Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedenblad, Ivar - Hedenborg, Johan - Hedendom - Hedengren, 1. Olof Gabriel - Hedengren, 2. David - Hedengren, 3. Gabriel - Hedenhös - Hedenius, 1. Per - Hedenius, 2. Israel - Hedenius, 3. Ingemar - Hedenlunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDENLUNDA
sångens ledare 1875—1902 och 1907—09, director
musices vid univ. 1881 och från s.å. O. D:s
dirigent. Organisationen var H:s starkaste sida,
och med sina väldisciplinerade studentsångkörer
vann han erkännande även utom landet, på
sångarfärderna till Paris (1878, 1900) och Tyskland.
Som tonsättare framträdde H. med romanser,
manskvartetter, kantater m.m.; på
manskörsångens område utgav han standardverket
”Studentsången” (4 bd, 1883). — Litt.: K. M. Nyblom, ”1.
E. H.” (1910). G.M.
Hedenborg, Johan, naturforskare, orientalist,
(1787—1865), med. dr i Uppsala 1822, prof:s titel
1834, läkare vid svenska beskickningen i
Konstan-tinopel 1825—32, företog resor i Egypten, Palestina
etc. och 1834—36 i Afrika, till Kordofan och s.
Sennar, gränstrakterna till Etiopien. Hans hem
på Rhodos förstördes 1856 av jordbävning och en
krutexplosion, och på en resa från Kairo, där han
bott 2 år, blev H. 1859 utplundrad men fick
understöd av svenska riksdagen och en
nationalinsamling. 1863 flyttade H. till Florens. H., som i
sht var geolog och arkeolog, hemsände rika
samlingar av natur- och kulturföremål, som
förvärvades av museerna. Han utgav ”Turkiska
nationens seder, bruk och klädedrägter” (1839—42),
”Resa i Egypten och det inre Afrika”, 1 (1843) och
har författat en Rhodos’ historia (otr.). C.V.J.
Hedendom (till fsv. hepin, hednisk, av mycket
omstridd härledning; snarast en inhemsk germansk
bildning till substantivet hed i betydelsen
skogsmark, alltså eg. ”till skogsbygden hörande”,
sålunda urspr. om ociviliserade människor, som
stodo utanför det ordnade samfundet, varur
sedermera den kristna betydelsen framgått), beteckning
sedan äldsta kristna tiden på icke-kristna
religioner. Begreppet uppstod redan under judendomen,
där man skarpt skilde mellan Guds egendomsfolk
och de andra folken, som Gud låtit vandra sina
egna vägar i avgudatjänst och mörker. I den
äldsta kyrkan skärptes motsatsförhållandet mellan
h. och kristendomen genom den kamp, man hade
att utstå mot de om den hellenistiska folkvärlden
kämpande icke-kristna religionerna. Man
stämplade här allt religiöst liv, även i dess högsta
former, utanför den judisk-kristna religionslinjen som
h.; en kyrkofader som Augustinus betecknade även
de frommaste filosofernas dygder som ”lysande
laster”. Denna uppfattning av h. varade genom
medeltiden och ortodoxiens tid fram till den
moderna religionshistoriens genombrott. Tack vare
denna ser man nu, att gränsen ofta icke går så skarp
mellan olika religioner och att det ofta finnes ett
djupt religiöst liv i det, som förut stämplats som h.
Nu använder man därför mera beteckningarna
kristen och icke-kristen religion. E.H.;Efr.B.
Hedengren. 1) Olof Gabriel H.,
lantbrukare, lekmannapredikant (1812—70), blev löjtnant
1836 men tog 1839 avsked och ägnade sig åt
skötseln av fädernegodset Riseberga. Han blev en
föregångsman på jordbrukets och
mejerihanteringens områden och upprättade en av de första
lantbruksskolorna i Sverige. Som riksdagsman
innehade han en bemärkt ställning inom
Lantmannapartiet. Under senare delen av sitt liv ägnade sig
H. åt religiöst arbete och gjorde Riseberga till
centrum för den i Närkesbygderna pågående
reli
giösa väckelsen, vilken under H:s inflytande
utvecklade sig i frikyrklig riktning (jfr
Helgelseförbundet). N.J.N.
2) David H., den föreg:s son, militär (1858—
1946), underlöjtnant i Svea art.-reg. 1877, överste
och tf. chef för Svea art.-reg. 1905 och för
Smålands art.-reg. 1906, generalmajor,
generalfälttyg-mästare och inspektör för art. 1915, inspektör för
militärlärov. 1919—23, generallöjtnant 1922. H. var
militärattaché i Paris 1895—97, i S:t Petersburg
1900—03. Han var led. av ett flertal kommittéer,
teknisk delegerad vid 2:a fredskonferensen i Haag
1907 samt sakkunnig vid utarbetande av
krigs-förvaltningsregl. 1909—10. E.Bz.
3) Gabriel H., den föreg:s bror, militär (1869
—1936), officer vid Närkes reg. 1889, överste och
chef för Norrbottens reg. 1916 och för
Södermanlands 1921; på övergångsstat 1926. H. var led.
av ett flertal militära kommittéer. Han blev 1928
generalsekr. i Svenska luftfartsförbundet och 1933
i Kungl. svenska aeroklubben och verkade med
stor energi för den civila luftfartens utveckling
inom landet.
Hedenhös (till adj. heden, hednisk, och möjl. hös,
eg.: huvudskål, men här i bet. gravkulle), hednisk
el. mycket avlägsen tid, numera särsk. i
förbindelserna från, i, sedan h.
Hede’nius. 1) Per H., läkare (1828—96), med.
dr 1855, prof, i patologi, hygien och med. historia
i Uppsala 1859, 1876 prosektor, 1877 fil. hedersdr,
från 1860 ordf, i Uppsala läkareförening. Jämte ett
flertal patologisk-anatomiska avh. i ”Upsala
läkareförenings förhandlingar” har H. utg. bl.a.
”John Hunter” (1855), ”Om opium i historiskt och
pharmakodynamiskt hänseende” (1859).
2) Per Arvid Israel H., den föreg:s son,
läkare (1868—1932), med. dr i Uppsala 1900, doc. i
invärtes medicin vid Karolinska inst. 1903—14,
överläkare vid S:t Eriks sjukhus 1909, vid Maria
sjukhus 1918 och från 1919 vid Sabbatsbergs
sjukhus’ medicinska avd., prof:s titel 1923, i:e
livmedikus 1927, led. av Medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd 1924—27 m.m. H. utgav ett flertal
vetenskapliga arbeten rörande njur-, lung-,
blod-och reumatiska sjukdomar samt en kortfattad
lärobok i terapi för invärtes medicin. A.Ch.
3) Per Arvid
Ingemar H., den föreg:s
son, filosof (f. Vj
1908), fil. lic. i
Uppsala 1933, fil. dr i
Lund 1936, doc. i
praktisk filosofi i
Uppsala 1938, prof, där
1947. H., som
tillhör den phalénska
riktningen inom
upp-salafilosofien, har utg.
bl.a. ”Sensationalism
and theology in
Ber-keley’s philosophy”
(dr-avh., 1936),
”Stu
dies in Hume’s ethics” (i ”Adolf Phalén in
me-moriam”, 1937), ”Om rätt och moral” (1941),
”Phaidon, Gorgias och Staten” (1945) och ”Tro
och vetande” (1949).
Hedenlunda, gods i Vadsbro sn i
Söderman
— 9 —
— 10 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
