Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Temperaturförhållanden - Havsströmmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
n.br. råda motsatta förhållanden mot i
tropikbältet, i det oceanerna här äro kallare i v. än i
ö. På de höga sydgraderna åter följa
isoter-merna i stort sett parallellcirklarna. Medeltemp.
för världshavets ytvatten är I7°4, vilket med 30
överträffar hela jordens årsmedeltemp. För n.
halvklotet är h:s medeltemp. betydligt högre än
för s., näml. 19^2 mot i6°o, vilket sammanhänger
dels med olikheter i vindsystemens karaktär,
dels med att oceanerna på s. halvklotet ligga mer
öppna för tillflöde av kallt polarvatten, än vad
fallet är på n. halvklotet. I Atlanten förstärkes
effekten härav genom att en del av den S.
ekva-torialströmmen överskrider ekvatorn, varigenom
dess varma vatten tillföres Nordatlanten.
Vattnets spec. värme är högre än alla andra
ämnens. Ehuru vattnets starka absorption av
solstrålningen medför, att denna direkt
uppvärmer blott ett tunt ytskikt — ett ytlager med I
m tjocklek absorberar % av strålningen —,
fördelas den tillförda värmemängden genom
vattnets omblandning över en relativt stor
vattenmassa. Dessa omständigheter medföra, att h.
under dagen icke uppvärmes lika starkt som
den fasta jordskorpan. Under natten avkyles
vattnet genom utstrålning, men då verka de
angivna faktorerna i motsatt riktning, så att
temp.-ändringen även nu blir mindre än på land.
Följden av detta är, att skillnaden mellan den högsta
och lägsta temp. under dygnet, den dagliga
amplituden, blir obetydlig; i oceanernas ytvatten
är den i regel o°2—o°8 men kan vid lugnt och
klart väder stiga till i°. Den avtar snabbt med
djupet och har på 50 m djup uppmätts till Vs
av vad den är i ytan. Samma orsaker medföra,
att temp:s årliga amplitud blir liten jämförd med
atmosfärens. Följ. tab. visar för olika
breddgrader årsamplitudernas medelvärden.
N. halvklotet I S. halvklotet
500 40 30 20 10 o 10 20 30 40 50
Hav ... 8?4 10,2 6,7 3,9 2,2 2,3 2,< 3,9 5,1 4,8 2,9
Atmosfäri 25?4 10,2 12,4 8,4 3,7 1,3 2,9 6,9 8,1 8,9 i —
Mot ishaven avtar åter den årliga amplituden.
I temp.-amplituden avspeglar sig tydligt det
förhållandet, att h:s utbredning på s. halvklotet är
större än på det n. — Temp. i h. ändrar sig
starkt med djupet. Mellan c:a 450 s. och 450
n.br. gäller, att temp. avtar nedåt. Detta sker
dock icke likformigt. I det varma ytskiktet, den
500—600 m djupa s.k. troposfären, avtar temp.
till en början långsamt, längre ned snabbt, med
djupet. Troposfären skiljes genom ett vid 500—
800 m liggande s.k. språngskikt, där temp.
faller mycket snabbt, i medeltal med 2°s pr 100 m,
från den under liggande stratosfären, som
sträcker sig ned till bottnen. I stratosfärens översta
del, nära språngskiktet, faller temp. alltjämt
snabbt med djupet, men längre ned är den
mycket konstant och avtar vid 5,000 m blott
med c:a o°ooi pr 100 m. Bottentemp. växlar med
djupet och påverkas även av andra förhållanden;
utom i polartrakterna är den i allm. högre än
o°s. I stillastående vatten skulle temp. efter
tillräckligt lång tid uppenbarligen bli praktiskt
taget lika från ytan till bottnen. Den ovan
be
skrivna temp.-fördelningen kan därför blott
förklaras med att kallt vatten strömmar till från
höga breddgrader. — Havsvattnet karakteriseras
icke enbart av salthalt och temp. utan även,
bortsett från andra egenskaper, av sambandet
mellan dessa båda storheter, vilket bäst
överblickas i ett diagram, vari salthalten är abskissa,
temp. ordinata. Det är bl.a. studiet av dessa,
som gett vid handen, att vatten av olika
ursprung uppfylla skilda bälten i världshavet,
vilka åtskiljas av s.k. konvergenslinjer. Sålunda
omges polarhaven av en arktisk, resp, en
ant-arktisk konvergens, varefter följa de n. och s.
subtropiska och tropiska konvergenserna.
I bihaven finner man ofta en annan
temp.-fördelning än i den öppna oceanen. Avgörande
betydelse har därvid djupet av den tröskel, som
skiljer bihavet från oceanen. Om yttemp. i
bihavet under den kallaste årstiden är lägre än
temp. i oceanen på tröskeldjupet, så är vid lika
el. i bihavet högre salthalt vattnet i bihavet tyngre
än det oceanvatten, som kan rinna till över
tröskeln, och följden blir, att hela bihavet under
tröskeldjupet antar ytvattnets vintertemp. Vid högre
vintertemp. hos ytvattnet fylles bihavet under
tröskeldjupet av oceanvatten med den
jämförelsevis höga temp., som råder i oceanen vid
tröskelns djup; även i detta fall är temp. under
tröskeldjupet konstant. Ex. på det förra fallet
erbjuder Medelhavet, där ytvattnet redan genom
sin höga salthalt har tillräckligt hög spec. vikt
för att bestämma djupvattnets temp., ex. på det
senare Sulusjön i Sundaarkipelagen, där temp. först
sjunker från över 28° i ytan till io°3 på
tröskeldjupet, 730 m, vilken temp. sedan bibehålies ned
till bottnen vid c:a 4,700 m, medan bottentemp.
i närliggande delar av Stilla havet är 1% Är
salthalten så låg i ytskiktet, att en avkylning icke
gör ytvattnet spec. tyngre än de underliggande
massorna, inträder en annan temp.-fördelning. Så
är fallet i Ishavet. Det kallaste vattnet finner man
här i ett icke fullt 100 m tjockt ytlager med en
temp. av under o°. Därunder ligger ett c:a 300 m
mäktigt lager av från Atlanten inströmmande
3-ä 4-gradigt vatten, och under detta råder ända
ned till bottnen en nästan kostant temp. av
-ofr Kg.
Havsströmmar. Med havsströmmar i egentlig
mening förstås sådana strömmar, som
transportera vatten långa sträckor, i många fall över hela
oceaner, medan tidvattenströmmar, som blott föra
vattnet fram och åter högst något tiotal km,
icke räknas hit. Ytterst förorsakas
havsströmmarna av solstrålningens olikformiga fördelning
över jordklotet. Denna framkallar å ena sidan
vindar i atmosfären, å andra sidan
täthetsskillnader i h., varav i sin tur framkallas vind-,
resp, konvektionsströmmar. Av dessa äro
vindströmmarna bäst kända. Vinden igångsätter
blott själva ytvattnet, men tack vare den av
turbulensen i vattnet 1,000 å 10,000 ggr
förstärkta friktionen överföres ytvattnets rörelse till
under liggande vattenlager. På gr. av
jordrotationens medsols riktade, avböjande kraft avviker
ytströmmens riktning från vindens med upp till
45°, på n. halvklotet åt höger, på s. halvklotet
åt vänster. De djupare vattenlagren avvika än
— 1199 —
— 1200 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
