Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattsvampar - Hattula - Hattusa - Hatz, Felix - Hatzfeld, Adolphe - Hatzfeldt, ätt - Hatzfeldt, Melchior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATTULA
förhållandevis rika på det antirakitiska
D-vitaminet, vilket icke är påvisat i de dagligen nyttjade
grönsakerna. — Litt.: E. Fries, ”Sveriges ätliga och
giftiga svampar” (1860); A. Ricken, ”Die
Blätter-pilze (Agaricaceae) Deutschlands und der
an-grenzenden Länder” (1915); C. Ferdinandsen &
ö. Winge, ”Mykologisk Ekskursionsflora” (1928);
J. Lange, ”Flora Agaricina Danica” (4 bd, 1935—
39); E. Michael, ”Führer für Pilzfreunde” (3 bd,
1922—27); E. Ingelström, ”Svampflora (1940). Adn.
Hatt’ula [-ola], kommun i Tavastehus län,
Finland, invid staden Tavastehus; 311 km2, 5,087 inv.
(1946; 21 inv. pr km2), finsktalande. Åkern upptar
54 km2 (17% av arealen), skogsmarken 195 km2.
I H. finns Parola militärläger. Den gamla
kyrkan uppfördes o. 1250. Den intar en särställning
bland Finlands medeltida landskyrkor genom sitt
byggnadsmaterial, tegel, och genom den rika
arkitektoniska formbehandlingen med särskilt
sockelutdrag, listverk och stödjepelare. Kyrkans
inre är smyckat med målningar av primitiv typ
från 1510-talet, vilka erinra om svenska förebilder
(se bild vid Finland, sp. 699). H:s gamla kyrka
är numera museum, den nya kyrkan uppfördes
1848—57. — Litt.: J. Rinne & K. K. Meinander,
”Finlands kyrkor”, i (1912). Mdn.
Hattusa, ruinstad, se Chattusas.
Hatz [-ts], Felix Valter Felixson, målare (f. ®/io
1904), blev efter studentexamen i födelsestaden
Wien svensk medborgare och är numera bosatt i
Lund. Sin grundläggande konstnärsutbildning fick
H. vid danska
konst-akad. under Aksel
Jörgensen, varpå
han 1928—33
genomgick Konsthögsk. i
Stockholm samt
debuterade i Oslo och
begav sig på
studieresor. Från en
Munch-influerad,
patetiskt svepande
vild-markstolkning i
gärna kyliga el. fräna
klanger utvecklade
sig H. mot en
lyrisk, ytförenklad
färgromantik med
subjektiv
fantasibetoning, musikaliska
associationer och en
viss symbolik. Han
målade o. 1940 ur
minnet en rad
beslöjade utkantsmo-tiv med skugglika,
av ramen nedtill
avskurna kvinnofigurer, parafraser över intryck
från melankoliska nattpromenader i Malmö
hamn- och industriområden. Rester av
färgfrän-het dröjde kvar i det bittra men uttrycksladdade
självporträttet i grönt och rött (1940, i Malmö
museum). Samtidigt uppvisade H. emellertid
koloristiska stilleben, en blond, endast antydd
som-marnattsvision samt en nästan van Gogh-aktigt
känslo- och färgmättad landskapsbild i kvällssol
från Lund, ”Fält vid stadens utkant”. 1941—42
F. Hatz: Blommande kvist,
1941.
kulminerade den diffusa, ofta liksom hos Carl
Kylberg formupplösande romantiken med
övervägande sorgmodig accent, t.ex. i
Nationalmuseums mystiskt färgglimmande skymningsscen
”På väg hem” (1941). Drömlikt primitiviserat i
högklingande färger framstår ett annat motiv från
Malmö utkanter, där ögat icke fångas av någon
figur utan av en intensiv, stor fullmåne:
”Sommarnatt” (1941). — Vid sidan av sådana fritt
expressionistiska minnesmålningar spåras dock
en klarare, fastare och mera verklighetsstuderad
linje, bl.a. i den 1940 inledda stillebensviten med
blommande fruktträdskvistar, en hyllning i
krigets järntid till den oslagbara groningskraften.
I Söndrum vid Halmstad med Stenbrottet, dit
H. kom 1944 och sedan återvände en rad somrar,
tolkade han med stigande patos och en ibland
orolig, något van Gogh-betonad rytm men också
med ökat naturintresse platsens säregna miljö.
Trots dramatiska el. makabra inslag, ss.
oväders-himlar, vrakrester och ilandflutna, döda svanor,
fick H:s konst här en i stort sett hoppfullare,
mera sunt målerisk och öppen karaktär än under
det nebulösa ateljédrömmeriets tid. — Litt.: H.
Hedemann-Gade, ”Skånsk konstrevy 1939—44”
(1945); N. Palmgren, ”Nutida svenskt måleri”
(s.å.). H.Ge.
Hatzfeld [atsfält’], A d o 1 p h e, fransk filosof
och litteraturhistoriker (1824—1900). H. verkade
i 30 år som högt ansedd och inflytelserik lärare
i filosofi och litteratur vid lyceer i Paris. Som
förf, har han jämte historiskt-filosofiska och
litteraturkritiska arbeten efterlämnat, i samarbete med
A. Darmesteter, standardverket ”Le XVIe siècle
en France” (1878) och, i samarbete med A.
Darmesteter & A. Thomas, ”Dictionnaire général de
la langue franqaise” (2 bd, 1890—93), likaledes ett
förträffligt verk. • J.V.
Hatzfeldt [hafsfält], sedan noo-talet känd tysk
ätt, riksgrevlig 1635, furstlig 1748. Förutom
nedan-nämnde Melchior H. märkes grevinnan S o p h i e
von H. (1805—81), känd som F. Lassalles*
moderliga väninna och meningsfrände.
Melchior H., greve av Gleichen och H.,
krigare (1593—1658), överste i kejserlig tjänst 1625,
deltog 1636—37 i fälttågen mot Banér, förde 1638
—44 i allm. befälet över en självständig armé i
n.v. Tyskland, vilken vid behov samverkade än
med den kejserliga huvudarmén mot svenskarna,
än med bayrarna mot fransmännen, men särsk.
skulle hålla hessarna i styr. Efter Gallas’
misslyckande 1644 fick H., sedan flera år fältmarskalk,
befälet över den armé,
som vid Janköw sökte
hindra Torstensons
marsch mot Wien,
men led nederlag och
tillfångatogs. Efter
ut-växlingen lämnade H.
för en tid
krigstjänsten, men 1657 ställdes
han i spetsen för den
kejserliga hjälphären
till Polen och
erövrade Kraköw. H. var en
god och rutinerad
krigare och under 30-
— 1171 —
— 1172 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
