Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav - Havsströmmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAV
mer från vindriktningen; på ett visst djup, kallat
friktionsdjupet, vilket kan ligga på mellan 50
och 200 m, har strömmen rakt motsatt riktning
mot ytströmmen. Hastigheten har där nedgått
till nära noll, och vinden förmår sålunda direkt
påverka blott ett täml. tunt ytlager i h. På
gr. av den höjning av vattenståndet, som
vindströmmen framkallar, uppstår emellertid från
ytan till bottnen en s.k. gradientström (se
Gradient), vilken i ytskiktet överlagras av den
rena vindströmmen. I närheten av bottnen, där
friktionen från denna gör sig gällande, går
strömmen i riktning från högre mot lägre
vattenstånd, alltså i gradientens riktning. Med
växande avstånd från bottnen ändras riktningen
medsols för att stanna i en mot gradienten
vin-kelrät riktning i den s.k. djupströmmen, som
går fram i vattenlagren mellan ytströmmen och
bottenströmmen. Det överraskande förhållandet,
att djupströmmen framgår vinkelrätt mot den
drivande kraften, beror på att friktionen här är
urkopplad, varför de enda verkande krafterna
äro tryckgradienten och jordrotatationens
avböjande kraft, vilka sålunda måste balansera
varandra. Detta kan blott ske, om de äro varandra
motsatt riktade, och då den sistn. kraften är
vinkelrät mot strömmen, följer, att denna måste
vara vinkelrät mot gradienten.
Teorien för vindströmmarna har utvecklats av
V. W. Ekman. Storslagna ex. på vindströmmar
erbjuda ekvatorialströmmarna i
passad-bältena, vilka framkallas av passadvindarna och
därför även kallas passadströmmar. Särsk.
övertygande demonstreras vindens dominerande
inflytande i Indiska oceanen, där N. ekvatorial-
strömmens riktning omkastas under den tid
sydvästmonsunen blåser. — Konvektion
s-strömmar framkallas av förändringar i
vattnets spec. v. genom avdunstning,
temp.-förändring, nederbörd el. issmältning. Ex. härpå lämnar
vattenutbytet mellan de polara och de
ekvato-riala delarna av världshavet. Polartrakternas
kalla vatten sjunker ned till större djup och
flyter där mot ekvatorn, medan tropikernas
varmare, lättare vatten som en överström flyter
mot polerna. Detta fenomen kompliceras dock
genom överlagring av vindströmmar. Grunden
till konvektionsströmmarnas teori har lagts av
norrmannen V. Bjerknes. — Kännedomen om de
stora havsströmmarna grundar sig främst på
fynd av kringdrivande föremål (jfr Drivved), på
flaskpost, organiserad för ändamålet, samt på det
stora material, som utgöres av fartygens
bestickdifferenser, d.v.s. skillnaden mellan den väg
ett fartyg verkligen tillryggalagt under ett dygn
(enl. astronomisk ortsbestämning) och den väg
det under samma tid tillryggalagt genom
vattnet (enl. kompass och logg). Därjämte ha
havsströmmarna utforskats under vetenskapliga exp.
(se Oceanografi).
Bland de tre oceanerna visa Atlantiska
oceanen och Stilla havet likartad cirkulation. Man
finner där på n. halvklotet tre särskilda
strömsystem. I Atlanten rör sig vattnet närmast
ekvatorn medsols mellan io° och 400 n.br.
(Kanarie-strömmen, N. ekvatorialströmmen,
Antillström-men, Golfströmmen), inneslutande Sargassohavet,
inemot vilket ytströmmar från alla håll tränga,
varför här en nedstigande vattenrörelse måste
förekomma, vilket gör sig märkbart i temp.- och
— 1201 —
— 1202 —
HAVENS
YTSTRÖMMAR
undepnoppåhah/k/otets vint en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
