvampar (Polypora’ceae och
Bo-leta’ceae) med hymenoforen veckad el. utbildad
som rör samt skivsvampar (Agarica’ceae)
med en skivformig hymenofor. — Inom vissa
släkten bland skivlingarna finnas på fruktkroppen
vissa bildningar, som ha stor systematisk betydelse.
Hos flugsvamparna omgives den unga,
ägglik-nande fruktkroppen av ett allmänt hylle, velum
universa’le. På de utvecklade fruktkropparna utgöra
resterna av detsamma strumpan el. slidan vid
fotens bas samt små fina fjäll på hattens översida.
Flugsvampar och champinjoner ha ett inre hylle,
velum partiale, vilket hos fullt utvecklade
fruktkroppar bildar den s.k. ringen el. manschetten på
fotens övre del. — De flesta h. äro saprofyter.
Andra utgöras av parasiter och kunna, särsk. hos våra
skogsträd, åstadkomma stora skador
(honungsskiv-ling, tickor m.fl.). Somliga h. bilda mykorrhiza med
träden. Till h. höra de flesta av de ätliga svamparna.
Vetenskapens senaste rön visa, att svamparna
innehålla ej föraktliga mängder äggviteämnen och
kolhydrater. Halten av äggviteämnen är ganska
stor, men kroppen kan blott tillgodogöra sig en
bråkdel av dessa. Kväverikedom härrör
väsentligen från i hyfernas cellvägg förekommande kitin,
som föga el. icke kan upplösas av
matsmältningsvätskorna. Fetthalten är synnerligen liten.
Svamparna innehålla mineralsalter och vitaminer, både
A, B och D. Det tillväxtbefordrande A-vitaminet
finnes i ganska stor mängd i den vanliga
kanta-rellen. Stensopp, kantarell och champinjoner äro
— 1169 —
— 1170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
