Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebbel, Friedrich - Hebburn - Hebe - Hebefreni - Hebel, Johann Peter - Hebeloma - Hebenstreit - Heber, Reginald - Hébert, Jacques René - Hébert, Antoine Auguste Ernest - Hébert, Georges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEBBURN
året 1848 betecknar en ny epok i H:s alstring
Detta år framträdde han dels med ”Neue
Gedich-te”, huvudsaki. tankelyrik, dels med tragedien
”He-rodes und Mariamne” (sv. övers. 1909). Bland
hans följ, dramatiska verk märkas ”Michel
Angelo” (1855), ”Agnes Bernauer” (1851, tr. 1855),
”Gy-ges und sein Ring” (tr. 1856) samt den mäktiga
trilogien ”Die Nibelungen” (1856—62). H. skrev
även ett epos, hexameteridyllen ”Mutter und Kind”
(1859), och noveller. Postumt utkom dramat
”De-metrius” (1864). Av samtiden rönte H. liksom
Grillparzer knappast det väntade erkännandet.
Eftervärlden har i gengäld ställt honom så mycket
högre och betecknat honom som en av
1800-tals-dramats förnyare. Viktiga bidrag till hans
karakteristik ge hans talrika kritiker, essäer och
dagboksanteckningar. Hans lyrik, djupsinnig och
otadligt formskön, kan i sina bästa ögonblick
påminna om Goethes och avviker fördelaktigt från
den efterklassiska tidens sentimentala visor och
balladpastischer. H:s ”Sämmtliche Werke”
ut-kommo f.g. 1865—67, kritisk uppl. i 24 bd
(innehållande även H:s ”Briefe” och ”Tagebücher”)
utg. av R. M. Werner (1901—07). — Litt.: C.
Behrens, ”F, H.” (1905); ”H.-Forschungen” (23
bd, 1907—33); R. M. Werner, ”H.” (2 Aufl. 1913);
P. Bornstein, ”Der junge H.” (2 bd, 1925); O.
Walzel, ”H. und seine Dramen” (3 Aufl. 1927);
H. Bieber, ”Der Kampf um die Tradition”
(1928); ”H.-Jahrbuch” (1939 ff.). A.Bd.
Hebburn [he’ban], stad i grevskapet Durham
i n.ö. England på s. stranden av floden Tyne;
22,350 inv. (1938). H. har skeppsvarv samt
textil-och kemisk industri.
Hebe, grek, myt., den eviga ungdomens
gudinna, Zeus’ och Heras dotter, en av Olympens
tjänande gudomligheter, vilken åt gudarna
iskänker nektar och ambrosia, som bevara deras
odödlighet, efter Herakles’ upptagande i Olympen
dennes maka. — H. förekommer ofta i konsten,
vanl. som skänkande en vederkvickande dryck,
även i nyare tid, t.ex. av Canova och Thorvaldsen.
Hebefreni’ (till grek, hebe, ungdomstid, och
fren, själ), en form av schizofreni. Karakteristiskt
för h. är ett tidigt insjuknande, ofta under
puberteten, och ett lugnt förlopp utan stormande
symtom och med föga framträdande
hallucinationer och vanföreställningar. Ant. fortskrider den
psykiska nedbrytningen långsamt och obönhörligt
till ett uttalat demenstillstånd, varvid den sjuke ofta
visar sig okynnig på ett tomt, ”fjolligt” sätt, el.
också avstannar sjukdomsförloppet, så att den
sjuke förblir på en psykiskt lägre nivå men dock
kan föra en någorlunda social livsföring
(de-men’tia simplexj. Vid h. är första symtomet oftast
en allt större brist på intresse för utbildning el.
yrke, därtill komma känslolöshet mot
omgivningen, benägenhet för fantastiska spekulationer,
fanatisk sekterism, stereotypier etc. Den hebefrene
kan te sig som en enstöring och särling, ofta blir
han vagabond. Vid djupare förfall kvarstå endast
elementära intressen, ss. för föda och sömn, den
sjuke hemfaller åt osnygghet, öppen onani etc. B.G.
Hebel, Johann Peter, tysk dialektskald
(1760—1826), född i Basel, gymnasielärare i Lörrach.
Sin litterära insats gjorde H. med diktsaml.
”Alle-mannische Gedichte” (1803) och berättelserna
”Schatzkästlein des
rheinländischen
Haus-freundes” (1811), som
grundlägga den
moderna tyska
dialektlitteraturen. Utmärkande
för H. är en folklig,
ursprunglig ton,
fyndigt ämnesval och en
älskvärd humor. H:s
”Sämmtliche Werke”
utkommo i 8 bd 1832
—34; hans ”Briefe”
utg. av O. Behaghel
1883. — Litt.: M. Wer-
ner, ”Studien zu J. P. H:s Allemannischen
Ge-dichten” (1925). A.Bd.
Hebelo’ma, svampsläkte, se Fränskivlingar.
He’benstreit [-strait], Pantaleon, musiker
och instrumentbyggare, se Pantaleon.
Heber [hi’ba], Reginald, engelsk
psalmförfattare (1783—1826), biskop i Calcutta 1823. Bland
H:s talrika skrifter märkes särsk. ”Hymns,
writ-ten and adapted to the weekly church service of
the year” (utg. av Amelia Heber, 1827).
Hébert [ebä’r], Jacques René, fransk
revo-lutionsman (1757—94), gjorde sig efter en föga
hedrande ungdom under revolutionen bemärkt som
publicist; hans tidn. ”Le Père Duchesne” var
ult-raradikal, våldsamt agitatorisk och simpel i tonen.
Vid kungadömets avskaffande fick han (aug. 1792)
plats i Pariskommunen*. Han var här en av ledarna
för motståndet mot
konventet och spelade
vid girondens fall (2/e
1793) en framträdande
roll. Därefter skildes
hans vägar från
Robe-spierres, H. blev
ledare för
”vänsteroppositionen”, h é b e r t i
s-terna, vilka krävde
genomgripande
sociala reformer; bekant är
H. som tillskyndare
av dyrkan av
”förnuftet”. I den i sht på
gr. av olika religiös
in
ställning framkallade konflikten med Robespierre
led H. nederlag; han häktades och avrättades efter
en närmast parodisk rättegång. B.
Hébert [ebä’r], Antoine Auguste E
r-n e s t, fransk målare (1817—1908), elev av
Dela-roche, dir. för franska Rom-akad. H. målade
hu-vudsakl. genrebilder i stort format med italienska
motiv samt damporträtt. H. har även utfört
förslaget till Panthéon-absidens mosaikutsmyckning.
Hébert [ebä’r], Georges, fransk
marinofficer, gymnastisk författare (f. 1875). Efter att
några år som chef för franska marinens
gymnastikskola i Lorient ha prövat sitt s.k. naturliga
gymnastiksystem grundade H. 1913 i Reims Le
collège d’athlètes och 1919 i Paris La palæstra,
collège gymnastique feminin et infantin. H. ivrar
för enkelhet, naturlighet och ändamålsenlighet i
den gymnastiska utbildningen (naturlig
gymnastik) samt lägger stor vikt vid karaktärsdaningen
— 1259 —
— 1260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
