Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haute volée, La - Haute-Volta - Haut goût - Hauthal, Rudolf - Haut-relief - Haut-Rhin - Haut-Sénégal-Niger - Hav - Djupförhållanden och bottenkonfiguration - Bottenavlagringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAUTE-VOLTA
hög, volée, flykt, stånd, rang), urspr. om hov- och
högadelskretsar i ett land, allmännare om de
högsta kretsarna i ett samhälle.
Haute-Volta’ [åt-], koloni i Franska Västafrika,
mellan Niger å ena sidan och Elfenbens- och
Guldkusten å den andra, kring övre loppet av
floderna Vita, Röda och Svarta Volta; 293,150 km2;
3,016,236 inv. (1930), varav 663 européer.
Huvudstad: Ouagadougou 17,000 inv. (1943). Järnvägar
saknas. H. äger över 8,000 km goda vägar.
Kolonien bildades 1919 av s. delen av kolonien övre
Sénégal och Niger. 1926 överfördes en mindre
del av dess område till Nigerkolonien. 1933—47
var kolonien upplöst och fördelad på kolonierna
Franska Sudan, Elfenbenskusten och
Nigerkolonien. [J.F.]A.Er.
Haut goüt [å go’] (fra.), (med) hög smak, om
välhängt kött, i sht vilt; även bildl. om något
raffinerat el. exklusivt.
Hauthal [håu’tal], Rudolf Johannes
Friede-rich, tysk geolog och geograf (1854—1928), 1887
—90 assistent i Strassburg, vistades 1890—1906 i
Sydamerika, mest på resor, var avd.-chef vid La
Plata-museet i Buenos Aires och från 1896 prof, i
geografi vid univ. där. 1906 blev H. direktor för
Römermuseet i Hildesheim och emeritus 1924.
Haut-relief [å-raljäff] (fra.), konsttekn., se Relief.
Haut-Rhin [å-räoz], departement i Elsass i
Frankrike; 3,508 km2, 471,705 inv. (1946).
Huvudstad är Colmar.
Haut-Sénégal’-Niger [å-.. .-nizä’r], före 1920
namn på Franska Sudan.
Hav. Av jordens i runt tal 510 mill. km2 yta
inta h. 361 mill. km2 el. 70,8 °/o, på n. halvklotet 60,7
och på s. 80,9 °/o. H. indelas i oceaner och bihav,
dessa senare i medelhav och randhav.
Oceanerna äro Atlantiska (82,4 mill. km2) och
Indiska oceanen (73,4 mill. km2) samt Stilla havet
(165,2 mill. km2). Medelhaven utmärkas av
att de nästan helt omges av fastland och blott
genom relativt trånga sund äga förbindelse med
oceanen. Medelhav äro bl.a. Ishavet (14,1 mill.
km2), Östersjön (0,4 mill. km2), Röda havet (0,4
mill. km2), Medelhavet med Svarta havet (3,0
mill. km2) och det amerikanska medelhavet,
omfattande de västindiska farvattnen (4,3 mill. km2).
R a n d h a v äro havsområden, som ligga intill
fastland och genom halvöar el. öar ofullst.
skiljas från oceanen. Dit räknas bl.a. Nordsjön. Kg.
Innehåll:
Sp.
Djupförhållanden och
bottenkonfiguration . 1191
Bottenavlagringar .. 1192
Salthalt ........... 1196
Temperaturförhållanden 1198
Havsströmmar ........ 1200
Växtvärld ........... 1203
Djurvärld ........... 1203
Litteraturanvisningar . 1205
Djup förhållanden och bottenkonfiguration. Av den
s.k. hypsografiska kurvan (se fig. vid Jorden)
framgår, att jordytan i stort sett fördelar sig på
två nivåer, näml, kontinentalplatån med
en medelhöjd av 230 m och
djuphavsslät-t e n med ett medeldjup av 4,500 m.
Kontinentalplatåns nedersta del, den s.k.
kontinentalsockeln el. s h e 1 f e n, är täckt av vatten
och sträcker sig till c:a 200 m djup, på sina håll
även till 400 å 600 m. Ehuru vattentäckt, tillhör
shelfen morfologiskt kontinenterna, övergången
från kontinentalplatån till djuphavsslätten, den
s.k. kontinentalbranten, intar blott 10 °/o
av jordens yta. Blott en mindre del av
kontinenterna höjer sig över kontinentalplatån, och
endast en försvinnande del av havsbottnen sänker
sig under djuphavsslätten. H:s medeldjup är
3,800 m; av oceanerna, bihaven ej medräknade,
har Stilla havet medeldjupet 4,280 m, Atlantiska
oceanen 3,930 m och Indiska oceanen 3,960 m.
— Havsbottnen uppvisar otvivelaktigt mycket
jämnare former än landytan; dock tyda nyare, tätt
lagda ekolodningar på att även havsbotten kan
äga en rikt skulpterad relief. Vad beträffar
konfigurationen i stort, så höja sig ofta vidsträckta
platåer och ryggar ur djupen, motsvarande
bergskedjorna på land. Ex. härpå erbjuder Atlantiska
centralryggen (se Atlantiska oceanen, sp. 686).
Åtskilda av dyl. ryggar el. platåer utbreda sig
stora bäcken el. djuphavsslätter, ss.
Nordamerikanska bäckenet och Kap Verde-bäckenet på
ömse sidor om Nordatlantiska centralryggen. De
största havsdjupen finnas i de märkliga
bildningar, som kallas djupgravar, vilka överraskande
nog icke ligga långt ute i oceanerna utan pläga
uppträda i närheten av land. Sådana
djupgravar äro särsk. karakteristiska för Stilla havet.
Den märkligaste är Filippinergraven, belägen ö.
om Filippinerna, vars djup blott med några
tiotal meter överskrides av h:s största hittills
kända djup, Ramapodjupet i Japangraven med
10,550 m. Kg.
Bottenavlagringar. Havsvattnet innehåller
alltid främmande fasta partiklar, om än i mycket
ringa mängd, vilka dels stamma från kontinenterna
och dels från h. självt; nytt material tillföres
oavbrutet, sjunker sakta till bottnen och bildar
där de marina bottenavlagringarna el. sedimenten,
ibland till en mäktighet av 1,ooo-tals m.
Sedimentens viktigaste beståndsdelar äro terrigent
material, vittringsprodukter från land,
vulkaniskt material, utslungat vid eruptioner på
land el. under vattnet, samt b i ogen t material,
lämningar av växter och djur, mestadels av
marint men ibland av kontinentalt ursprung. Man
finner i sedimenten även fällningar ur
havsvattnet, kemiska nybildningar samt från
världsrymden stammande kosmogent
material. Huvudparten av från land kommande
material tillföres h. vid kusten, dels med vattendrag,
dels genom h:s direkta angrepp mot kusten, och
av detta avsätter sig det mesta nära land. Annat
material föres från kontinenterna långt till havs,
endels med drivis, som kan forsla såväl det
finaste stoft som stora block, endels med vindarna,
som dels bortföra stoft och sand från
kontinenternas arida områden och dels över hela jorden
sprida finfördelat vulkaniskt material, som vid
utbrotten slungas högt upp i atmosfären. I h.
sjunka kornen till bottnen med en hastighet, som
beror av deras storlek, form och spec. v.; de hålla
sig svävande i dagar, mån. el. år och följa
därunder havsströmmarna. Även sedan de nått
bottnen, kunna de minsta kornen föras vidare av
bottenströmmen, tills de nå områden, där denna är
svag; av denna orsak träffas finkorniga sediment
i fördjupningar, grovkorniga på ryggar o.a.
förhöjningar.
— 1191 —
— 1192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
