Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedberg, 1. Frans (Palle Block) - Hedberg, 2. Valborg - Hedberg, 3. Tor - Hedberg, 4. Karl - Hedberg, 5. Bengt - Hedberg, 6. Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDBERG
ningar; bland de
senare märkes
”Advokaten Knifving” (tr.
1899). Ett visst
tidstypiskt intresse ha
hans historiska
dramer, ss. ”Dagen gryr”
(1863) och
”Bröllopet på Ulfåsa” (1865);
det sistn. har
bibehållit sig som
populärt folkskådespel.
Det samtida
teaterlivet fann i honom en
skildrare (”Fyra år
vid landsortstheatern”, 1857—58, ”Svenska
skådespelare”, 1884» m.fl.). Av hans hand föreligga
också realistiska berättelsesamlingar, ss. ”Svart
på hvitt” (1876—79) och ”Stockholmslif och
skär-gårdsluft” (1886). Några dikter och
levnadsmin-nen samlade han i ”Vid skrivbordet och bakom
ridån” (1908). G.Am.
2) Valborg Maria H., den föreg:s dotter,
översättarinna (1859—1931). H. har till sv. översatt
arbeten av Dostojevskij, Gorkij, Tolstoj, Th. Mann,
R. Rolland m.fl. samt jämte Louise Arosenius
utg. ”Svenska kvinnor från skilda
verksamhetsområden. Biografisk uppslagsbok” (1914).
3) T o r H., den föreg:s bror, författare (1862—
1931), student 1880, fil. kand, i Uppsala, 1897—1907
konst-, teater- och litteraturanmälare i ”Svenska
dagbladet”, 1910—22
chef för Dramatiska
teatern, därefter
konstkritiker i ”Dagens
nyheter”; 1922 medl. av
Svenska akad., 1924
intendent vid Thielska
galleriet; 1927 fil.
he-dersdr vid Stockholms
högsk. H:s diktning
speglar på ett
intressant sätt vår litteraturs
utveckling under
decennierna kring
sekelskiftet. Åttiotalsnatura-lismen satte sin prägel
på hans första författarskap. Debutnovellen
”Högre uppgifter” (1884), romanerna ”Johannes Karr”
(1885), ”På Torpa gård” (1888), ”Ett eldprof” (1890)
och dramat ”En lifsgåta” (1886) äro realistiska
studier av individuella konflikter. I den
psykologiserande bibelparafrasen ”Judas” (1886) belyses också
ett naturalistiskt ”fall”; samma motiv utformade
han senare dramatiskt (1895). För tidens sociala
patos stod han i stort sett främmande, även när han i
smärre berättelser (”Skizzer och berättelser”, 1887,
och ”Noveller och skizzer”, 1889) försökte sig som
folklivsskildrare. Någon doktrinär naturalist var
han således ej och kunde därför utan större
kompromisser tillgodogöra sig nittiotalets friare
konstuppfattning; dock inlade han med den lilla skriften
”Glädje” (1889) en försynt protest mot
Heiden-stams hedonism. Under det nya decenniet släppte
han småningom prosaberättelsen och framträdde
som estetiskt orienterad lyriker och
versdramatiker. Fantasidramat ”Gerhard Grim” (1897) och
renässansskådespelen ”Giorgione” och ”Antonios
frestelse” (1901) visa en böjelse för symbolisk
problemdiktning, som ännu kommer till uttryck i
de senare dramerna ”Perseus och vidundret” (1917),
”Teseus, konungen” (1921) och ”Rembrandts son”
(1927). Till en mera realistisk miljö anknöt han i
äktenskapsdramerna ”Amor och Hymen” (1904)
och ”Ett hems drama” (1905), där ett psykologiskt
intresse förbands med satirisk tendens. Inom
nu-tidssfären faller också mästerverket ”Johan
Ulf-stjerna” (1907), som genom sin konkreta
människoskildring, förtätade problemtragik och aktuella
politiska bakgrund blivit H:s mest populära arbete.
Mindre lyckade äro ”Mikael” (1908) och ”Borga
gård” (1915). Med en viss framgång framträdde
H. även som komediförf. ”Nattrocken” (1893),
”Guld och gröna skogar” (1903), ”Karlavagnen”
(1910), ”Nationalmonumentet” (1923), ”Vad
kvinnan vill” (1924) och ”Talias barn” (1931) ge ofta
prov på fyndig karaktärsteckning och träffsäker
situationskomik. H:s lyrik hade till en början
(”Dikter”, 1896) ett grubbeltyngt kynne, som
under hans fortsatta utveckling (”Sånger och sagor”,
1903, ”Vandraren”, 1910, och ”Hemmets sånger”,
1922) alltmer dämpades till harmonisk
kontempla-tion. Hans kritik, av vilken ett urval publicerades
i ”Ett decennium” (3 bd, 1912—13) och i ”Konst
och litteratur” (postumt utg. 1939), präglas av
tolerans och omdömesgillhet. Som konstskriftställare
gjorde han sin insats med bl.a. monografier över A.
Zorn (1901, 1906, utvidgad, 2 bd, 1923—24), B.
Liljefors (1902, 1906), R. Bergh (1903) och K.
Nordström (1905). H. var även verksam som
dramatisk övers., bl.a. av Molière. — Litt: H.
Ahlenius, ”T. H.” (1935). G.Am.
4) Karl Birger H., den föreg:s bror, regissör
och författare (1866—1946). H. var som
skådespelare anställd 1886—87 hos William Engelbrecht,
1889—90 vid Svenska teatern i Stockholm, 1890—94
hos Hjalmar Selander och 1894—95 vid Södra
teatern samt som regissör 1900—u vid Svenska
teatern och 1911—29 vid Dfamatiska teatern. Särsk.
på sistn. scen åstadkom H. en rad mönstergilla
iscensättningar, präglade av en utsökt
ensemblekonst i fråga om såväl spel som miljöskildring.
— H. utgav noveller, ”Lifvets salt” (1901), och
skrev några lustspel, ”Syskon” (1898; icke tr.),
”En äkta man” (1899; tr. 1933) och ”Hjärtats
begär” (1900). A.L.
5) Bengt Erland H., den föreg:s bror,
målare (f. 7/i 1868), har efter studier vid
Konst-högsk. 1889—96 och resor till Tyskland,
England och Italien tillhört konstnärskolonien i
Gränna, där han bosatte sig och mest ägnat sig åt
landskapsmålning, särsk. med motiv från
Vättern, i realistisk och stämningsbetonad stil. H.
är bl.a. representerad i Thielska galleriet.
6) Nils Ragnar H., den föreg:s bror,
industrimän (1871—1937), bergsingenjör 1894, tjänsteman
i Kommerskollegium 1894—95, gruvmätare och
kemist vid Grängesbergs gemensamma förvaltning
1896—98, gruvingenjör och direktörsassistent där
1899—1914 samt verkst. dir. för samma företag
1914—36. H. var 1902—14 även anställd som
Statens gruvingenjör i s. bergmästardistriktet. Under
H:s ledning försiggick en kraftig utveckling och
modernisering av gruvdriften inom Grängesbergs
— 1275 —
— 1276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
