Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hay, John - Haya de la Torre, Victor Raúl - Hayakawa, Sessue - Hayaseca, Jorge - Hayata, Bunzô - Haycraft, Howard - Haydarpaşa - Haydn, 1. Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAYA DE LA TORRE
des likaledes av H.; han stod i kontakt med de
upproriska på Panama och erkände fristaten
omedelbart. — H. var även verksam som förf, och
har bl.a. utg., jämte J. G. Nicolay, ”Abraham
Lincoln” (io bd, 1890). B.
Haya de la Torre [a’ja ... tå’rä], Victor
R a ü 1, peruansk politiker (f. 1898), gjorde sig
tidigt bemärkt som studentledare och kom i den
egenskapen i konflikt med presidenten Leguia,
som tvang honom att lämna Peru. På
1920-talet grundade han APRA (Alianza populär
re-volucionaria americana), ett politiskt vänsterparti,
som under ledning av H. o.a. unga intellektuella
snabbt växte till landets största och ojämförligt
bäst organiserade och som samlade framför allt
den lägre medelklassen och arbetarna kring ett
utpräglat radikalt program. Efter Leguias fall
1930 återkom H. från mångårig landsflykt till
Peru, besegrades knappt vid presidentvalet 1931
av Sänchez Cerro och kastades något senare av
denne i hårt fängelse. Frigiven av presidenten
Benavides 1933 trädde H. snart i opposition mot
honom och tvangs ånyo i landsflykt. Först
våren 1945 kunde han öppet framträda i Peru. Vid
valen d.å. framstod det av H. fortfarande ledda
APRA som landets största parti, men H.
vägrade själv åtaga sig offentliga uppdrag. APRA
visade sig emellertid ingalunda motsvara
förväntningarna, och efter oroligheter hösten 1948,
som kulminerade i en militärrevolution, förbjöds
partiet som samhällsomstörtande, och H.
nödgades söka asyl på Colombias ambassad i Lima,
vilket gett anledning till en ännu i juni 1949
olöst diplomatisk konflikt med detta land. L.P.
Hayakawa, S e s s u e, japansk-amerikansk
filmskådespelare (f. 1889). H. sändes 1911 till USA
för univ.-studier, kom att medverka i en japansk
teatertrupp i Los Angeles och engagerades 1914
till Hollywood. 1919 grundade H. eget filmbolag.
Han har även varit verksam i fransk och engelsk
film samt i japansk teater och film. Bland H:s
filmer märkas ”Den gula demonen” (1915),
”For-faiture” (1916), ”De tusen lyktornas théhus”
(1918), ”Den vite mannens lag” (s.å.), ”När
blodet kallar” (s.å.), ”Större än kärleken” (1924). H.
gjorde 1938 en comeback och har därefter
medverkat i ”Brännmärkt”, ”Revolt i Asien”,
”Glädjegatan”, ”När jorden brinner” och ”Macao —
spelhelvetet”. B.Hgn.
Hayase’ca [aja-], Jorge, pseud. för förf.
José Echegaray y Eizaguirre.
Hayata, B u n z ö, japansk botanist (1874—
1934), prof, vid kejserliga univ. i Tokyo. H.
gjorde omfattande undersökningar av Formosas
flora och blev framför allt bekant för sitt
”dynamiska” växtsystem, som han grundade på
participationsteorien och ställde i motsats till
de utvecklingshistoriska systemen. Sitt system
framlade han 1921 i ”The natural classification
of plants, according to the dynamic system” i
sista bandet av H:s ”Icones plantarum
formo-sanarum” (10 bd, 1911—21), vidare i ”Über das
’Dynamische System’ der Pflanzen” (i ”Berichte
der Deutschen botanischen Gesellschaft”, 49,
1931) och ”Treatise of the natural classification
of plants” (2 bd, 1933—35). A.Hr.
Haycraft [héi’-], H o w a r d, amerikansk
förläggare och skriftställare (f. 1905). H., som
är anställd i förlaget The H. W. Wilson Co.,
New York, har, tills, med S. J. Kunitz, redigerat
en del litteraturbiografiska uppslagsverk, ss.
”Bri-tish authors of the nineteenth century” (1936),
”American authors: 1600—1900” (1938) och
”Twen-tieth century authors” (1942), och utg. värdefulla
detektivlitteraturhistoriska arbeten, bl.a. ”Murder
for pleasure” (1941) och ”The art of the mystery
story” (1946). E.
Haydarpa§a [håidarpafa’], förstad till Istanbul,
på asiatiska sidan, utgångspunkt för Bagdadbanan.
Haydn [häFdon]. 1) Franz Joseph H.,
österrikisk tonsättare (1732—1809). Son till en
musikintresserad hantverkare i Rohrau fick H. sin första
musikundervisning av en släkting i det
närbelägna Hainburg; vid ett besök 1740 av kapellmästaren
vid Stefanskyrkan i Wien, Reutter, upptäcktes H:s
musiktalang, och han anställdes som korgosse i
Stefanskyrkans kör i Wien. Efter några
besvärliga år, under vilka H. redan — ehuru utan
särskild teoretisk utbildning — börjat komponera,
kom han i förbindelse med den italienske
tonsättaren Porpora, vars ackompanjatör och biträde han
blev och av vilken han i gengäld mottog
undervisning i komposition. H:s musik vann efter hand
spridning (pianosonater i manuskript), och efter
en lyckad debut som kammarmusikkompositör
(i:a kvartetten 1755), föranstaltad av den
musik-älskande furst Fürnberg, fick H. genom denne
plats som kapellmästare hos greve Morzin på
dennes gods i Lukawetz 1759. Här skrev H. s.å. sin
första symfoni. Då greve Morzin upplöste sitt
kapell, anställdes H. som 2:e kapellmästare hos
furst Esterhåzy i Eisenstadt och 1766 som i:e
kapellmästare, från 1769 på slottet Esterhåz, dit
kapellet flyttades. 1790 upplöstes också detta kapell,
varefter H. företog två resor till England 1790—
92 och 1794—95; vid av violinisten Salomon
föranstaltade abonnemangskonserter i London
dirigerade H. 6 nya symfonier, senare även andra verk
och blev mycket firad av engelsmännen; bl.a. blev
han hedersdr vid Oxford Univ. (9A 1791), varvid
hans s.k. Oxfordsymfoni utfördes. Återvänd till
Wien mottogs H. med största hänförelse, och
även hans andra londonresa bragte honom stor
framgång. En ny furst Esterhåzy antog H. till
kapellmästare i ett återupprättat kapell. Under
dessa år skrev H. sina två största verk,
oratorierna ”Skapelsen” (1798) och ”Årstiderna” (1801).
Utom dessa, säkerligen tillkomna på gr. av
impulser, som H. mottagit vid åhörandet av
Hän-dels verk i London, skrev H. operor, lieder,
mässor o.a. kyrkliga verk. På det instrumentala
området är hans insats störst i symfonierna,
pianosonaterna och kammarmusiken, där han jämte
Mo-zart och Beethoven skapat den klassiska
wiensti-len. Elementen till denna övertog H. från de
äldre symfoniskolorna i Italien, Österrike och
Tyskland. I sina symfonier ”Avskedssymfonien” (1772),
”La chasse” (1780), ”Oxfordsymfonien”,
”Symfonien med pukslaget” (1791), ”Symfonien med
puk-virveln” (1795) o.a., liksom i sina konserter,
sammanfattar han den föregående utvecklingen som
i en stor syntes och tillför dessutom den
orkestra-la musiken den glada och sorglösa wientonen med
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
