Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haupt, Georg - Haupt, Albrecht - Haupt, Paul - Hauptmann, Moritz - Hauptmann, 1. Carl - Hauptmann, 2. Gerhart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAUPTMANN
prinsen av Condé (nu på slottet Chantilly vid
Paris), en byrå i Victoria and Albert Museum,
London, en vagga för Gustav IV Adolf (1778) i
Livrustkammaren. I regel har H. i en låda el. på
annat, mindre framträdande ställe av möbeln
utsatt sitt namn. — Litt.: J. Bottiger, ”Kungl.
hof-schatullmakaren och ebenisten G. H.” (i
”Meddelanden från Sv. slöjdföreningen”, 1901). E.F.F.
Haupt [haupt], A 1 b r e c h t, tysk arkitekt och
konsthistoriker (1852—1932), prof, vid Tekniska
högsk. i Hannover, har skrivit ”Von germanischer
Baukunst” (i ”Architektonische Rundschau”, 1904),
”Die älteste Kunst, insbesondere die Baukunst der
Germanen” (1909, 2 Aufl. 1923) och ”Monumenta
Germaniae architectonica” (2 bd, 1913); han har
även utg. ”Geschichte der Renaissance in Spanien
und Portugal” (1927).
Haupt [haupt], Paul, tysk assyriolog (1858—
1926), prof, i semitiska språk vid Johns Hopkins
Univ. i Baltimore 1883. Han behandlade bl.a.
assyriologiska språkliga och historiska problem
samt påbörjade 1893 jämte andra forskare en
kritisk uppl. av GT, ”The sacred books of the Old
Testament”.
Hauptmann [hau’pt-], Moritz, tysk tonsättare
och musikteoretiker (1792—1868), 1842 kantor vid
Thomasskolan och kyrkomusikdirektör, 1843 även
teorilärare vid konservatoriet i Leipzig; grundade
1850 jämte Schumann o.a. Bachsällskapet, vars
ordf, han blev. Av H:s kompositioner, som
omfatta motetter, mässor, sånger för blandad kör
och manskör, solosånger, sonater för violin och
piano, violinduetter m.m., utmärka sig särsk.
vokalverken, i sht de andliga, för sin formella
avrund-ning, klangskönhet och sångbarhet. H:s viktigaste
teoretiska arbete är ”Die Natur der Harmonik und
der Metrik” (1853), i vilket han bl.a. framträder som
representant för den harmoniska dualismen. F.Sl.
Hauptmann [hau’pt-]. 1) C a r 1 H., tysk
författare (1858—1921), började liksom H.2) som
naturalistisk dramatiker och romanförf., senare liksom
denne påverkad av romantiska strömningar. Högst
nådde han i konstnärsromanen ”Einhart, der
Läch-ler” (1907). H. skildrade schlesiskt folkliv men
fördjupade sig också i moderna sociala problem
(romanen ”Mathilde”, 1902). Han framträdde
vidare som tankelyriker (”Aus meinem Tagebuch”,
1900).
2) Gerhart Johann Robert H., den föregis
bror, författare (1862—1946), son till en schlesisk
värdshusvärd, utbildades till bildhuggare men
sysslade tidigt med diktning i idealistisk stil.
Debuten skedde 1885 med ett epos ”Promethidenloos”
i Childe-Harold-stil. Efter sin bosättning i Berlin
s.å. kom H. i beröring med samhällsradikala
kretsar och gjorde 1889 genom Holz och Schlaf
bekantskap med naturalismens teorier.
Omedelbart därefter skrev han dramat ”Vor
Sonnenauf-gang”, en kraftfull naturalistisk produkt, fylld av
sociala problem och banbrytande för naturalismen
i tysk dramatik. Som naturalist lade H.
huvudvikten vid miljöskildringen. Framför allt
hämtade han sina ämnen från sin hemort Schlesien,
i sht från de fattigare klassernas liv. Alla hans
tidigare dramer gestaltade sociala problem (”Das
Friedensfest”, en familjetragedi, 1890, ”Einsame
Menschen”, 1891, ”Die Weber”, 1892).
Höjdpunk
ten i hans tidigare alstring är folkdramat ”Die
Weber” (sv. övers. 1899) med motiv från de
schle-siska vävarnas uppror 1844. I alla dessa verk
uppträdde H. som samhällskritiker i demokratisk
anda. Med dramat ”Florian Geyer” (1896) vände
han sig till den tyska historien, och verk sådana
som sagospelet ”Die versunkene Glocke” (1896),
det av Shakespeare inspirerade ”Schluck und Jau”
(1900), ”Der arme Heinrich” (1902), drömspelet
”Elga” (1905), ”Und Pippa tanzt” (1906) buro
alla tydligt romantiska drag, som visade deras
släktskap med den av Hofmannsthal o.a. inledda
nyromantiska strömningen. Men däremellan skrev
H. rent naturalistiska verk, ss. ”Fuhrmann
Hen-schel” (1898), ”Michael Kramer” (1900), ”Rose
Bernd” (1903), ”Gabriel Schillings Flucht” (1912),
i vilka han skildrade individen i kamp mot det
obetvingliga ödet i gestalt av ärftliga faktorer,
social miljö el.
personliga egenskaper. Även
i H:s senare diktning
stodo verk, burna av
socialt patos och
mänskligt medlidande
(skådespelet ”Dorothea
Angermann”, 1926),
vid sidan av
symboliska dramer med
romantisk stämning
(”Kaiser Karls
Gei-sel”, 1908; ”Griselda”,
1909; ”Der Bogen
des Odysseus”, 1914;
”Winterballade”, 1917,
sv. övers, av Selma Lagerlöf, 1919). ”Der weisse
Heiland” (1920) och ”Indipohdi” (1921)
behandlade motiv ur Amerikas fornhistoria och voro
fyllda av religiösa och historiefilosofiska problem.
”Vor Sonnenuntergang” (1932) var tänkt som
avslutning på dramatikerns långa livsgärning.
Senare skrev H. dramerna ”Iphigenie in Delphi”
(1941) och ”Iphigenie in Aulis” (1944). — Också
som berättare började H. som naturalist, men
hans första och mest betydande roman, ”Der Narr
in Christo Emanuel Quint” (1910; sv. övers. 1913),
ett religiöst-socialt verk, som skildrar en
Kristus-efterföljare i modern schlesisk miljö, förrådde
vacklan mellan naturalism och romantik.
Romanerna ”Atlantis” (1912; sv. övers. 1929),
”Phan-tom” (1922; sv. övers, s.å.) och ”Wanda” (1928)
hade erotiska motiv liksom hexameteridyllen
”Anna” (1921). H:s livsåskådning, som var
posi-tivistisk och världsbejakande, kom klart till
uttryck i romanerna ”Der Ketzer von Soana” (1918;
sv. övers, s.å.), ”Die Insel der grossen Mutter”
(1924) och verseposet ”Till Eulenspiegel” (1928),
ett fantasirikt verk, inspirerat av
mellankrigstidens depression i Tyskland, av H. själv betraktat
som huvudarbetet. ”Das Abenteuer meiner Jugend”
(2 bd, 1937) var en självbiografisk skrift, ”Um
Volk und Geist” (1932) innehöll tal. H. lät utan
större svårighet inordna sig under den
nationalsocialistiska regimen, som hyllade honom, den tyska
diktningens store mästare, men efter 2:a
världskriget orienterade sig H., som bodde i den
rysskontrollerade delen av Tyskland, mot de nya
makthavarna, nitiskt utnyttjad av de tyska
kom
—• 1181 —
— 1182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
