Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heaviside, Oliver - Heavisideskitet, Kennelly-Heaviside-skitet el. E-skiktet - Heavy goods - Hebbe, släkt - Hebbe, 1. Gustaf - Hebbe, 2. Vendela - Hebbe, 3. Signe - Hebbel, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEBBEL
och ”Electromagnetic theory” (3 bd, 1893—1912).
Jfr Heavisideskiktet. Re.
Heavisideskiktet [hevv’isäid-], även kallat K e
n-n e 11 y-H e a v i s i d e-s k i k t e t el. E-s k i k t e t,
ett på en höjd av c:a 100 km hela jorden
omgivande luftskikt av relativt stor elektrisk
ledningsförmåga, utgörande en del av den s.k.
jonosfären*. H. är uppkallat efter O. Heaviside,
vilken jämte A. F. Kennelly framkastade tanken
på existensen av ett dyl. skikt för att förklara
de korta radiovågornas stora räckvidd under
natten. Härvid skulle detta skikt verka reflekterande
på vågorna och sålunda förhindra deras spridning
i världsrymden. Uppkomsten av h. tillskrives
solens elektriska och ultravioletta strålning, vilken
verkar joniserande på luftmolekylerna. H. anses
vara sätet för polarljuset (norrsken etc.) och för
de elektriska strömmar, som framkalla de
jordmagnetiska variationerna. H. har experimentellt
studerats av E. V. Appleton o.a. genom
undersökning av från skiktet reflekterade radiovågor. Re.
Heavy goods [hevv’i godz’] (eng., tungt gods),
lastterm, användes som beteckning för gods, som
trycker ned fartyget till största tillåtna djup, då
lastrummen äro fyllda el. redan dessförinnan;
motsats: light goods.
Hebbe, släkt, stammande från en adelsätt i
Transsylvanien, varav en gren överflyttat till
Pommern. 1710 inflyttade till Stockholm
Christian H. (1698—1762), som grundade ett
handelshus, vilket under honom själv och hans 5 söner
blev en av huvudstadens rikaste exportfirmor.
Äldste sonen, kommerserådet Simon
Bernhard H. (1726—1803), inköpte Tynnelsö och
östanå och gjorde det förstn. till fideikommiss för
sin son, det sistn. för sin dotter, g. Fredenheim;
om dessa fideikommiss’ övergång till släkten
Boström se d.o. — Litt.: C. Forsstrand,
”Skeppsbro-adeln” (1916). C.
1) Gustaf Clemens H., författare och
politiker (1804—93). Efter juridiska studier var H. 1831
—39 godsägare i Småland men kom på obestånd
och begav sig utomlands, först till England, där
han medarbetade i ”Times”, senare till USA, där
han med framgång uppträdde som föreläsare och
förf, och deltog i det politiska livet. Under
1850-talets senare år hamnade han i Norge, varifrån
han under pseud. R o s a 1 b e r och J u n i u s till
särsk. svenska tidn. skrev art. i dansk-tyska o.a.
frågor, samtidigt med att han utvecklade en livlig
översättarverksamhet; bl.a. introducerade han
Emilie Flygare-Carlén hos den engelska publiken.
— Litt.: C. Forsstrand, ”Svenska lyckoriddare”
(1916). C.
2) Vendela H., f. Astrand, den föreg:s
hustru, författarinna (1808—99), flyttade 1841 till
Stockholm och kom i förbindelse med L. J. Hierta,
som lät henne översätta åt sitt bokförlag och
även anställde henne som litterär medarbetare i
”Aftonbladet”. Under olika pseud. (Liana, V. och
Vendela H.) utgav hon romanerna ”Arabella”
(1841), ”Brudarne” (1846), ”Tvillingbrodren” (1851)
och ”Lycksökarne” (s.å.). I dessa gör sig
inflytande från Almqvist särsk. märkbart. Skön och
intelligent spelade H. en framträdande roll i det
litterära sällskapslivet i Stockholm. Hon stod i
vänskaplig förbindelse med Tegnér och Almqvist,
med vilka hon även korresponderade. — Litt.: F.
Böök, ”V. H.” (i ”Svensk vardag”, 1922). A.Wn.
3) Signe Amanda Georgina H., de föreg:s
dotter, operasångerska, sopran (1837—1925).
Utbildad i Berlin och Paris (N. J. J. Masset och N.
P. Levasseur) vann H. på 1860-talet varma lovord
på den europeiska kontinenten, främst i Frankrike,
framträdde på 1870-talet allt oftare på
Stockholms-operan, var 1874—77 anställd i Kristiania men
lämnade scenen redan 1879. H. ägde en liten men
ovanligt välskolad, behaglig röst och lade i dagen
en utmärkt
fraserings-konst och deklamation.
Mest beundrades dock
hennes sätt att leva
sig in i och helgjutet
tolka en roll. Till H:s
stående repertoar
hörde verk av Meyerbeer
(Valentin i
”Hugenot-terna”), Gounod
(Margareta i ”Faust”),
Thomas (Mignon) och
F. David (Lalla
Roukh), för vilka tre
sistn. hon även
instuderade nämnda roller,
ävensom verk av Verdi. Hennes kanske
märkligaste skapelse var likväl Leonora i ”Fidelio”. Även
om H. som sångerska vann storslagna framgångar,
torde hon äga störst betydelse som grundare av
en skola i Stockholm i scenisk instruktion,
plastik och sång, där flera av Sveriges ledande
sceniska krafter utbildats. — Litt.: H.
Dixelius-Brett-ner, ”S. H:s minnen” (1919). G.M.
Hebbel, Christian Friedrich, tysk
författare (1813—63), född i Wesselburen, Dithmarschen.
Fadem var murare och hemmet fattigt. Först 22-årig
fick H. tillfälle till studier, vilka fortsattes i Hei
delberg och München i förhoppning om en
akademisk lärarplats. H:s
utveckling under
dessa år visar ett
trevande i olika riktningar.
Hans första tragedi,
”Judith” (1840),
inleder en rad
historiskt-romantiska dramer
med huvudvikten lagd
vid den psykologiska
analysen. Snart
därefter publicerade H. en
saml. lyrik, ”Gedichte”
(1842), samtidigt som
han försökte sin lycka
i Köpenhamn. Av
Kristian VIII fick han ett tvåårigt resestipendium.
Sitt dramatiska författarskap fortsatte han med
”Genoveva” (1843) och ”Maria Magdalena” (1844;
sv. övers. 1928), det senare ett borgerligt sorgespel,
fullbordat i Paris, där han bl.a. knöt bekantskap
med Heine. För det rabulistiska ”unga Tyskland”
hyste H. f.ö. ingen sympati. Hans åsikter om
litteraturens, särsk. dramats ställning till den
aktuella politiken finnas fixerade i ”Ein Wort über
das Drama” (1843). 1845 bosatte han sig i Wien,
där han arbetade för Hofburgteatern.
Revolutions
— 1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
