Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatzfeldt, Melchior - Hatzidakis, Georgios - Hauberg, Peter - Hauberg, Sonja - Hauberisser, Georg - Haubert - Haubits - Hauch, Carsten - Hauch-Fausböll, Theodor - Hauck, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAUCK
åriga krigets senare del den ende mera betydande
kejserlige generalen av tysk börd. — Litt.: Biogr.
av J. Krebs (2 bd, 1910—26). PS.
Hatzidakis, G e o r g i o s, språkforskare, se
Chat-zidakis.
Hauberg [hau’bär], Peter Christian, dansk
nu-mismatiker (1844—1928), inspektör vid
Nationalmuseets mynt- och medaljsamling 1887. H:s olika verk
om Danmarks myntväsen fram till 1481 äro
banbrytande på sitt område och, ehuru delvis föråldrade,
ännu grundläggande. Hans viktigaste skrifter äro:
”Myntforhold og Udmyntninger i Danmark indtil
1146” (1900), ”Danmarks Myntvæsen 1146—1241”
(1906), ”Danmarks Myntvæsen og Mynter 1241—
1377” (1884), ”Danmarks Myntvæsen 1377—1481”
(s.å.), ”Gullands Myntvæsen” (1891) och
”Skandinaviens Fund af romersk Guld- og Sölvmynt för
Aar 550” (1895). N.L.R.
Hauberg [hau’bär], Sonja, dansk författarinna
(1918—46). Efter studentexamen på reallinjen i
Odense 1937 studerade H. en tid litteraturhistoria
i Köpenhamn och blev stud. mag. Hon skrev
lyrik och utgav två betydande romaner, ”Hvad
vil du mig?” (1942) och ”Syv Aar för Lea”
(1944; sv. övers. 1945), en skildring av livet i
ett danskt realgymnasium, samt skådespelet ”Ebbe
Skammelsön” (1945).
Hauberisser [häu’-], Georg, tysk arkitekt (1841
—1922), bosatt i München. H. har byggt talrika
rådhus och kyrkor, bl.a. rådhuset i München i rik
gotisk stil (1867—74 och 1899—1909).
Haubert [hau’-], medeltida pansardräkt,
bestående av på läder fastsydda ringar el. stålfjäll, som
helt el. delvis klädde krigarens kropp.
Bayeux-tapeten visar krigare i flera olika dräkter av detta
slag.
Haubits’ [el. hau’-] (ty. Haubitze, av tjeck,
houf-nice, stenslunga), fälthaubits, kastpjäs med
ett flertal laddningar (utgångshastigheter), vilka
möjliggöra avgivande av kasteld (nedslagsvinkel
>25°) inom hela verkningsområdet. H. kunna
även avge flackeld (<25°), i vissa fall också
kasteld med övergrader (>45°). — Gränserna
mellan kanoner, h. och mörsare voro före 1 :a
världskriget mera markerade än nu. Till h.
räknades då pjäser med eldrörslängder av 12—14
ggr kalibern, utgångshastigheter under c:a 350
m/sek och elevationsmöjlighet upp till 450. Pjäser
med längre eldrör, större utgångshastighet och
mindre max.-elevation kallades kanoner, kortare
pjäser med större elevation (övergrader) kallades
mörsare. Numera äro dessa gränser flytande,
emedan h:s eldrörslängd och utgångshastighet
väsentligt ökats, liksom också kanonernas
eleva-tionsmöjligheter. Jfr Artilleripjäs, Kanon och
Mörsare. [R.SbglGrG.
Hauch [hauk], Johannes C a r s t e n, dansk
diktare (1790—1872). Född i Fredrikshald i Norge, där
hans fader då var stiftsamtman, flyttade H. 1803
till Köpenhamn, deltog 1807 under huvudstadens
bombardemang i livjägarkårens utfall, blev
student 1808, mag. 1820, dr phil. 1821. Sistn. år reste
han till Paris och uppehöll sig de följ, åren i
Frankrike och Italien. Han reste hem till
Danmark 1827 och blev strax anställd som lektor vid
akad. i Sorö. 1846—48 var han prof, i nordiska
språk och litteratur i Kiel, 1851 blev han Oehlen-
schlägers efterträdare
som prof, i estetik vid
Köpenhamns univ.,
var 1858—59
meddi-rektör vid Det
konge-lige Teater, 1860—71
censor där. Han
avled i Rom. — H:s
första diktning har
sitt ursprung i den
danska och tyska
högromantiken; Oehlen-schläger, Novalis och
naturfilosoferna
voro hans läromästare.
Förf, till yrket blev han först efter en svår
sjukdom under sin vistelse i Italien. I
”Dramatiske Værker” (3 bd, 1828—30) odlar han
det psykopatologiska dramat, fördjupar sig i
problematiska och lidande manliga naturer. Som
tra-gediförf. fortsatte han under de följ, decennierna
med en mera klarnad produktion; viktigast äro
de nationella dramerna ”Svend Grathe” (1841) och
”Marsk Stig” (1850). Nära besläktat med dem är
H:s populäraste skådespel, ”Söstrene paa
Kinne-kullen” (1849), om guldets demoniska makt över
själen, en äventyrsdikt med bilder av svenskt
allmogeliv vid Vänern. Av en lättare typ än dessa
allvarsfyllda alster äro H:s senare skådespel,
påverkade av Scribes historiska dramer: ”Tycho
Brahes Ungdom” (1852), ”Kongens Yndling”
(1858), ”Henrik af Navarra” (1863) m.fl. — 1834
började H. sin romandiktning med ”Vilhelm
Za-bern”, historiska interiörer från Kristian II:s
dagar; ”Guldmageren” (1836), vars miljö är
1700-talets Mellaneuropa; ”En polsk Familie” (1839),
en tragisk framställning av fosterlandskärleken;
”Slottet ved Rhinen” (1845), om motsättningar
mellan det djupare sinnet och den ytliga
livsåskådningen; ”Robert Fulton” (1853), om geniets strid
för att vara till på sitt eget vis; ”Charles de la
Bussière” (1860), från franska revolutionens tid.
— Det bästa i H:s diktning är hans lyrik:
”Lyriske Digte” (1842), ”Lyriske Digte og Romancer”
(1861), ”Valdemar Seier” (1862), ”Nye Digtninger”
(1869). Av övriga skrifter märkas estetiska avh. i
3 bd (1855—69) och ”Minder” (2 bd, 1867—
71). — Litt.: K. Galster, ”C. H:s Barndom og
Ungdom” (1930), ”C. H:s Manddom og Ålderdom”
(1935)- [P.Rw.]E.
Hauch-Fausböll [hau’k-fäu’s-], Poul Theodor
Sofus Emanuel, dansk personhistoriker (1879—
1948), direktör för Dansk genealogisk Institut från
1909, utg. en mångfald genealogiska och
personhistoriska arbeten, bl.a. ”Slægthaandbogen” (1900),
”Patriciske Slægter”, 2—5 (1911—30; 2—3 jämte
H. R. Hiort-Lorenzen, 5 jämte S. Nygård),
”Danmarks Præstehistorie 1884—1911” (2 bd, 1912—
32; jämte M. Grohshennig), ”Haandbog over den
ikke naturaliserede Adel” (1917, 1933), ”De kgl.
danske Ridderordner og Medailler” (1929). C.
Hauck [hauk], Albert, tysk teolog (1845—
1918), prof, i Erlangen 1878, i Leipzig 1889. H:s
storverk är den brett anlagda, vid hans bortgång
ofullbordade ”Kirchengeschichte Deutschlands” (5
bd, 1887—1920), genom vilken han dokumenterat
sig som en av nutidens förnämsta forskare på
— 1173 —
— 1174 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
