Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Bottenavlagringar - Salthalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
av finkornighet samt låg el. måttlig halt av
bio-gena rester; kalkhalten är definitionsmässigt
mindre än 30% och kan gå ned till o. Röd lera består
väsentligen av järn- och aluminiumsilikat, och
det är ännu en öppen fråga, om dessa äro
sön-derdelningsprodukter av vulkaniskt material,
vilket länge antagits, el. om de representera den
finaste fraktionen av de förvittringsprodukter,
som från kontinenterna tillföras h., vilket nu allt
starkare hävdas. Den röda leran är röd till
mörkbrun; den anträffas på djup över 4,000 m och är
liksom radiolarieslam en extrem djuphavsbildning,
varför dessa båda sediment sammanförts under
beteckningen abyssiska avlagringar. Röd
lera täcker större delen av oceanernas djupa
bäcken, och dess utbredning återger i grova drag
världshavets bottentopografi. Den har sitt största
utbredningsområde i Stilla havet och täcker
sammanlagt 102 mill. km2. I den röda leran
förekomma vissa motståndskraftiga lämningar av
större djur, t.ex. hajtänder och öronben av valar,
vanl. mörkfärgade av manganoxider, samt kulor
av meteorjärn med 0,1—0,5 mm diam. Även
förekomma mangankonkretioner, upp till
knytnäv-stora bildningar av manganoxider kring en kärna
av pimsten el. annat, rikligast i Stilla havets
tropiska bälte, och på sina håll täckes den röda
leran av en hård krusta av manganoxider.
De terrigena avlagringarna indelas efter
förekomsten i strandavlagringar, shelfavlagringar
och djuphavsavlagringar. St ran da vl a grin
g-a r bildas i litoralbältet, det område, som täckes
av högsta högvatten men frilägges vid lägsta
lågvatten, och de bestå av block, klapper, sand och
slick, som mestadels uppkommit genom h:s
direkta nedbrytning av kusten genom bränningar,
is och tidvatten. Slicklagren äro starkt bemängda
med lämningar av organismer. — Den vanligaste
shelfavlagringen är sand, men slick
förekommer utanför större flodmynningar och på
sidan om dessa i den dominerande strömriktningen,
i skyddade vikar samt i fördjupningar på öppen
shelf. I depressioner utanför nedisade kuster
anträffas sten och sand jämte slick; ett dyl.
sediment betecknas som glacialmarint och
förekommer även på djupt vatten, spec. vid
Antarktis. Stenbotten kan vara förbunden med starka
strömmar, särsk. i sund men även på öppen shelf,
och sådan botten är vanlig på grund och utanför
klippig kust. Anmärkningsvärt är, att
avlagringarna ofta äro grovkornigare på shelfens yttersta
rand än närmare kusten. — För terrigena d j u
p-liavsavlagringar införde Murray och
Renard typnamnen blåslick, rödslick, grönslick,
vul-kanslick samt korallsand och korallslick, vilka
dock äro föga lämpliga, bl.a. enär färgen icke är
avgörande för sedimenttypen. Mest utbrett är
blåslick, till färgen mörkt blågrått, brunt el.
grönt, översta lagret i regel brunaktigt genom
järnoxider. Färgen härrör från svaveljärn och
organiska ämnen, sedimentet luktar ofta av
svavelväte. Kalkhalt o—c:a 35%. Bland mineraliska
beståndsdelar dominerar kvarts. Blåslick fyller
bl.a. arktiska centralbäckenet och
australasia-tiska medelhavet; det anträffas även på de största
djup, ss. Filippinergravens djupaste delar. Särsk.
vid Antarktis förekommer ett på kalk och
orga
niska lämningar fattigt glacialmarint sediment,
som är en variant av blåslick. Andra avarter av
blåslick äro rödslick, ett av järnoxid
rödfärgat sediment, som förekommer i tropikerna, särsk.
i närheten av lateritområden, t.ex. vid
brasilianska kusten, samt vu 1 kan s 1 i ck och
vulkan s a n d, förekommande i närheten av
vulkaniska öar el. submarina vulkaner. Korallslick
och korallsand äro kalkrika sediment, som
bildas vid tropiska korallrev på såväl grunt som
djupt vatten; på växande avstånd från reven
innehåller korallslick alltmer foraminifer- och
ptero-podskal; även detta är en avart av blåslick. Av
foraminifer- och pteropodskal bildade kalkslick
förekomma även utan att ha samband med
korallrev, t.ex. i de romanska och amerikanska
medelhaven. Glaukonitiska sediment, även
benämnda grönslick el. grönsand, förekomma
såväl på shelfen som ned till 2,500 m djup vid
många kuster, där inga större floder mynna;
förekomsten av glaukonit är ett tecken på
långsam sedimentation. — I en ännu ej allmänt
antagen klassificering betecknas de organiska
terrigena sedimenten efter den organiska
huvudbeståndsdelen som globigerina-, pteropod-,
diato-macé- el. radiolarieslick, då organismerna äro
pe-lagiska, som kalkslick el. -sand, då organismerna
äro bentoniska. Därest icke lerfraktionen helt
dominerar, betecknas de vidare med hänsyn till
den oorganiska beståndsdelen som vulkaniska,
detritushaltiga el. glaukonitiska, och så är även
fallet med oorganiska terrigena sediment, vilka i
övrigt karakteriseras genom kornstorlek och färg.
De marina sedimenten äro i regel skiktade. I
Medelhavet ha utanför Afrikas kust i
avlagringarnas övre 15 m påträffats ett 100-tal sandskikt
med en tjocklek av från ett par millimeter till
över 0,5 m, skilda av slicklager, och i Tyrrhenska
sjön ha i avlagringarnas övre 19 m påträffats en
mängd skikt av vulkaniskt material, vittnande om
forna vulkanutbrott. I oceanerna påträffas olika
sedimenttyper lagrade över varandra, el. bära vid
oförändrad sedimenttyp variationer i
skalsammansättningen vittne om fram- och återgående
ändringar av livsbetingelserna i h. under tidigare
perioder med därav följ, ändringar i
planktonfaunans el. -florans sammansättning. Med hjälp
av dyl. skiktning har sedimentationshastigheten
blivit bestämd i Atlantens ekvatoriella delar, där
sedan slutet av pleistocen i genomsnitt avsatt sig
ett 18 mm tjockt lager av blåslick pr 1,000 år,
medan motsv. siffra är 12 mm för
globigerina-slam och 8 mm för röd djuphavslera. Kg.
Salthalt. Havsvattnet innehåller ett antal lösta
salter, av vilka de viktigaste äro klorider och
sulfat. Salthalten anges i °/oo, varmed — med vissa
smärre reservationer — förstås viktsmängden
lösta fasta ämnen i g pr 1,000 g havsvatten.
Medan salthalten är underkastad betydande
växlingar, är överallt i världshavet förhållandet mel-
Salter
I °/o av hela I 1000 g
saltmängden vatten
Koksalt, NaCl ......................! 77,m 27,11 g
Magnesiumklorid, ...................... io.sjs 3,si ,,
Magnesiumsulfat, MgSOs .................. 4,737 i,es „
Kalciumsulfat, CaSOs .................... 3,6»* i,ss ,,
Kaliumsulfat, K2SO4 ..................... 2,4st o,ss ,,
Kalciumkarbonat, CaCOs .................. o,s4t 0,12 ,,
Magnesiumbromid, MgBrs ................... o,m o,os ,,
— 1195 —
— II96 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
