Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Salthalt - Temperaturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
lan de olika salternas viktsmängder praktiskt
taget oföränderligt, m.a.o. havssaltet är en
blandning med konstant sammansättning. Tab. å sp.
1196 visar saltets sammansättning vid ett vatten
med oceanernas medelsalthalt, 35 °/oo. Det är
lätt att, genom titrering med silvernitrat, snabbt
och noggrant bestämma ett havsvattens
klor-halt. Med anledning därav har man uppställt
ett samband mellan salthalten, 5, och klorhalten,
Cl, båda i %o, och därvid funnit S = o,030 + l,sosoCZ.
Detta tillåter beräkning av 5, sedan Cl blivit
bestämd. De lösta salterna förändra vattnets
fysikaliska egenskaper, i det de bl.a. öka tätheten
och sänka fryspunkten. Vatten med 35 °/oo
salt-halt har vid o° tätheten 1,02877. Tätheten varierar
även med temp. och är störst vid en viss, av
salthalten beroende temp. För färskvatten ligger
denna temp. vid 40, för havsvatten lägre. Vid
24,7 %o salthalt ligger täthetsmax. vid samma
temp. som fryspunkten, näml. —i°ss. I ett h.,
där salthalten är lägre än 24,7 °/oo, kan vid
fortsatt avkylning av ytan frysning inträffa, då hela
vattenmassan från ytan till bottnen avkylts till
täthetsmax :s temp.; är salthalten högre, sker
icke frysning, förrän hela vattenmassan avkylts
till fryspunkten. Täthetsvariationerna spela en
viktig roll för stabiliteten hos havsvattnet och
alltså för strömförhållandena. Av de stora
oceanerna visar i medeltal Atlantiska oceanen den
största saltmängden vid ytan el. 35,4 °/oo, Indiska
oceanen och Stilla havet resp. 34,8 och 34,9 °/oo.
Hos medelhaven varierar salthalten från nära
noll i n. delen av Östersjön till 40 °/oo i Röda
havet. Randhayen med sina bättre förbindelser
med oceanerna uppvisa mindre variationer.
I alla tre oceanerna har salthalten i ytan ett
min. nära ekvatorn; den växer därifrån mot
både n. och s. och är störst vid c:a 200 n. och s.
br., varifrån den åter avtar mot högre latituder.
Detta beror på att salthalten hos ytvattnet i en
ocean nästan helt och hållet bestämmes av
skillnaden mellan avdunstning och nederbörd jämte
den föga variabla faktor, som de underliggande
vattenlagrens salthalt utgör. Denna har betydelse
på gr. av den ständiga omblandning, som
försiggår mellan ytvattnet och underliggande
vattenlager. I närheten av ekvatorn med där rådande
hög luftfuktighet och svaga vindar överväger
nederbörden över avdunstningen, vilket medför
relativt låg salthalt. I passadområdena med
deras torra, starka vindar överväger avdunstningen
med intill 1,200 mm pr år över nederbörden,
vilket förklarar där rådande höga salthalt. Vid
högre latituder gör sig nederbörden åter starkare
gällande och sänker salthalten. I det ekvatoriella
minimet utgör i genomsnitt salthalten i Atlanten
35,o °/oo och i Stilla havet 34,3 °/oo. De största
salthalterna uppgå i Atlanten till 37,9 °/oo (i n.
passadområdet) och i Stilla havet till 36,5 °/oo (i
s. passadområdet). Även de stora
havsströmmarna återverka på ytvattnets salthalt men ha
mindre betydelse än ovan berörda faktorer. Så
är t.ex. Golfströmmen ansvarig för att de
nordliga farvattnen mellan Skandinavien, Island och
Spetsbergen äga en märkbart högre salthalt än
som eljest tillkommer dessa höga breddgrader.
— I medelhaven inverka lokala förhållanden
mycket starkt. En ytterlighet representeras av
Östersjön, som genom talrika floder tillföres
sötvatten från ett så stort nederbördsområde, att
salthalten blir abnormt låg med 7—8 °/oo vid
Rügen och nästan drickbart vatten vid
Haparanda. I Röda havet å andra sidan överväger
avdunstningen så starkt, att salthalten går upp till
över 40 °/oo.
Även den vertikala fördelningen av salthalten
betingas av nederbörd, issmältning, avdunstning
och strömmar. I allm. är salthalten störst i
ytan. Vid c:a 800 m djup ligger ett min. med
c:a 34,4 °/oo, sedan växer salthalten ånyo, för att
i området 1,600—2,000 m uppnå 34,9 °/oo, vilket
värde i stort sett bibehålies ned till bottnen. I
närheten av ekvatorn, där häftiga regn utspäda
ytvattnet, finner man den största salthalten på
100—200 m djup. I närheten av polartrakterna
ligger i ytan ett relativt saltfattigt vattenlager
av intill 400 m tjocklek; under detta är salthalten
nästan konstant ända ned till bottnen, i vars
närhet dock ett min. kan uppträda. Kg.
Temperaturförhållanden. Skillnaden mellan den
mot jordytan infallande solstrålningen och den
från jorden utstrålade värmemängden avtar
regelbundet från ekvatorn, där instrålningen
överväger, mot polerna, där utstrålningen överväger.
Som följd härav avtar ytvattnets temp. också
täml. regelbundet med växande latitud, som
framgår av följ, tab., vari anges medelvärdet av
yt-temp. i de tre oceanerna vid olika breddgrader.
N. halvklotet S. halvklotet
Latitud [-Atlantiska-] {+Atlan- tiska+} oceanen t a- v Indiska oceanen Stilla havet [-Atlantiska-] {+Atlan- tiska+} oceanen Indiska oceanen Stilla havet
70°–6o° 5,60 — – –––1,30 –1,50 —1,30
6O –5 0 8,66 – 5,74 1,76 1,63 5,00
50 –40 13,16 — 9,00 8,60 8,67 11,16
40 –30 20,40 – l8,62 l 6,00 1 7,00 l6,98
30 –20 24,10 26,14 23,38 21,20 22,53 21,53
20 –10 25,81 27,23 26,42 23,16 25,85 25,11
IQ – O 26,66 26,14 27,20 25,18 27,41 26,01
Av tab. framgår bl.a., att den termiska
ekvatorn, det område, vari yttemp. är högst, ligger
något n. om ekvatorn, vilket förmodas
sammanhänga med de stora vindsystemens allmänna
karaktär. Den termiska ekvatorn förskjutes med
årstiden, varvid större förskjutningar alltid
sammanhänga med förändringar hos ytströmmen, i
sin tur framkallade av ändrade vindar, över
huvud inverka många faktorer komplicerande på
temp.-fördelningen. Om för varje ort avvikelsen
mellan där rådande temp. och den för
breddgraden i fråga gällande medeltemp. beräknas
och orter med lika avvikelse sammanbindas,
erhållas linjer, som kallas temp.-isanomaler. Ett
studium av dessa visar, att västsidan av alla h.
till 300 å 400 n. och s.br. har högre temp. än
östsidan. Särsk. utpräglat är detta i
passadområdena. De stora, huvudsaki. från ö. mot v.
gående ekvatorialströmmarna driva där varmt
ytvatten mot v., medan kallt vatten från djupet
pumpas upp i ö. Ett undantag erbjuder Indiska
oceanen under den tid s.v.-monsunen blåser, i
det på gr. av den östgående monsunströmmen
vattnet utanför Somalihalvöns kust då, under n.
halvklotets sommar, är mycket kallt. N. om 400
— 1197 —
— 1198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
